Befinner vi oss återigen vid historiens slut, 30 år efter Fukyamas utskrattade påstående 1989? Ja, om man skall tro den danske konstteoretikern Mikkel Bolt Rasmussens tankeväckande och paradoxrika Hegel after Occupy (Sternberg Press, 2018), den nionde delen i Aarhus Universitet och ARoS konstmuseums skriftserie The Contemporary Condition. Titeln låter som en blinkning till Thierry de Duves konsthistoriska klassiker Kant after Duchamp (1996), men den som tror att Rasmussen har bytt ut Duchamp mot Occupy, för att estetisera en politisk rörelse eller byta ut konsten mot politiken, kunde inte ha mer fel. Det är inte konflikten mellan konsten och politiken som står på spel här, utan den mellan historien och det politiska subjektet.
Inte nog med att vi befinner oss vid historiens slut, skriver Rasmussen, det finns heller inget slut på slutet. Allt har redan sagts och gjorts. Det finns inget kvar. Efter Occupy, efter Trump. Ingen vänster. Inget hopp. Bara skräp. En tom scen, känslan av att vara fången i ett dadaistiskt scenario där den ultimata revolutionen åstadkommits av en komplett galning som blivit världens herre över en natt.
Men rätt vad det är lämnar Rasmussen de vemodiga Waste Land-tonerna, som varit så typiska för postmodernismens eskatologiska besatthet vid alltings slut. Den berättelsen har blivit parodisk, menar han. Vad vi istället får, är en analys av de senaste årens teorier om politiskt handlande. Hegel och Occupy-rörelsen är med andra ord symboliska platshållare för ett viktigare radarpar: historien och dess revolutionära subjekt. Den inledande undergångsstämman är i själva verket en rökridå i ett drama som skulle kunna omskrivas, här och nu, om vi på allvar gjorde upp med de politiska teorier som tagit oss hit.
boven i dramat
Rasmussen inleder sin filosofiska enkät med en analys av kulturhistorikern Michael Dennings bok Culture in the Age of Three Worlds (2004). Denning behandlar de intellektuella konflikterna som uppstod i passagen från de «tre världarna» (den kapitalistiska, den kommunistiska och den dekoloniserade) till den globala världen, där kulturen blivit det ultimata slagfältet. Även denna kultur, hävdar han, har lämnat plats för en globalisering som reglerar två fundamentalt motsatta krafter: de multinationella företagens varuestetik och «immigrantestetikens» sociala realism. Globaliseringens förespråkare hade fel, konstaterar alltså Denning redan 2004. Om globaliseringen betydde något hoppfullt i slutet av kalla kriget, en global by där alla kunde komma samman, har den bara 10 år senare kommit att innebära en brutal itudelning mellan de som får och de som inte får förflytta sig.
Visst, vi har hört detta förut, men vad vi inte hört förut, är vad Rasmussen nu bittert konstaterar: globaliseringen har blivit ett utdaterad, föga användbart begrepp för att beskriva fenomen som 9/11, finanskrisen, de senaste årens proteströrelser samt ankomsten av en ny auktoritär nationalism. Här kliar jag mig i huvudet och undrar om det inte är just globaliseringen som möjliggjort dessa kriser och rörelser. Är det inte just den nyvunna intimiteten som skapat nya försvarsmekanismer, nya polariseringar och framförallt nya informationskrig ledda av såväl demokratiska (USA) som totalitära stater (Ryssland och Kina)? Alla dess stormakter använder sig av fakenews, troll och propagandaalgoritmer för att sprida kaos. Detta går Rasmussen inte in på, och han snuddar bara vid den globala intelligentians genuina ointresse för globaliseringens nya arbetarklass. Vad han istället gör, och detta är nog betydligt viktigare, är att fråga sig hur det kommer sig att vi gick från optimistiska anti-globaliserings-rörelser till vår tids allt mer aggressiva proteströrelser. Vem är den egentliga boven i dramat?
Enligt Rasmussen är det inget mindre än den postmoderna filosofin. Texten börjar nu ta fart och argumenten brinner likt Molotovs i den oändliga filosofinatten. När Rasmussen dessutom försöker identifiera orsakerna bakom postmodernismens uppgång och fall förvandlas boken till ett sant thrillerdrama. Om postmodernismen är en hal bov som ständigt kommer undan, lyckas Rasmussen då och då hörna boven, med oneliners som «Postmodernism won, yet this was, in a sense, the source of its defeat». För visst har han rätt i att den epistemologiska uppluckringen av alla värden har förvandlats till en relativistisk ordlek tömd på ilska och empati. Hur kunde de gå så illa? Jo, menar han, den postmoderna kunskapen ogiltigförklarar den marxistiska analysen av kapitalismens produktionsmekanismer, eftersom informations-samhället sägs ha upphävt den stora striden mellan kapital och arbete.
