Den norska konstnären Anna-Eva Bergmans stora retrospektiv i Paris liknar inget annat.
Europa rustar för krig, Paris för Olympiska spelen 2024. Cyprien Gaillard fångar det stupida och sublima i vår allt mer tragiska, komiska och obegripliga värld.
Lyonbiennalen är en välbekant mix av surrealism, välgjorda animationer och arkivfynd. Är en bekväm utsikt mot undergången allt konsten har att erbjuda?
– Jag är emot vertikalitet, säger den franska filosofen Catherine Malabou.
På Documenta 15 står nätverkandet i centrum.
Ulla Rosen Winbladh Culiolis märkliga alster visas för första gången någonsin i Paris.
En ny bok med hans samlade texter blundar för hans roll som förkämpe för en ohållbar blockbusterkultur.
HDK-Valands avgångsutställning är glitchestetik och goblincore höljt i en atmosfär av bitterljuv melankoli.
Martin Margielas återuppståndelse som konstnär kommer minst tjugo år för sent.
Den elfte Göteborgsbiennalen berättar en slagkraftig historia om sjöfart, kolonialism och rasism, men lider av en viss konstnärlig och intellektuell förutsägbarhet.
I Matthew Barneys comeback på Hayward Gallery har självmytologiseringen ersatts av en allvarligare och kyligare värld där våldet mot naturen står i centrum.
I ett nedstängt Paris öppnar Wu Tsangs filosofiska totalkonstverk för drömmen om att överskrida kroppens och psykets gränser.
Kirsten Ortweds højdepunkter fra året er af kunstnere, hun ikke kendte på forhånd.
Men billederne overlever for evigt. Postkort fra et residency.
En ASMR-rangle for stressede kulturarbejdere var blandt forfatter og Kunstkritikk-skribent Susanne Christensens mest mindeværdige kunstoplevelser i år.
Wham-bam! Vilken utställning gav Jesper Strömbäck Eklund en intellektuell orgasm?
Kunstkritikk støttes av
