Freskomåleri på modet

Kungliga Konsthögskolan satsar på en teknik med rötter långt tillbaka i historien.

Kungliga Konsthögskolans studenter arbetar med freskomåleri i Muralen, 2023. Foto: Camilla Berggren Lundell.

När jag gick på konstskola strax efter millennieskiftet gick det ett rykte om att en av skolans professorer hade lobbat för att byta namn på skulpturfacket till avdelningen för relationell estetik. När Kungliga Konsthögskolan i Stockholm nu lanserar en satsning på freskomåleri så kan det verka som att konstundervisningen har gått varvet runt. Efter att under lång tid ha betonat idé, koncept och undersökande processer, så har dagens undervisning blivit allt mer inriktad på materialkunskap, hantverk och historiska tekniker.

– Visst finns det ett växande intresse för material och teknik, men jag ser ingen motsättning mellan så kallade traditionella och nyare tekniker, understryker Kristina Janni Ståhl, som är adjunkt och ansvarig för Kungliga Konsthögskolans verkstadsundervisning i måleri. Hon berättar engagerat om bindemedel, gamla pigmentsamlingar från 1800-talet och förhistoriska metoder för att bearbeta sand och sten till fina pigment för måleri.  

– Alla tekniker en konstnär lär sig känns ju nya i den personens händer. Materialen i sig har ingen ålder, och även äldre tekniker kan bygga på konceptuella val. Jag har till exempel haft studenter som velat omvandla sten och sand från en specifik plats till måleri, berättar hon. 

Tillsammans med två andra lärare på skolan – Axel Andersson, lektor i konsthistoria och vice-rektor för forskning, och Michele Masucci, forskare och lärare inom konstnärlig forskning, skrivande och teori – driver hon projektet Framtidens fresk. De vill koppla verkstadsundervisningen i freskomåleri till ett vidare konsthistoriskt och teoretiskt sammanhang.  

– Det intressanta med al fresco är hur den kombinerar olika tidshorisonter. Den traditionella vått-i-vått-tekniken innebär att man måste arbeta snabbt, samtidigt som resultat varar väldigt länge. Muralmåleri kan också kopplas till installationsbegreppet, platsspecificitet och immersiva upplevelser, säger Axel Andersson, som likt Ståhl inte vill kännas vid någon motsättning mellan vår tids nya medier och traditionella tekniker.

– Vi är inte intresserade av traditionen för traditionens skull. På skolan arbetar vi parallellet med ett projekt om AI. Det finns ingen motsättning här, utan det handlar om teoretiska, praktiska och kritiska perspektiv på teknik som kompletterar varandra, betonar Andersson.

Axel Andersson, Kristina Janni Ståhl och Michele Masucci driver projektet Framtidens fresk på Kungliga konsthögskolan. Här framför Villa Livias trädgårdsfresker, ca 30–20 f.Kr, Museo Nazionale Romano, Rom.

Kungliga Konsthögskolan är idag en av få konsthögskolor i Norden som erbjuder undervisning i freskomåleri. Det sker på Materialinstitutet som funnits på skolan sedan 1930-talet. Här finns Axel Törneman (1880–1925) färgkvarn som han använde i arbetet med sin fresk i Stockholms stadshus 1920, och man har just mottagit en donation med den tyska 1800-talskonstnären Arnold Böcklins (1827–1901) färgpigment. Men det är ingen museal verksamhet utan en högst levande verkstad, framhåller Ståhl.

– En fresk kan målas på färsk puts, al fresco, eller på puts som hårdnat, al secco. Vid al fresco arbetar man under begränsad tid på en preparerad yta, där det inte är färgen utan själva ytan som innehåller bindemedlet. Man målar med pigment och vatten som går in i putsen. När kalken reagerar med luften och omvandlas till kalciumkarbonat bildas ett genomskinligt skikt som blir hårt som sten. Eftersom pigmenten är ogrumlade blir färgerna helt klara, och behåller sin lyster under lång tid, berättar hon.

– Man arbetar med råa enkla material, och målningen uppstår som en konsvekvens av en kemisk reaktion i luften. Det är en sinnlig, nästan mystisk upplevelse, tillägger hon.