Rasmussen tar här hjälp av den franske filosofen Jean-François Lyotard, som ansåg att stora berättelsernas slut berodde på att arbetarna hade kommit att finna njutning i sin egen exploatering. De älskade helt enkelt att äta kapitalets skit. Utan klasskamp, ingen förändring. Men hade Lyotard verkligen rätt? Inte riktigt, förklarar Rasmussen, för marxismen överlevde och lät tänkare som Jameson se postmodernismen som senkapitalismens kulturella logik. Rasmussen kritiserar en rad saker hos Jameson, men konstaterar likt förbannat att vi befinner oss i en «inverterad millenarianism» där katastrofala framtidsprognoser bytts ut mot övertygelsen att allt håller på att ta slut, såväl ideologier, konsten, samhällsklasser, välfärdsstaten osv.
Inlåst i samtidens fängelse
När jag har kommit så långt undrar jag vad Rasmussen själv har att komma med. Varför bryr han sig överhuvudtaget om de postmoderna fadersgestalterna? Är han rädd för att återupprepa samma fel? Rasmussen tar sig även an konstteoretikern Peter Osborne som visar hur vår samtid rinner in i och rentav svämmar över både det förflutna och framtiden. Denna form av hög kapitalism skapar, enligt Osborne, både likgiltighet inför omvärldens emancipatoriska strider och bisarra arbetsförhållanden, obetalda jobb, märkliga beroendemekanismer, en känsla av generaliserad fatalitet. Framtiden försvinner från siktet, och därmed också viljan till politisk handling. Vad gäller konsten så har den blivit ett laboratorium för samtidens upphävning av transcendensen och avant-gardet. Och med avant-gardets försvinnande följer den radikala politikens försvinnande. I likhet med Jameson slutar Osborne med tomma händer, och drar enligt Rasmussen den fullkomligt defaitistiska slutsatsen – det finns inget politiskt subjekt idag.
Rasmussen tycks själv både acceptera och negera denna slutsats. Samtidigt lyckas han inte riktigt ta steget vare sig från historien till politiken, eller från konsten till politiken. Däremot har han inga som helst problem att tänka emot sina fäder. Han förklarar bland annat riskerna med Alain Badious och Jacques Rancières abstrakta och historielösa politik. Men hur vore det att tänka utan fäderna, tout court? Hur skulle det hegelianska steget från nödvändighet till frihet se ut, om Rasmussen vågade ta det fullt ut, nu när han så väl förklarat hur allting hänger ihop? Om det nu finns en riktning på historien, vilket Rasmussen nog innerst inne tror på, som den hegelianske nymarxist han är: Hur kan vi ta klivet ut ur samtiden? Och mot vad?
Historiens subjekt är här
Bokens sista del handlar om de senaste årens proteströrelser. Enligt Rasmussen uppstod de i ett vakuum, vilket skiljer dem från den ryska revolutionen som såg sig som en fortsättning på 1789- och 1871-års processer. Men stämmer det verkligen? Visst, protesterna i Aten, Tunis, Cairo, Madrid, Oakland och Paris uppstod trots nedbrytningen av västerlandets arbetarrörelser, men innebär det att de var historielösa? Jag tror inte det. Det är kanske för tidigt att kräva något sådant, men även vår tids proteströrelser behöver förankras historiskt.
Rasmussen avslutar med att konstatera att det inte finns någon revolutionär rörelse idag. Att Trump är motrevolutionen utan revolution. Men så skiftar han igen till att säga att det trots allt finns en global, om än fragmenterad, antikapitalistisk klasskamp. Ändå finns det inget revolutionärt klassubjekt: «The path from objective situation to revolutionary subjectivity seems to be blocked at present. The working class has abandoned the scene of history». Men stämmer det verkligen att arbetarklassen gett upp kampen om historien? Är det inte i hög grad arbetarklassen som har möjliggjort för Trump att komma till makten och högerextrema rörelser att vinna terräng världen över? Den sanna tragedin, skulle jag hävda, är att proletariatet är här, historiens subjekt är här, men vi har blivit oförmögna att erkänna dem som revolutionära subjekt.
Även Rasmussen tycks vara medveten om detta, för på de allra sista sidorna hävdar han att vi borde göra en kartläggning av den revolutionära subjektiviteten världen över, utan någon eskatologisk undergångstematik. Det är först när den processen på allvar kommit igång, som vi kommer att kunna identifiera subjektet. Men det kommer att framträda som ett spöke, skriver han i en hyllning till Derridas spökologi: «It can only be present as a spectre, the spectre of revolution, the spectre of communism, the proletariat as spectral presence. Not ’Hegel after Occupy’, but ’Communism in Occupy’». Det är vackra toner, men är spöktematiken fortfarande aktuell? Jag tror inte det. Däremot tror jag det är dags för Rasmussen att lämna sina fäder i fred och istället finna allierade i de yngre generationerna. I levande subjekt av kött och blod. I subjekt som är beredda att agera här och nu, i en dialektisk dubbelrörelse som ser såren både som problemen och lösningen på problemen.
