De stora samtidskonstevenemangen har under de senaste åren starkt lyft fram konstnärer med bakgrund i ursprungsbefolkningen. Det får oss icke-urfolk att konfronteras med våra kulturella vanor, förutfattade meningar och inlärda uppfattningar. I ett samtal med den finsk-samiska konstnären Outi Pieski uppstår tanken att det egentligen inte handlar om politisk konst, utan om hur djupt vi måste våga gå för att avkolonisera den förhärskande konstuppfattningen.
Outi Pieskis aktuella utställning på Emma museet i Esbo är en del av Finlands Konstakademins pris som hon tilldelades 2017, och den hittills mest omfattande presentationen av hennes produktion. Utställningen har titeln Čuolmmadit, som är nordsamiska och betyder «knyta många knutar». Det största utrymmet i utställningen fylls av ett nätverk av knutna fransar, lätta att känna igen från de sjalar som traditionella samedräkter ofta har som en del. Installationen Sammankomst (Falling Shawls) producerades som ett kollektivt verk till den stora nordiska satsningen Nordic Matters som presenterades på Southbank Centre i London förra året.
En samisk konstnär blir ofta kategoriserad som politisk aktivist, men Outi Pieski stannar inte vid det.
– Det handlar inte om att välja ett politiskt eller aktivistiskt konstnärskap. Som same ser jag inte att det finns några andra alternativ. Jag fortsätter arbetet för våra rättigheter och självbestämmande liksom de tidigare generationerna före mig. Konsten kan belysa och ge värde till sådant som annars inte uppfattas. Det visuella uttryckets betydelse är mer integrerat i en kultur som inte baseras på skriftspråk. Samtidigt uppstår frågan om varför vårt visuella kulturarv inte ses som konst, utan har placerats på etnografiska museer.
Med en västerländsk konstakademiutbildning i botten har Pieski tänjt på gränserna för ett etablerat modernistiskt konstbegrepp. Hon utexaminerades från Bildkonstakademins målarlinje år 2000 och arbetade redan då med blandade material, vissa med direkta referenser till den samiska kulturen. Då fick hon ibland reaktioner av sina studentkollegor, som inte tyckte att det var en vettig riktning att ta.
Hennes målningar hade även släktskap med det modernistiska abstrakta måleriet, och har så än idag. Med en kompletterande utbildning i den samiska konsten, Sámi dáidda, breddades uttrycket och materialbehandlingen både i riktning mot nymaterialismen men även mot kritisk konceptualism.
– Det var viktigt för mig att vidareutbilda mig i Utsjoki, för att lära mig hantverket och för att finna en relation till mitt kulturarv. Det fanns en viss konflikt i att arbeta bara utifrån den västerländska traditionen. Vi gör ju ingen skarp skillnad mellan konst och konsthantverk, eller mellan människa och natur. Mina abstrakta målningar, som har spår av landskap och platser, visar ju inte människor. Genom att tillföra hantverksdetaljer till målningarna markerar jag människans och generationernas relation till platsen. Att det sen handlar om detaljer som knyter an till klädesplagg visar den betydelse som plaggen har, det som är närmast huden.
Att arbeta kollektivt kring konstverk och konstprojekt har för Pieski blivit en parallell praktik till det egna måleriet. Utställningen på Emma museet visar dokumentationer av dels verket Kyss från gränsen i samarbete med konstnären-aktivisten Jenni Laiti och poeten-musikern Niillas Holmberg, och dels Moratoriebyrån som är ett konkret politiskt program som erbjuder redskap och kunskap för avveckling av främmande makt.
– Kyss från gränsen är ett projekt vi gjorde kring Tanaälv, som ju utgör gränsen mellan nationerna Finland och Norge. Vi samarbetade med de lokala invånarna och sökte fram viktiga platser kring älven och valde poesistycken som passade bäst till de utplacerade skyltarna. Vi ville undersöka vad självbestämmande i grunden betyder och markera relationen och sambanden mellan människorna och de platser som de värderar högt. Projektet med Moratoriebyrån å sin sida visar hur man kan gå från att vara reaktiv på händelseförlopp i regionen till att bli proaktiv och driva sin sak.
Ett omfattande och centralt pågående arbete gör Pieski tillsammans med arkeologen Eeva-Kristiina Harlin kring en studie av en traditionella samisk huvudbonad, hornmössan. Mössan i utställningen är ett inlån från det finländska Nationalmuseet, där det förvarats och visats i nästan 100 år. Genom att detaljstudera mössan, att läsa av materialet och hantverket, samlas värdefull kunskap om kvinnohistoria. Det handlar först och främst om förändringen av formen, mössan med hornet övergick till en slät, omslutande form.
– Det har varit intressant att genom ett hantverksobjekt studera de samiska kvinnornas historia. Här stiger den nordiska kolonialismen fram. Enligt hörsägen var det de laestadianska prästerna som såg att hornet på mössan var djävulens boning. Hornet blev helt konkret avskuret. Genom den visuella förändringen blir det väldigt tydligt, och många vill återuppliva den gamla formen, som en symbol för feministisk avkolonisering. Att samla kvinnor i olika åldrar kring handarbete är lätt, men det är svårare att tala om de traumatiska erfarenheterna som många har av den förändrade ställning som kvinnor fick i och med koloniseringen. Tidigare har samekulturen varit mer jämlik, omständigheterna har krävt likvärdighet för att varje individ har haft en viktig uppgift för överlevnaden. Då har man inte råd att placera människor i olika statuspositioner. Hårt har det ju alltid varit, men patriarkalismen har varit ett kolonialistiskt verktyg för att rubba balansen i samfundet. Som forskaren Rauna Kuokkanen har konstaterat är avkoloniseringsprocessen första viktiga skede att finna jämställdheten mellan könen. Först därefter är det möjligt att gå vidare med andra frågor.
Pieskis arbeten finns med även i den aktuella stora nordiska presentationen på Phillips Collection i Washington, och hon är även delaktig i kollektivet Miracle Workers Collective, som representerar Finland vid Venedig-biennalen 2019.
– Venedig är intressant för att det historiskt varit knutet till alla kolonialistiska stormakter och är en plats med hög status i konstvärlden. Här är det möjligt att föra fram att våra frågeställningar berör alla människor, inte enbart urfolken. Det handlar om land och kulturella rättigheter, att skydda de områden där det fortfarande finns naturresurser och biodiversitet, och alla lever vi i en avkoloniseringens tid. Miracle Workers Collective strävar just efter det mirakel som nu behövs, ett autentiskt samarbete. Det är oerhört krävande, att söka en gemensam grund, att förstå vad det betyder att samarbete, vilka förutsättningarna och möjligheterna är. Om vi nu är på väg in i en ny gemenskapens tid måste vi ta det arbetsamma och långsamma sättet. Det kan inte forceras.