Ebba Birkflo, En femte årstid, installationsvy, Galleri Mejan, 2025. Birkflo presenterade freskomåleri, bland andra tekniker, i sin avgångsutställning. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

Freskomåleriets anor kan spåras tillbaka till bronsåldern. Tekniken användes flitigt under antiken och nådde en höjdpunkt under renässansen. När oljemåleriet slog igenom i Europa under 1400-talet minskade freskens betydelse, men den levde vidare inom den offentliga monumentalkonsten.

– I skolans monumentalverkstad Muralen kan vi arbeta storskaligt, men vi arbetar också med fresk i mindre skala. Detta har sin grund i de metoder som min lärare Malla Tallgren utvecklade på Bildkonstakademien i Helsingfors på 1990-talet, berättar Ståhl.

– När Bildkonstakademien flyttade  hade de inte längre möjlighet att undervisa i monumentalmåleri. Då utvecklade Tallgren olika sätt att undervisa i fresk i de vanliga verkstadslokalerna. Man blandar putsen och applicerar på underlaget på samma sätt som när man jobbar på vägg, men på ett underlag som kan flyttas. Men det är samma förutsättningar, putsen är våt, och du målar med pigment och vatten direkt på putsen. 

– Att arbeta i mindre format gör tekniken mer tillgänglig, och till något som studenterna lättare kan integrera i sina konstnärskap, framhåller Ståhl.

Intresset för freskomåleri har varierat över tid på Kungliga Konsthögskolan, med uppsving under de offentliga utsmyckningarnas storhetstid på 1950-talet liksom på 1980-talet.

– Intresse för tekniker går i vågor, och studenternas intresse speglar också vad skolan kan erbjuda. När jag började jobba här 2018 så bjöds gästlärare in till Muralen. Men eftersom man inte hade någon fast lärare, så avstannade arbetet ofta när kursen var slut och det inte längre fanns någon på plats som kunde stötta studenterna, berättar Ståhl.

– När jag tog över ansvaret för freskomåleriet såg jag det som en möjlighet att öka min egen kunskap för att kunna arbeta långsiktigt med tekniken.

Pågående arbete av Ebba Birkflo under en kurs med gästlärare Malla Tallgren, 2025. Foto: Kristina Janni Ståhl.

Just nu författar Ståhl, Andersson och Masucci en rapport efter en första studieresa till Rom, som de hoppas ska bli användbar även för andra konstskolor. Målet är att sprida kunskap om freskomåleri och därtill knuta frågeställningar som kan vara av bredare intresse.

– Som lärare vill man ju alltid uppmuntra studenterna att fördjupa sig i ett historiskt studium, oavsett vilket medium eller vilken teknik de använder. Vi kommer bland annat fördjupa oss i romerska fresker, renässansmåleri och 1900-talets politiska muralmåleri, berättar Andersson.

– En fresk kan inte målas på samma sätt idag som på romartiden. Men vi kan tänka in en övegripande idé om vad tekniken är där den också omförhandlas i förhållande till dagens konstliv, för att belysa frågor som är viktiga för konstnärer idag. I det arbetet är historien viktig, men underordnad den intressantare frågan om vilken framtid tekniken kan ha.

Vad innebär det att ta sig an en teknik som förknippas med monument, makt och beständighet i en samtida konstvärld som ofta premierat det tillfälliga, experimentella och kritiska? Finns det en motsättning eller spänning här, och hur kan den i så fall artikuleras i undervisningen?

– Egentligen inte, av två anledningar. Dels för att beställarnas önskningar inte alltid var synonyma med konstnärernas gestaltningar, och dels för att konst alltid produceras i dialog med historien. Ett begrepp som «kritisk» står inte heller i ett motsatsförhållande till det beständiga (som i efterkrigstidens muralmåleri), och det experimentella kan lika mycket vara ett uttryck för makt som för något annat. Spänningen ligger nästa alltid i vad som gör läsningen generativ, för lärare och studenter, menar Andersson.

Studentarbete i freskoteknik, Kungliga Konsthögskolan. Foto: Alexander Beveridge.