Tre institutioner – Estlands konstmuseum och Estlands konstakademi i Tallinn, Estlands nationalmuseum i universitetsstaden Tartu – har med samlad kraft producerat två utställningar och en konferens för att belysa esternas långvariga samröre med de finsk-ugriska och samiska folken.
I Estlands konstmuseums flaggskepp Kumu visar utställningen Expedition. De finsk-ugriska folken och bildens kraft hur esterna förhöjt den egna självbilden genom sitt intresse för besläktade folkslag. Samtidigt betonar ingen början, inget slut. Avkoloniserande gester i det samiska världsbygget, sammanställd av Ann Mirjam Vaikla, hur samiska konstnärskap förstärkt handlingskraften hos ett urfolk. Tillsammans ställer dessa utställningar en knepig fråga. Kan kulturell solidaritet omärkligt övergå i identitetsbygge på någon annans bekostnad?
Det ska sägas att jag intresserat mig för finsk-ugrisk ursprunglighet, samtidighet och nationsbyggande i mer än tjugo år. 2008 organiserade jag utställningen Det kontinentala omedvetna. Samtidskonsten och den finsk-ugriska världen, även den i Kumu. Sedan dess har jag skrivit om den «etnofuturistiska» rörelsen i Rysslands finsk-ugriska republiker och vid flera tillfällen ställt ut ledande konstnärer från Komi, Mari El och Udmurtien innan kriget gjorde det omöjligt.
Mitt första förslag till utställning om samtida konst och kultur i denna «periferiernas periferi» avfärdades av en av Kumus mest erfarna medarbetare som en riktigt dålig idé. «Varför återuppliva vårt unkna nationalistiska ugri-mugri, de där etnografiska expeditionerna som konststudenterna tvingades till på åttiotalet?» Detta var 2004. Jag måste ha missuppfattat den estniska humorn, för sommaren 2007 skickade de ut mig på en liknande expedition, betalad av EU-medel som de skaffat utan att jag visste om det.
Hur är allt detta intressant och viktigt för Kunstkritikks läsare? Jo, det finns en direkt koppling till dagens kritiska diskurs och museipraxis i Norden. Jag har under senare år fått min beskärda del av samiska utställningar, så låt mig först säga att denna är en av de bäst utformade och uttänkta. Bara ett verk fick mig att himla litet med ögonen: Marja Helanders film Eatnanvuloš Lottit – Maan sisällä linnut (Fåglar inne i jorden, 2017). Jag har sett den litet för ofta och varje gång tyckt att den var alltför innehållstung men inte tillräckligt precis, med sina två bedårande unga ballerinor som bokstavligen pekar med hela handen. Berättelsen handlar om Marken och Staten, ekologi och identitet.
Här finns skickligt utvalda klassiker ur den samiska samtidskonsten (broderier av Britta Marakatt-Labba, kartor av Keviselie/Hans Ragnar Mathiesen), en förtrollande hybrid landskapsmålning/fransbeprydd schal av Outi Pieski och känslomässigt och visuellt övertygande verk av Carola Grahn. Här finns också den med nödvändighet komplexa (om än något vidlyftiga) fyrdelade installationen Voyage (2024–26) av Jenni Laiti (som också varit kuratorisk rådgivare för utställningen) och kollektivet Invisible Flock, om förbudet mot att fiska ishavslax i Deatnu/Tana-älven på gränsen mellan Norge och Finland.
Ett särdrag i Estlands förhållande till Sápmi – och en koppling mellan denna utställning och Expedition – är den uppmärksamhet som alltid ägnats «den ryska sidan», där det ännu idag finns några hundra människor som talar olika östsamiska språk. Före 1991 var det dessa samer esterna kunde få kontakt med utan att passera några gränser.
Estniska statliga konstinstitutets (numera Estniska konstakademins) första etnografiska expedition sommaren 1978 gick just till Lujavvr/Lovozero-distriktet i Murmansk län. När Estnisk-samiska föreningen grundades tio år senare, alldeles i början av den estniska självständighetsrörelsen, låg dess fokus också på Kolahalvön. Idag är gränsen mot Ryssland betydligt svårare att ta sig över, och det förblir oklart om det går att hitta några samtida samiska konstutövare bakom den.
I utställningen representeras det östsamiska området istället av konstnärer verksamma i Finland. Čähččõslee’t – Coalitions of Waters: Siidas around Streems, en ny videofilm och installation av Snowchange Cooperative (Pauliina Feodoroff och Kaisu Mustonen), kartlägger skoltsamerna gamla hemtrakter. De fördrevs när Finlands ishavshamn i Petsamo avträddes till Sovjetunionen efter andra världskriget. Verket innefattar dessutom östsamiska föremål från Estniska nationalmuseets samlingar. Fotografier av Lada Suomenrinne, även hon med skoltsamiska rötter, har fått en framträdande placering, inte minst sviten Land Back Masks (2023).
