Sara-Vide Ericsons utställning på Norrköpings konstmuseum är en uttökad variant av den hon visades på Gl. Strand i Köpenhamn förra året, och beskrivs som hennes största hittills. Med ett undantag är alla verk är från 2025, och det är mycket som är nytt med dem! Utställningen själv genomsyras av förvandling, som tema, som nya tekniker, och som något nytt i hur hennes figurer relaterar till sin omgivning. I hennes tidigare måleri har de tillhört landskapet ungefär som vissa djurarter gör, men nu förefaller de istället vara på tillfälligt besök i skog och sumpmark, där de lever ut eller leker fram någonting som det inte finns någon lämpligare plats för.
Utställningen slår an tonen med en bild av en kvinna i ett Jackson Pollock-liknande höstlandskap. Paletten är dov, och lagren av till synes pådroppade färgsträngar är så tjocka att de hade kunnat vara föremål som tillfogats bilden. Kvinnan har inte alls samma min av distanslöst allvar och total hemmahörighet som i Ericsons tidigare målningar. I sin röda jacka står hon ut i landskapet, och hon verkar nästan känna sig lite dum där hon sitter. Kanske inser hon sig vara ett lätt byte där, i sin jacka. Sitting Duck heter den, en lekfull titel som också får en mer bokstavlig betydelse av att verket bredvid föreställer en teriantrop (person med en inre djuridentitet), klädd i samma färg som kanske ska markera en röd tråd genom relationen till den fysiska naturen.
På andra sidan väggen hänger Järven som föreställer ännu en liknande kvinna, nu i kritistreckrandig kostym med ett läderbälte kring midjan och långa knivliknande klor. Där hänger också det mest avvikande verket i utställningen, en gammal skyltliknande pannå där text ser ut att ha kladdats till och blivit ett abstrakt landskap, Wolverine Land. Verket gör intryck av att självt tillhöra en övergiven och numera laglös plats, mer förbuskad än vild.
I nästa rum avslöjar titeln på ett av verken, Marshland Elegy, att det avbildade träsklandskapet inte är något rent naturföremål utan en klagosång. Jag tar med mig tanken att landskap också kan bestå av sång och annan konst. Skuggorna av fåglarna som landar på våtmarken är lika viktiga inslag där som i bilden, precis som de upo-och-nervända träden i vattnet på en annan bild. De ger ju karaktär åt hela miljön, och sådan protokonst kan naturen knappast undvika att producera. Det är så som Ericson verkar se omgivning. Den döda trädstammen som avbildas på en målning strax intill är sedd som ett stilleben, ett kulturmotiv, inte enbart ett stycke avbildad fysisk natur.
Trädstammen flankeras av den där järvpersonen som ligger och spelar död på marken. Helt klart en reenactment av den bild av en död ekorre som placerats bredvid, och som inte heller är bara en naturvarelse. Verkets titel, Ratatosk, är namnet på den ekorre som i nordisk mytologi pendlade mellan roten och toppen av världsträdet Yggdrasil som budbärare mellan en ond drake bland rötterna och en örn i himlen. Det är Ratatosks död som «dödsperformancet» återskapar. Det vill säga: förmedlandet av ett högre, kanske godare, perspektiv har upphört. Vi är övergivna på drakens nivå, utelämnade åt det som utställningstiteln benämner Subterranean Hunger, den våldsamma, onda kraften i hela detta vilda landskap, som också för tankarna till dagens sönderfallande civilisation.
Det är nog därför Ericson inte bryr sig om naturens växtkraft, utan nästan uteslutande ser nedbrytning, förmultnande och död. Förvandling verkar inte ske genom växande, utan genom yttre tillägg och blandning, på samma sätt som päls, fjädrar och benbitar blir masker (med väldigt långa och röda näsor) i målningarna Mask 1, II& III.
Ändå är dödsscenen inte slutet på förvandlingen. Visserligen innebär döden ett uppgående i landskapet, men landskapet utgörs också av bilder eller bildeffekter som kan vara väldigt aktiva faktorer: följ ett rådjur med blicken och se det gå in och ut ur bild, som ett skogsrå som man bara ser tomrummet av när det vänder sig. Sådant har överlevnadsvärde i naturen.
Poängen är att det bildmässiga undgår de destruktiva krafterna, det är immateriellt och kanske bara ren form. När ett streck i sanden inte längre betraktas som ett spår, utan som form, förvandlas även rymden omkring det så att ena sidan framträder som innanför, den andra utanför linjen. Detta innebär att vi hos Ericson inte är helt utlämnade åt hungern, och att förvandlingens agent, formen, kan åstadkomma någonting som den omättliga aptiten inte rår på.
I den andra delen av utställningen, som visas i en separat sal, har Ericson tagit in erfarenheterna och materialen från naturen i ateljén i form av en serie målningar som heter just The Empty Form Goes All the Way to Heaven. Efter att kontakten med örnen i himlen har dött bort, kan det formella, bildmässiga arbetet leda tillbaka till högre betraktelsesätt och gestaltandet av nya livsformer.
Centralt i dessa verk är ett pungskydd som en kvinna har på sig. Det är den tomma formen som bilder kan komma ur. Kvinnan ligger på en trasig sängbotten som ändå duger för att lägga sig ner och smeka suspensoaren. Det ser avslappnat och njutningsfyllt ut, tills jag ser att handen är stadd i förvandling: det börjar i ögonvrån som ett intryck av åldrande, sedan något som påminner om lera. Men förvandlingen är i själva verket våldsammare. Det är som om blodådrorna sväller upp och blir en tjock substans som tränger fram på armens utsida. Om det där uttrycker någon naturkänsla så är det kanske den man får om man tänker på David Cronenbergs filmer som naturupplevelser.
Förvandlingen fångas upp i de tre målningarna The Commitment I, II & III. Samma avklädda kropp, men nu omgärdad av en dräkt eller en skulptur, en armatur, där pungskyddet bytts ut mot masker med långa näsor. Första tanken är givetvis könsbyte, men det finns ju faktiskt långa näsor även i naturen, och den dräkt som här nästan är ett externt skelett framställer kanske en kropp som har ansiktet mitt i – vilket ger utrymme för radikalare förvandling.
Vad är egentligen materialet för en sådan förvandling? Inför Ericsons lilla målning av en frusen sjö, Rotten Ice, framträder ett möjligt svar: inte isen som sådan, utan de kvaliteter som uppstår i mötet med isens hotfullhet och lockelse, dess kyla och tyngd, dess trögflytande och undflyende karaktär och dess kraft att förgöra. Det är denna direkta och relationella enhet, uppfattad som en enda kvalitet, som förändras, snarare än materian i sig.
I The Commitment syns den omvandlingen i kroppen bakom dräkten; som intensivast vid låret, som verkligen ser ut att ha blivit skulpterad lera. Vid svanken har lera, ljus och hud däremot förenats i en enda ny kvalitet, lika verklig som ett nytt kemiskt ämne. Den kräver kanske konst, och kanske även det nya himmelska perspektivet som ersatt örnens, för att bli observerbar över tid eller upprepade gånger. I den kvaliteten finns förvandlingens material och form. Därför kan konstbetraktaren, säger Ericson i en filmad intervju, genom att gå in i bilden hamna i «ett större medvetande» och «få erfarenheter som inte är ens egna». Förvandlingen är ett faktum. Vad mer kan man önska av konst?
