Höga förväntningar är farliga. Den tanken förföljer mig i flera dagar efter att jag besökt Mika Taanilas första separatutställning på Galerie Anhava i Helsingfors. Undermedvetet tycks jag ha förväntat mig att utställningen skulle vara en transcendent upplevelse, och därför väcker mitt besök ovanligt mycket funderingar. Bör jag se min egen konstupplevelse som mindre legitim på grund av att den utformats av orimliga och vilsna förväntningar?
Att den finländska konstscenen är stolt över Taanila är välbefogat. Under 2000-talet har han bland annat representerat Finland på Venedigbiennalen, medverkat i Documenta, visats på ICA i London och deltagit i Torontos internationella filmfestival TIFF. Denna utställning är därför en Konsthändelse med stort K, oavsett konstnärens avsikter. Dessa verkar ha varit opretentiösa: det känns som om Taanila varit lekfullt inställd då han bestämt sig för att skapa en helhet som är konceptuellt okomplicerad och genomsyras av humor.
Taanila är berömd för sina videoverk, men rörlig bild upptar bara en liten del av galleriet. Två skärmar i var sin ända av den övre våningen omfamnar ett större antal fotografiska verk och collage, och i källarvåningen finns inga filmer alls. Bokstavligen talat, vill säga, för i själva verket känns installationerna och bilderna mer som film än vad videoverken gör. Men så heter utställningen också Film without Film – ett mångtydigt namn som lyckas fånga upp samtliga av den spretiga helhetens verk.
De nya filmerna Misslyckad tomhet. Tid och Misslyckad tomhet. Plats (2021) är bägge två strax under femton minuter långa och sniglar sig fram. Det låga tempot är ett medvetet val och utgör i själva verket videoverkens kärna: tillsammans med författaren Harry Salmenniemi försöker Taanila nämligen luska ut hur man med rörlig bild kan beskriva så lite som möjligt. Misslyckad tomhet. Tid består av enkla effekter skapade med ett digitalt filmediteringsprogram, medan Misslyckad tomhet. Plats å sin sida har filmats med värmekamera bland anonyma och fula nybyggda våningshus, generiska och helt typiska för Finland. Taanila lyckas effektivt gömma sig bakom Salmenniemis ord som klippts in på stumfilmssätt. Texten kan trots sin fåordighet inte åstadkomma samma slags tomhet som det visuella, utan försöket att beskriva så lite som möjligt utmynnar i ett språkbruk som påminner om de självskattningsskalor som hälsostationer ber depressionspatienter fylla i. Meningar som «Jag tänker inte längre att jag borde få något till stånd» ingjuter videoverken med en dyster stämning som förstärks av Éliane Radigues dova ljudspår.
De två tunga och tröga filmerna utgör en märklig kontrast till resten av utställningen, som på ett extremt konkret sätt handlar om film. Det är här humorn kommer in i bilden, men den är inte finurlig nog. Ofta känns den återanvänd men kanske är det också meningen, som en referens till de klichéer som existerar inom komedi. Överlag är osäkerheten på huruvida de referenser man famlar efter alls är relevanta en stor del av konstupplevelsen. I varje fall ger det inte mycket att titta på filmrelaterade faktaböcker med titlar som When the shooting stops… eller Shot by shot som genomborrats av kulhål och placerats i en vitrin. That joke isn’t funny anymore, skulle man kunna uttrycka det.
I några fall uppstår gnistor som får mig att stanna upp. En noggrannt sönderskuren och nerbantad version av Halliwell’s Film Guide tillåter en att läsa strimlor av en mängd olika filmers synopsis. Presenterade på detta ymniga vis ter de sig både löjliga och banala, och man tvingas konfrontera det faktum att filmens underbara värld i själva verket har väldigt lite att göra med verkligheten. Synliggörandet av filmhistoriens eskapistiska natur är ett intressant och mustigt tema, men utställningen hoppar dessvärre strax vidare. Det är lite som en serie trailers före den egentliga biofilmen: uppspjälkt ditt och datt man genomlider i väntan på showen. Film är bäst på bio, Mika Taanila, å sin sida, på stort museum.
