Till salu: ett liv

En vanlig lägenhetsvisning förvandlades i smyg till en föreställning med besk eftersmak.

Elmer Blåvarg, Sebastian Dahlqvist, Lina Lundquist & Theodor Öhrn, sweet, 2026. På bild: Lena Carlsson. Foto: Behzad Dehno. Föreställningen var första delen i en trilogi om bostadens varuform, och del av utställningen Dreaming Suburbs på Konsthall C.

Jag och några andra som skaffat biljett till ett av helgens fyra uppföranden av sweet var anmälda som spekulanter till en visning i innerstan. Vi var tvungna att hålla masken och bete oss som om vi var där i syfte att hitta en lägenhet att köpa. Mäklaren och säljaren visste ingenting om det här. Där fanns också ett antal medverkande, vilka åtminstone för mig var helt incognito när de framförde «en serie händelser» av Sebastian Dahlqvist, Lina Lundquist, Theodor Öhrn och Elmer Blåvarg.

Det var diskret. Det mest anmärkningsvärda var kanske att någon sjöng med kraftig stämma i badrummet – någon sekund, inte mer, ingen reagerade synligt på det. Det som jag uppfattade som det centrala inslaget var en kvinna som gick och facetimade med en man. Deras relation var märkvärdigt oprivat – han betedde sig som om han satt i ett kontrollrum ungefär. Och hon pratade med perfekt ljudstyrka, och med en typisk skådespelarröst. Kanske var det en poäng med det.

Det kvinnan sa drog åt det poetiskt monomana: hon gillade öppna fönster, att mäklaren hade sagt att hon fick öppna dem, för hon gillade öppna fönster i instängda rum. Jag kunde naturligtvis inte stå och lyssna – jag knackade undanledande på vägguttagen (bakelit?) och insåg att det nog var ett idiotiskt beteende. Senare hörde jag mannen på skärmen säga någonting om gravar som nog behövde vädras.