Daniel Burens utställning På promenad i sicksack på Esbo Moderna Konstmuseum (EMMA) som är omöjlig att bedöma utan att ta i beaktande den verklighet vi nu lever i. Trots att det inte varit Burens avsikt att skapa en politisk utställning färgas upplevelsen obönhörligen av den ständiga ångest och känsla av maktlöshet som kriget i Ukraina har fört med sig. Att stiga in i hans kulörta värld är att konfrontera sin egen sinnesstämning och sitt eget samvete.
I en video producerad av museet talar en fryntlig Buren om hur utgångspunkten för hans konst är det fysiska utrymme i vilket den presenteras. Buren menar att en retrospektiv över hans konstnärskap vore otänkbar eftersom det mesta han skapat inte kan förflyttas från en plats till en annan. Han återkommer till uttrycket in situ, som för honom verkar utgöra nyckeln till både den egna kreativiteten och till hans framgångsrika karriär. Som en följd får jag intrycket att museet ursprungligen närmat sig sin franska maestro med ett retrospektiv i tankarna. Tji fick de, för Buren viker inte ifrån övertygelsen om att hans verk på ett närmast ockult sätt hänger samman med sin ursprungliga omgivning.
För besökaren är detta något positivt. Vi besparas beklämmande randiga tavlor upphängda på sterila väggar och alla det slags bjärta klossar och tredimensionella vägginstallationer som Buren har gett upphov till – verk som ypperligt skulle platsa i en yuppielägenhet från 1980-talet, som fond för en samling möbler skapade av Memphisgruppen, snarare än på ett familjevänligt museum på 2020-talet. Istället får vi den nyproducerade jätteinstallationen Les Paravents (Vikbara skärmar, 2022), som ger en värdefull möjlighet att efter en lång pandemiperiod få röra på sig i samklang med ett konstverk; att rent konkret få stiga in i det.
Les Paravents är så stor att det inte går att få en visuell överblick av den. Konstruktionen är ett slags enkel labyrint som utgörs av små rum som leder in i varandra. Inget rum är det andra likt, och stämningen växlar i takt med väggarnas färger och belysningens natur. Det är ett enkelt koncept vars styrka ligger i vad som bara kan kallas Burens arkitektoniska vision. Strategiskt utplacerade fönster gör det möjligt att se tvärs igenom flera rum, en detalj som tillför ett voyeuristiskt stråk.
Upplevelsen får mig att tänka på Bondfilmen Mannen med den gyllene pistolen (1974) i vilken ärkeskurken Scaramangas uppfattning om en optimal fälla för inkräktande fiender är en dödlig version av Lustiga huset, komplett med förvrängande speglar och övervakningskameror. Manusförfattarnas stolliga uppfinning lyckas ta vara på det obehagliga som bubblar under karnevalismens glättiga yta. Samma kan skönjas i Burens installation, som inleds med selfievänligt ljus och speglande akrylväggar i klatschiga färger för att sedan stundvis övergå i råa och monokroma metalliska kammare. Precis som i verklighetens lustiga hus torde barn älska detta, medan vuxna riskerar att överrumplas av en plötslig existentiell ångest vid anblicken av sin egen förvridna spegelbild.
Betraktandet av Les Paravents förutsätter rörelse, och det är i takt med att jag försöker koordinera och koreografera min rutt genom installationen som tankarna kring kriget i Ukraina antar nya former. Vad som i en annan kontext kunde vara ett andefattigt Instagramverk ter sig nu som en färgterapeutisk upplevelse: det lugnar och förankrar mig i stunden samtidigt som det får till stånd en överväldigande känsla av absurditet. Det går inte att undkomma vetskapen om vad som pågår i världen medan jag står här, mitt i ett konstverk. Skuldkänslorna och maktlösheten sköljer över mig, men det känns lättare att konfrontera dem i dessa meditativa men likväl olustiga tomma kammare.
Väl på andra sidan finns en vägg täckt av fönster. När jag stiger ut ur labyrinten ser jag att Buren har täckt dem med färggranna kvadratiska rutor så att det ser ut som ett kyrkfönster designat av Malevitj. Omständigheterna kan förvandla det mest oväntade till en sakral upplevelse.
