Centre Pompidous jubileumsutställning påminner oss om vikten av en konst som ger sig hän åt eros.
Kan samtidskonsten botas med kollektiv psykoterapi? Palais de Tokyo tar institutionskritiken till en ny nivå.
Den norska konstnären Anna-Eva Bergmans stora retrospektiv i Paris liknar inget annat.
Europa rustar för krig, Paris för Olympiska spelen 2024. Cyprien Gaillard fångar det stupida och sublima i vår allt mer tragiska, komiska och obegripliga värld.
Lyonbiennalen är en välbekant mix av surrealism, välgjorda animationer och arkivfynd. Är en bekväm utsikt mot undergången allt konsten har att erbjuda?
– Jag är emot vertikalitet, säger den franska filosofen Catherine Malabou.
På Documenta 15 står nätverkandet i centrum.
Ulla Rosen Winbladh Culiolis märkliga alster visas för första gången någonsin i Paris.
En ny bok med hans samlade texter blundar för hans roll som förkämpe för en ohållbar blockbusterkultur.
HDK-Valands avgångsutställning är glitchestetik och goblincore höljt i en atmosfär av bitterljuv melankoli.
Martin Margielas återuppståndelse som konstnär kommer minst tjugo år för sent.
Den elfte Göteborgsbiennalen berättar en slagkraftig historia om sjöfart, kolonialism och rasism, men lider av en viss konstnärlig och intellektuell förutsägbarhet.
Vad händer när kroppen faller samman? Goldin+Senneby är kända för sina konceptuella kurragömmalekar. Nu har de gjort sin mest personliga utställning hittills.
I ringreven Ole John Aandals lure bilder på Oslo Kunstforening finnes det noe nesten paradoksalt genuint.
Åndefotografiet har gjenoppstått i museenes bildebanker.
Det langsomme bløtdyret får kjørt seg i Markus Li Stensruds utstilling på Isca.
Kunstkritikk støttes av
