Det är pressvisning på Moderna Museet i Stockholm. Denna gång för ingen mindre än Mary Kelly – konstnären som satte den feministiska konceptkonsten på kartan med klassikern Post-Partum Document (1973-79) ett textbaserat verk som består av konstnärens minutiösa dokumentering av sitt barns stegvisa språkorientering, fekalier och allehanda livsspår. Dåtidens manliga kritiker älskade teorin, men fann det för kroppsligt, medan kvinnorna älskade kroppsligheten, men fann det för teoretiskt. Ja, det är inte lätt att göra folk nöjda. Särskilt inte när man ägnar sig åt något så komplext som att försöka förena marxism och psykoanalys med avsikten att leverera en lingvistisk analys av mor-och-barnrelationen. För som Lacan sade: Det undermedvetna är konstruerat som ett språk.
Vad säger då Moderna Museets Mary Kelly-utställning om 70-talets feministiska rörelser? Om kvinnans relation till barnet? Konceptkonsten? Psykoanalysen? Och inte minst vår tid?
Det är som om historiens vingslag fladdrar när Mary Kelly försiktigt skrider från verk till verk och berättar om hur verken kommit till. Men det är inte bara kring Kelly som historiens vingar fladdrar utan också kring Moderna Museet som det här året, (Lars Nittves sista), har tagit det stora klivet från att köpa till att faktiskt också visa viktiga kvinnliga konstnärer, genom så mycket som tre soloutställningar. Lee Lozano i våras och Keren Cytter i somras.
Synd bara att Mary Kelly förpassas till källarens gråa, bunkerliknande lokal som blir knappast bättre av sitt murriga sjukhusljus och flygplatsliknande glasdörrar som ljuder högt och tydligt varje gång någon kommer in. Är det en väckarklocka för vakter eller publik? För här gäller det att inte somna in av syrebristen, de otaliga textverken och den knastertrorra utställningsestetiken.
Det hade inte skadat med några bekväma fåtöljer och en utställningskatalog som tog ett nytt grepp om verken, inte minst deras betydelse för vår tids unga konstnärer och alla feministiska rörelser. Hur ser de på henne? Hur ser hon på dem?
När jag efter presskonferensen frågar Lars Nittve och curatorn Cecilia Widenheim hur det kommer sig att de inte producerat någon katalog, förklarar de att utställningen kostat mycket mer än vad de planerat och att det till slut inte fanns några pengar kvar till den.
Det är verkligen synd, eftersom det är första gången på länge man lyckats sammanföra alla delar i Mary Kellys komplexa och rika konstnärskap. Här finns filmen Nightcleaners (1970–75), en poetisk dokumentär om städerskor som försöker fackansluta sig i London. Här finns också verket Ballad of Kastriot Rexhepi (2001) som handlar om ett barn som blev lämnat under Kosovokriget av sina föräldrar i tron på att han var död, återfanns och forslades fram och tillbaka mellan olika politiska intressen. På väggen får vi följa en uppbruten, navelsträngsliknande våg av sammanpressad torktumlarludd på vilket man kan följa olika texter, eller rättare sagt olika språkliga koloniseringar av detta herrelösa barn som slutligen återförenades med sin familj.
Här finns också Multi Story House (2007), kanske ett av vår tids viktigaste verk. På förra Documenta i Kassel så visades verket i ett mörkt, rödmurrigt rum som gjorde att texthuset lös som en fackla i mörkret. Nu blir de ljusperforerade texterna med de krassa eller drömska citat om kvinnors plats i världen mindre stringenta, ja nästan sorgsna i det grådaskiga rummet. Jag skrattar dock gott åt en och annan anekdot, som till exempel fadern som gett flickan en feministisk uppfostran, men som vid julafton ändå väljer att ge henne en flickig leksak, medan sonen får ett lexikon. Jag önskar så att den där vi-känslan som huset försöker ge sken av, kunde göra sig gällande. Känslan av att den feministiska kampen är långt över och att det finns något som förbinder oss över tid och rum. Huset tycks snarare vara en idealbild av denna fantiserade samhörighet. För om det finns något som verkligen splittrats i och med postmodernismens ideologiska relativism så är det feminismen. Genusforskningen med dess mindre binära queerteorier har tagit över istället. Huset känns därför mer som ett monument över en tid som flytt. Det ger rum åt olika röster och perspektiv, men det utmanar dem inte. Friktionerna är upplösta och «kampen» ett minne blott. Men som Mary Kelly skriver i sin bok Imaging Desire från 1998: Glömskan har också varit en form av motstånd. Ett sätt att gå vidare. Och visst kan det vara så. Att vi måste glömma för att börja om på nytt.
Den största behållningen är och förblir Post-Partum Document (1973-79), som är lika mycket en fetischisering av barnet som ett ifrågasättande av denna fetischisering. I de bästa av världar, så skulle man kunna se verket som en dialog mellan barnets klotter och spontana beteenden och moderns reflektioner och analyser via diagram och utvärderingskalkyler. Men man kan också se verket som ett symboliskt övergrepp. En reproduktion av vetenskapens och byråkratins kontroll över det nakna livet. För finns det något våldsammare, än att lägga dessa kyliga kalkyler direkt på barnets teckning? Vad gäller Kellys analys som sådan, så tycks den följa en trestegsmetod som går från 1) observation, till 2) analys till 3) tolkning. Ett minst sagt distanserande förfarande.
Även andra verk lider av denna rationalistiska begärsekonomi. Den svartvita fotoserien Primapara: Manicure/ Pedicure Series (1974) som zoomar in på Kelly och hennes nyfödda son, bland annat en bild som visar en saxförsedd hand klippa ett barns nagel, reproducerar samma stränga dialektik mellan moderns våld och barnets skörhet. Man får gå tillbaks till Post-Partum-dokumentet för att ta del av barnets subjektivitet, av hans upprepade motstånd mot moderns narcissistiska begär.
Står man och begrundar dessa kontrollsökande anteckningar från dess egna perspektiv, det vill säga det psykoanalytiska källarhålet, så träder en annan historia fram. Historien om en kvinna som försöker göra alla till lags, såväl konceptkonstens krav på teoretisk stringens, barnets krav på total närvaro och feminismens krav på rekonfigurering av kvinnans oprivilegierade arbetsfördelning. När jag läser vidare i boken Imaging Desire, så slåss jag av ytterligare en dimension. Mary Kellys totalomfamning av Lacans patriarkala fallocentrism, idén om kvinnans penisavund och påstådda identifikation med den så kallade «bristen». Hon skriver: «Even, or especially, when I use something as eccentric as the Lacanian Diagrams, they are first of all images, representations of the difficulty of the symbolic order for women; the difficulty of representing lack, of accepting castration, of not having the phallus, of not being the Phallic Mother.»
Sett ur detta perspektiv, förvandlas hela Mary Kellys konstnärskap till en kamp på patriarkatets villkor. Som tur är finns det tänkare som den fransk-israeliska psykoanalytikern Bracha Ettinger och många andra, som erbjuder den patriarkala läsningen av kvinnans psykosociala villkor ett riktigt alternativ.
Vad gäller mina tidigare frågor, så säger utställningen inte så mycket nytt om vår tid, inte heller om 70-talets feministiska rörelser. Men Mary Kelly lyckas med något som Kosuth och grabbarna inte riktigt lyckats med än, och det är att skapa en plattform för både intellektuell och emotionell beröring.