Den samiska utställningens luftiga, närmast friluftsbetonade upplägg kontrasterar mot en mer intim utformning i den andra utställningen, gestaltad av konstnärerna Karl Joonas Alamaa och Jaanus Samma (som båda också bidrar med egna verk) i en salongsfähig stil som utmanar förställningen om «fältarbete» som någonting obekvämt eller farligt.
Expedition handlar om den föreställda gemenskapen kring finsk-ugriska rötter och dess fortsatta inverkan på den estniska bildkonsten och konstindustrin. Tonvikten förskjuts från ett urfolks självrepresentation till bilder och föremål avsedda att dokumentera andra människors liv som «etnografiskt intressanta». Eller som väggtexten undrar: ”Varför tog sig esternas upptäcktsfärd i det egna självet formen av etnografiska undersökningar bland andra folkslag?”
I början av 1920-talet kallade den finländske arkeologen Aarne Tallgren, nybliven professor vid universitetet i Tartu, de finsk-ugriska folken «en möjlig vetenskaplig koloni» som kunde hjälpa Estland att «bli en kulturell stormakt». Uttalandet lyftes fram i ett konferensanförande av Piret Koosa och Svetlana Karm från Estlands nationalmuseum. Det stod i samklang med finländarnas attityder till grannen i öst som elefanten i rummet, skräckinjagande men samtidigt – som Kai Donner, en annan finländsk forskare vid samma tid, antydde – på «den lägsta nivån av västerländsk civilisation».
Organisatörerna bakom utställningarna och konferensen har försiktigt lirkat fram några av självmotsägelserna under solidariteten med avlägset besläktade folk som kildinsamerna, udmurterna eller chanterna, som fortfarande är direkt utsatta för den ryska imperialismen. I rapporterna från dessa expeditioner stiger olika regimer av «förandring» upp till ytan. Esterna förbluffades då och då när representanter för de de finsk-ugriska folken innefattade sig själva i den ryska (och dessförinnan sovjetiska) folkgemenskapens «vi». Den outtalade förväntningen är att de istället borde ge uttryck för en undertryckt längtan efter nationsbyggande.
Ugri-mugri är en halvsekelgammal ironisk term som ifrågasätter hur kulturpolitiken har använts som redskap för att återuppväcka det «borgerliga» självständiga Estland. Bakom strategin stod sluga operatörer i det sovjetestniska kulturlivet som Lennart Meri, reseskildraren som på sextiotalet blev dokumentärfilmare och på nittiotalet det återuppståndna Estlands president, eller Kaljo Põllu, glaskonstnären och teckningsläraren som blev etno-futuristiska grafiker innan begreppet myntats och initierade de årliga studentexpeditionerna som pågick ändra fram till 2017. Põllus mytologiskt inspirerade (och rejält new age-påverkade) mezzotinter har fått en central plats i utställningen, liksom klippet med «Spiridons monolog» ur Torums söner, Meris dokumentär från 1989 om chanternas björnceremoni.
Spiridon Tylchin, 44 år vid inspelningstillfället, var jägare och renskötare och hörde till «chanternas intelligentsia». Meri avbryter sitt bildepos om den 7 000 år gamla ritualen med sånger omfattande 40 000 verser (kolleger har varsamt påpekat att han ibland «kryddade» sådana siffror) för att lyssna till Tylchins anklagelseakt mot förstörelsen som olje-och gasindustrin orsakat i chanternas och det närbesläktade mansi-folkets hemland. Ungrarnas närmaste lingvistiska släktingar är tillsammans inte flera än knappt 44 000. De bebor ett område i västra Sibirien, större än hela Västeuropa, som sedan sjuttiotalet varit centrum för den ryska fossilutvinningen.
All återgivning av verkligheten är ett montage som omvandlar upplevelser till begriplig form. Verkligheten är dock sällan fri från motsägelser. Meris dokumentärer är inget undantag, och heller inte utställningen Expedition eller de två gemensamma publikationer, en katalog och en essäsamling, som åtföljer den och no beginning, no end. Det hedrar kuratorerna och redaktörerna att de är måna om objektivitet och inte förtiger att estniska företag var med och byggde de vägar och arbetarbosättningar som gjorde den sibiriska olje- och gasutvinningen möjlig. Vissa av dessa kontrakt slutfördes ett drygt årtionde efter Sovjetunionens fall. Linda Kaljundi, kuratorn bakom Expedition, skriver: «Trots sin beundran inför chanternas närhet till naturen och deras kulturarv tenderade de ester som arbetade i Sibirien att inte identifiera sig med dem.»
