Klovnedømmet
Le Bicolore i Paris bugner for tiden af dansk kunst fra 1960erne frem til idag, men en ihærdig kuratorisk vilje skygger lidt for alt det gode, der er at kigge på.
Kritikk
Mikke Mus-klubben
Det mest interessante ved Eliza Douglas’ utstilling på VI, VII i Oslo er hvor lite kunstneren behøver å arbeide for den.
Livet er en fold
Wolfgang Tillmans’ utstilling på Peder Lund i Oslo gjenoppfinner kroppen og naturen hinsides tradisjonelle begrensninger.
Nästan som 1990-talet
Konstnärsgruppen coyotes interventioner vid Slussen är som bäst när de inte har något särskilt att berätta.
Når alt er cringe, er intet pinligt længere
Ed Atkins og Steven Zultanskis teaterstykke Sorcerer lader den ressourcestærke københavner skære i sig selv med sløve knive. Uden blod for hyggens skyld.
Øyet lengter alltid mot bevegelse
Sammenstillingen av Kaia Hugin, Hasan Daraghmeh og Magdaléna Manderlovás verk risikerer mer årelating enn vitalisering.
Suprematistisk labyrint
Hur skulle en utställning av Malevitj och Bond-skurken Scaramanga se ut? Kanske som Daniel Burens kulörta värld på konstmuseet i Esbo.
Klenodier fra en ubekymret fortid
Det nostalgiske håndverket i Mads Andreas Andreassens utstilling på ISCA Gallery kunne vært utført når som helst de siste hundre årene.
Oxytocin i blodet
Ditte Ejlerskov vil heale kollektive traumer med farveterapi og new age-meditation. Det virker faktisk.
En politikk etter pride
Utstilling om aids på Henie Onstad kunstsenter reiser spørsmålet om hvorfor viruset fortsatt hjemsøker homofil identitet.
Fina Miralles är allt vi vill att en konstnär ska vara
Men varför ställer konstinstitutionerna bara ut rebellisk konst från 1970-talet?
Etter hvert vil vi forlate samtiden og bare unntaksvis tenke tilbake på hvordan det var
Thea Meinert og Kim Kvellos tekstilarbeider hadde vært utenkelige bare for et par år siden.
