Den starkaste delen av den Nordiska paviljongen på den 61:a Venedigbiennalen är belägen utomhus. Tre bastanta pålar har placerats utanför byggnadens sydvästra kortsida, och det dröjer en mikrosekund innan min hjärna registrerar att de inte är tillfälliga stöttepelare för den utstickande takdelen. När jag lyfter blicken visar det sig att Sverre Fehns arkitektur är helt intakt, och att ett tungt bronshuvud vilar ovanpå det som jag antog var en byggnadsställning. Det är ett anlete skulpterat av den finländska konstnären Benjamin Orlow, men jag har aldrig tidigare sett en liknande intensitet i hans verk. Ansiktsdragen bär spår av Michelangelos David (1501–1504), men ögonen är Medusas.
Träpålar som genomborrar skulpturens pupiller understryker att den fasansfulla blicken är riktad mot den intilliggande ryska paviljongen. Samma utsikt begrundas av en mörk fågel som sitter på en mur intill. Jämfört med Orlows brutala monument är den svenska konsntären Klara Kristalovas skulptur nästan återhållsam, men dess symbolik är otvetydig. Nog med subtilitet.
Den Nordiska paviljongens tredje konstnär, norska Tori Wrånes, sätter å sin sida tonen framför byggnadens främre fasad. Här är atmosfären helt annorlunda: fåglar och jättekroppar iklädda praktiska vita plagg sydda av gamla segel smälter samman till ett slags pelare. I teorin borde en lång korv av kroppar utan huvuden väcka olustiga reaktioner, men Wrånes verk leder inte mina tankar till body horror. Istället ser jag det som ett händelseförlopp; en animation i form av en skulptur. Skeendet som avbildas är övernaturligt, men inte ondskefullt.
Inför årets biennal var det Finlands tur att leda arbetet med den Nordiska paviljongen. Kiasmas intendent Anna Mustonen har curaterat helheten utgående från temat mytologier. Hennes beslut att sammanföra Kristalova, Orlow och Wrånes bottnar i att alla tre har införlivat myternas och sagornas visuella värld i sitt skapande. När jag intervjuade Mustonen för drygt ett år sedan fick jag intrycket att hon var akut medveten om att hennes tema kunde anklagas för att vara inåtvänt och nationalromantiskt, i värsta fall till och med tondövt och nationalistiskt. I dagens kulturklimat är redan hänvisningar till nordisk folktro ideologiskt laddade.
Frågan om hur man ska förhålla sig till omvärldens realiteter utgör å andra sidan den röda tråden i årets biennal. I Österrikes och Luxemburgs paviljonger är lösningen att helt sonika använda sig av exkrement och urin som material och/ eller tema. Det är förstås kul med lite kiss och bajs i finrummen, men ur en finländsk synvinkel vore dylika tilltag otänkbara. Dels beror det på att den finländska konstscenen är väldigt pryd, men det finns också en rädsla för att väcka agg på hemmaplan. Där finns trots allt ett jäsande kulturförakt och en högerpopulistisk finansminister som gladeligen saxar i konstsektorn.
Tack och lov kan Mustonens utställning inte med bästa vilja tolkas som ett svassande för populisterna. Kristalova, Orlow och Wrånes må befatta sig med mytologi, men de förkastar sagornas patriotiska och patriarkala konnotationer, och tar istället fasta på det normöverskridande och groteska. Inför årets biennal var jag inte speciellt orolig för att den Nordiska paviljongen skulle ha nationalistiska vibbar. Men risken för att temat skulle leda till en samling eskapistiskt pjosk var ändå verklig. Finland har en historia av att ty sig till naturromantik i tid och otid.
Det är alltså med en viss lättnad som jag går omkring i paviljongen och tar in den prudentligt namngivna helheten How Many Angels Can Dance on the Head of a Pin. Den gemensamma nämnaren är att verken avbildar olika slags tillstånd av förvandling och förändring. Sådant är svårt att göra på ett entydigt gulligt sätt, även om Kristalova ibland tycks försöka göra det. Inuti paviljongen ställer hon ut en installation föreställande en liggande trädstam i naturlig storlek, befolkad av en rad lustiga väsen utförda i keramik, brons och trä. Somliga av dem känns väldigt Instagramvänliga, nästan redo att omvandlas till memes. Jag kan i varje fall relatera både till det skadeglatt grinande röda äpplet och granen iklädd stövlar med klack. Det är fantasifullt, men på ett konventionellt sätt. Jämfört med de keramikskulpturer av Célia Vásquez Yui och Seyni Awa Camaras som jag nyss sett i huvudutställningen känns Kristalovas varelser ganska mjäkiga.
Kristalovas sagoträd flankeras av var sin stor installation av Orlow och Wrånes. Deras verk är mindre coola än hennes, och känns därför också mindre glättiga. Wrånes inkorporerar visserligen humor i sin jättelika inomhusskulptur – ett syskon till verket på andra sidan paviljongens panoramafönster – men lyckas hålla en balans mellan innerlighet och putslustighet. Jag är mindre förtjust i den kinetiska skulpturen som lite försiktigt juckar av ett av de levande träd som växer inuti paviljongen. Den plojiga anspelningen på sexuell livskraft passar dessutom illa intill Orlows platsspecifika lerskulptur som utstrålar en sjuklig aura.
Mustonens uttalade plan har varit att skapa en grupputställning där paviljongens arkitektur agerar som «en fjärde konstnär». Ursprungligen avfärdade jag kommentaren som en typisk curatorsplattityd. Men då jag på öppningsevenemanget tar del av en performance där Wrånes iklädd en jättelik huvudlös trolldräkt långsamt hasar sig upp för trappstegen till den lilla plattformen intill paviljongen förändras min syn på saken. När melankolisk sång ljuder genom glipan i trollbyxans gylf medan Kristalovas fågel och Orlows pålade huvud håller vakt, känns det faktiskt som att Fehns byggnad helt har hamnat i dessa varelsers besittning.
Det kommer fler recensioner, höjdpunkter och rapporter från den 61:a Venedigbiennalen. Håll utkik!
