Varifrån kommer ljuset? är det första jag tänker när ögat fångas av dukarna som går i rött och rosa inne på Helsingborgs konsthall där ukrainska Kateryna Lysovenko ställer ut. Rummet är avskalat, på gränsen till asketiskt, och saknar dagsljus men ändå lyser det om verken som om de var glasmålningar med en inre ljuskälla, vilket ger dem skulpturala kvaliteter. De första tre målningarna hänger dessutom från taket, i en rörelse som känns som en trappa uppåt: den främsta hänger lägst och så följer de andra ett respektive två steg högre upp i luften.
Längst fram hänger The Milky Way (2024), en stor, varmrosa duk som mest liknar en gruppering av runda bröst med små mörka bröstvårtor, eller om det möjligen skulle kunna vara överdimensionerade grodägg. Målningen sätter tonen för hela utställningen: det handlar om ett universum genomsyrat av värme och liv, men som tvingas observera människornas tanklösa, samvetslösa och meningslösa våld.
Lysovenko lämnade hemstaden Odessa efter Rysslands storskaliga invasion av Ukraina och är numera bosatt i Wien. Utställningen på Helsingborgs konsthall är hennes första stora utställning i Norden och det är lätt att följa hur hennes motiv har förändrats från 24 februari 2022 till idag. I Political Animal (2023) har ett rovdjur dödat en varelse som liknar en lama med människohuvud och tuggar i sig köttet, medan resten av flocken tittar på, paralyserade av våldet. Penseldragen är korta och det är som att hon haft bråttom med att fylla i den blågröna bakgrunden och bli klar med målningen. Några år senare är penseldragen istället långa och lugna och i Die junge Wienerinnen und ich (2026) hittar vi henne sittande på en bänk i Wien, bredvid tre nya väninnor. Målningen präglas av samma runda former som The Milky Way och hon målar människornas ögon som runda prickar, motsvarande de stjärnor eller, ja bröstvårtor, som finns i andra motiv.
Men vägen till bänken i Wien är ångestfylld och smärtsam. I mitten av rummet finns ett inre, mindre rum uppbyggt som ett skräckkabinett med ett slags symboliska vittnesmål från kriget. Här finns blodiga spår av våldtäkt och bilder av tortyr. Lysovenko har medvetet samlat de bilderna något undanskymt för att skona en eventuell barnpublik som besöker utställningen. Det uppskattar jag, och även jag som vuxen besökare får chansen att ta ett andetag innan jag går in.
Ljuset då? Förklaringen till att målningarna framträder så starkt och levande i rummet stavas teaterstrålkastare som har dimmats och programmerats individuellt för att ge lyster åt dukarna. Men det räcker inte helt som förklaring, oljefärgens varma nyanser bygger också upp rörelse i motiven. Jag associerar till Marc Chagall, vars måleri också genomsyras av kärlek och längtan, och vars motiv på samma sätt rör sig lustfyllt mellan himmel och jord. För även om Lysovenko börjar mitt i Vintergatan och målar in både stjärnor och änglaskaror i sina bilder, understryker hon samtidigt i flertalet motiv hur människorna vill rota sig i marken, eller kryper ner i den för beskydd. Moder jord kan verka trygg men hennes djup kan mycket lätt förvandlas till en grav.
Lysovenko är delvis symbolist och arbetar med motiv ur grekisk mytologi, i synnerhet prinsessan Europa som blir bortrövad av guden Zeus, förvandlad till en tjur. Hos Lysovenko har Europa ibland själv fått horn, som i den fantastiska målningen The End of Imperialism (2023) där hon står som en segrare med foten på maktens överdimensionerade handflata. Bakgrunden är djupblå, och upp från den slagne fiendens hand lyfter ett rött svävande klot, som en befriad ande. Målningen utstrålar den envishet som är livet självt och samtidigt den stolthet som präglar någon som vet med sig att den redan vunnit en etisk seger, oavsett alla andra omständigheter.
Efter en ombyggnation av Dunkers kulturhus etablerades våren 2026 Helsingborgs konsthall som en egen utställningsplats för samtida konst. Med presentationen av Lysovenko placeras staden vid Öresund i ett större samtida konstsammanhang genom ett konstnärskap som redan har en tydlig internationell förankring. Den nya konsthallen visar härmed att den kan mäta sig med landets ledande konsthallar och samtidigt rikta blicken mot en europeisk publik.
Trots att Lysovenkos motiv skiljer sig åt så finns det en indragande värme i hennes hantering av färg som leder publiken från ett motiv till ett annat. Hon tar spjärn mot kriget men kontrar våldet med en kraftfull ömhet. Hennes projekt sammanfattas i Propaganda of the Fragile Living World (2024), där en kvinna ligger på marken, närmast genomskinlig och med en mage full av något växande. Intill henne ligger en mindre gestalt och de båda håller varandra i handen. Omkring dem växer stora lila och ljusgröna växter målade med mjuka rörelser, men marken de ligger på är orolig, oförutsebar. Ska man propagera för något, tycks Lysovenko säga, så ska det vara för det ömtåliga livet: det som händer i en ömsesidig, tidlös blick mellan oss alla som är med om det.
