Drama i Venezia
Les dekningen vår av den 61. Veneziabiennalen.
Hovedutstillingen ved Veneziabiennalen er en spiritistisk seanse hvor åndene uteblir.
Mange av paviljongene på den 61. Veneziabiennalen klarer å heve seg over den utdaterte nasjonale biennalestrukturen.
Gränsöverskridande varelser i Nordiska paviljongen.
Danskarna gör fertilitetskrisen till kåt exportestetik.
Sterke reaksjoner fra europeiske ledere på russisk deltagelse. Dansk minister klar for boikott.
Tori Wrånes, Klara Kristalova och Benjamin Orlow ställer ut tillsammans i Venedig 2026.
Dansk AICA uddeler årets kunstkritikerpriser.
Frøsamlerne på SMK Thy fremstår som et satirisk portræt af den politiske kunstner. Heldigvis er det helt alvorligt ment.
Bouchra Khalilis utställning i Malmö är ett kraftfullt försvar för resandet, gästfriheten och drömmarna.
Er hvad Tal R har fået på Gl. Holtegaard. Men kunstoplevelser bliver så fattige, når pengeambitioner fylder mest.
Håp trumfer frykt i masterutstillingen fra Kunstakademiet i Oslo.
Dimittenderne fra Det Kgl. Danske Kunstakademi er optaget af, hvad det vil sige at være en kunstner, der laver værker.
Låg insats på Kungliga konsthögskolan.
Magt- og afmagtsdiskussionerne går lige til kanten på Det Fynske Kunstakademis afgangsudstilling.
Masterutstillingen til Kunstakademiet i Trondheim er sylskarp, men ville stått seg sterkere i et temperert rom med hvite vegger.
HDK-Valands masterutställning skärper sinnena.
Samtidskonstens undergångsretorik har blivit en bekväm klyscha, när jakten på relevans förvandlar motstånd till en riskfri och lättbegriplig estetik.
De store museene formidler i alle kanaler, til et bredere publikum. Men hvem holder samtidskunsten og historien levende?
Hvordan holder vi fast i det, der er helligt for os i vores kødelige liv, i en tid, der tilbeder skyen?
Är fattigdom räddningen? Rapport från Helsingfors.
Kulturministeren hylder kunst og kultur i kampen mod kunstig intelligens. Hyklerisk, når sparekniven samtidig svinges over Den Nationale Fotosamling.
Kritikens elände började på 1870-talet, då konstnärskapet, snarare än verket, blev dess primära objekt.
Fra samisk kunst som vil hele kolonialismens sår til spraymalte soverom og et splitter nytt museum – trange tider til tross, den norske kunstscenen har en bugnende høstmeny.
Mathijs van Geests sarte assemblager nærer seg på en understrøm av privat erfaring vi ikke får eller skal ha tilgang til.
En utställning i ett gammalt kolhus låter mörkret bli en bild för exploatering, utsatthet och politiska drömmar.
Verdensteatret legger ned etter 40 år. Kollektivets siste installasjon er for tiden å se på Dikemarkfestivalen.
