I sin föreläsning på Philadelphia Museum College of Art 1975 formulerade Marcel Duchamp följande intressanta profetia: «The great artist of tomorrow will go underground». Sen kom postmodernismen och dödade allt vad subkulturer hette, genom att göra mainstream av avant-gardet. Myten om den subkulturella ikonen levde kvar, men underjorden är inte längre ett slutmål, utan en startsträcka. En subkulturell ikon som håller på att ta konstvärlden med storm är Wu Tsang som slog igenom 2012 med sin kritikerhyllade film Wildness, en magiskt realistisk dokufiktion om flytande identiteter där huvudrollsinnehavaren är Silver Platter, en historisk nattklubb som hyst latinska hbtq-personer och rörelser från 1960 och fram till idag.
När jag såg filmen första gången, så kom jag genast att tänka på mitt första möte med klubbvärlden i början av 1990-talet i form av den mytiska klubben Extrakt som låg i närheten av T-centralen, som jag vill kommentera lite innan jag återvänder till Wu Tsang. Klubben som besöktes av dåtidens hippaste kändisar och wannabees hade en väldigt strikt dresskod där ledordet var originalitet. Resultatet? Latex, strass, skotsrutiga Vivienne Westwoodliknande kreationer. Vissa kvinnor strosade omkring med halvnakna muskelknuttar i koppel. En man som brukade komma iklädd i endast en dammsugarslang, kunde ibland varva sina utstyrslar genom att vandra omkring naken med en ICA-påse runt midjan. Jag kommer aldrig glömma mannen som såg ut som en kostymklädd Carl Bild framifrån och blev nekad i dörren. Han log och svingade runt ett varv. Han hade klippt ett stort hål i tyget som blottade en naken vit rumpa. Han fick förstås genast komma in.
Eftersom jag gick på internatskola i Sigtuna på den tiden, så brukade jag och min dåvarande bästis komma klädda i våra skoluniformer, med svarta plisserade kjolar, slips, kavajer och knähöga svarta strumpor. Det tyckte inkastarna var tillräckligt kinky för att släppa in oss. Varje torsdag, när alla hade gått och lagt sig, hoppade vi ut genom ett av elevhemmets fönster, tog bussen till Tensta, sen pendeltåget till klubben, festade hela natten, för att rusa tillbaks på morgonen, då det gällde att kliva in genom fönstret utan att bli upptäckta. Vi blev ofta påkomna och straffen – morgonstädning, springa i skogen med tyskaläraren eller flugfiske med latinläraren – var bara charmiga.
Poängen är att Extrakt var ett underjordiskt paradis. En plats för flytande sexuella och kulturella identiteter där ingen verkade bry sig om man var flata, trans, bi, hetero eller bög. Den enda regeln var att se så excentrisk ut som möjligt. Att vår särart säkrades av ett par uniformer, får man väl se som ödets ironi, men än idag minns jag känslan av att tillhöra en enda stor familj där alla hyste en radikal respekt och ömsesidig beundran bortom identitetsmarkörer som kön, klass, sexualitet osv. Visst, världen såg inte ut så på utsidan, men just där och just då, var det som om vi befann oss i en frizon bortom AIDS-sjukdomar och låsta identitetsdiskurser, och bortom dagens biopolitiska «verifikationsapparat» som Facebook, Instagram och farmakopornografiska krafter som försöker få oss att bli panoptikon.
Att se Wu Tsangs utställning på Lafayette Anticipations några dagar innan Frankrike, till följd av en större pandemivåg än någonsin, återigen stängde portarna till alla muséer, affärer och restauranger, var som att återfinna denna utopiska tid som flytt. Den kinesisk-amerikanske performance- och videokonstnären har intagit byggnadens alla nivåer med ett rätt så raffinerat och elegant totalkonstverk. Salarna är försänkta i halvmörker och fyllda av gigantiska videoprojektioner. Här och där ser man sakralt upplysta skulpturer som förbinder verken sinsemellan.
Utställningen börjar med den gigantiska 3-kanalig videoinstallationen The Show is over (2020), som sträcker sig över en konkav vägg, och som Wu Tsang har gjort med Tosh Basco (Boychild). Kamerablicken rör sig genom en palimpsest av kostymklädda svarta människor som rör sig och dansar på en mörk teaterscen upplyst av starka spotlights. Då och då kliver de upp för en trappa formad som den illusoriska Penrose-triangeln – som inspirerat både den legendariska filmen Rosens namn och Harry Potters omöjliga trappor – för att sen kliva ner igen, uttala verser från en dikt av Fred Moten om relationen mellan jord och vatten, till lera och myter om svarthet. «The world is dry land. The world is water», är det ständigt återkommande refrängen.
Efter ett tag börjar människorna kravla på golvet, bland rullande röda äpplen, och låta sig släpas omkring på det gyttjefyllda underlaget, för att sedan klättra upp på trappan igen, i en ständig rörelse mellan död och återuppståndelse. Början är slutet och slutet är en början. De rullande äpplena är som tagna ur ett förlorat paradis, där fallet är lika mycket ett straff som en räddning. Penrose-triangeln dyker upp genom hela utställningen, inte minst i form av en skulptur på en piedestal, som lyses upp av en stark spotlight, likt ett heligt kultföremål i en katedral.
Likt många transpersoner tycks Wu Tsang befinna sig i ett mellanläge som inte söker utgångs- eller ankomstpunkter, utan övergångar, korsningar och förändringar, utan början eller slut, likt en oändlig Penrose-trappa där man kan sjunka klättrandes och klättra sjunkandes. Inte undra på att psykoanalytiker har en tendens att se transsexualitet som en negation av lagen, faderns lag och det reala, det vill säga, som det omöjliga, som ett gott ont som kommer och bryter förtrollningen. Men Wu Tsangs Penrose-trappa är bruten. Kliver man upp på det ena trappsteget så måste man kliva ner igen, och likaså med det andra trappsteget. De båda trapporna förenas aldrig. Glappet gapar ut i tomrummet som ett tecken på den ofyllbara brist eller kastration, som analytiker påstår att transsexuella negerar när de gör ingrepp i sina kroppar. Jag ser Wu Tsangs brutna Penrose-trappa som en indirekt kritik av denna diskurs och som ett tecken på att bristerna lever kvar trots förvandlingen, och att något förblir omöjligt, hur mycket man än försöker överskrida kroppens och psykets gränser.
De övriga verken i utställningen är däremot mindre starka. Den inglasade neonskylten Safe Space (2014) – som hänvisar till skylten som hängde på Silver Platters fasad med orden «The fist is still upp», som lyser i mörkret likt ännu en kommodifierad politisk slogan – är tjusig, men inte så mycket mer. Och den gigantiska blå-svarta glastriptyken Sustained Glass (2020) – som inverterat medeltidens allegoriska glasmålningar, genom att byta ut bilder mot text, där varje ord ses som en allegori och «glasblåsningen» är en symbol för «det icke-sägliga» (om man skall tillgå verkbeskrivningen) – ser mest ut som frikyrkokonst, vilket i och för sig ger en intressant surrealistisk vridning på utställningen. Strax intill visas verket The more we read all that beauty, the more unreadable we are (2020), där filmsekvenser med en Bette Davis-liknande aktör och scener ur intervjuer med James Baldwin, varvas med rätt så klyschiga bilder på valar och andra National Geographic-liknande scenarios, till ljudet av dramatiska uttalanden om jordens storslagna skönhet och elände. Ibland dyker det också upp scener från det första stora verket, med de kostymklädda dansarna.
Det är först när jag ser det allra sista verket, som allt faller på plats. Här har Wu Tsang i en väldigt tajt 3 minuter lång video pressat in så mycket förföriska klubbsounds ackompanjerade av filosofiska statements och kuriosabilder från forntiden fram till idag att jag måste se om den, igen och igen. Det är som att hamna mellan en rytmisk bildpumpande Eric Pauser-film och en välgjord Benetton-reklam. Ja, det är verkligen synd om människan. Mänskligheten är på väg att gå under, och det enda vi kan göra är att njutningsfyllt titta på. För den kommer att återuppstå. I alla fall i våra tankar. Så länge vi lever. Vi är alla fångade i Penrose-triangelns eviga loop. Glappet, brytningen, utvägen, var bara en illusion.
Jag kommer att tänka på George Floyd, på alla svarta kroppar som dras i Wu Tsangs sceniska gyttja, på alla kroppar som skriker efter erkännande, efter ett liv i fred och ömsesidig respekt, på pandemiexperternas nekrokapitalism och alla kroppar som dör i min stad, Paris just nu. Jag tänker på de som miste sina liv nyligen, dekapiterade av terrorister, gymnasieläraren som visade karikatyrer av Muhammed och personerna som hade kommit till Nice katedral för att be till Gud, och undrar om vi någonsin kommer se ljusare dagar.
Sedan tänker jag att allt egentligen handlar om perception, om konsten att se världen i en ny dager. Penroses avsikt med den omöjliga triangeln var att träna människan i att tänka det omöjliga. Med risk att låta aningen kitschig (men man blir ju vad man ser), så är det kanske just det vi borde göra – öva oss i det omöjligas konst. I att tänka på världen ur ett nytt perspektiv, som en enda stor underjordisk klubb för fredlig transformation, där allt är i vardande, där vi alla dansar sida vid sida, trots att världen rämnar omkring oss. Likt filmen Zorba the Greek (1964) där Zorba, spelad av Anthony Quinn, som precis sett sitt liv falla i spillror, sträcker ut händerna och börjar dansa, ty början är slutet och slutet är bara början.
