Jag sitter och spelar schack med mig själv på Fridericianum i Kassel. Med sina färgglada soffor, leksaker och hängmattor så kan miljön beskrivas som ett slags relational art for kids. Ett par konstkritiker står och tittar på. Schackspelet har kollektiviserats med fyra olika pjästrupper, men ingen slår sig ner för att utmana mig. Den österrikiske författaren Stefan Zweigs (1881–1942) legendariska schackspelare blev galen av att splittra sig i två spelare. Jag försöker splittra mig i fyra. Hur kommer detta sluta? Har det splittrade jaget blivit det nya svarta? Ett svar på en allt mer kollektiviserad och identitetsflytande konstvärld?
På den femtonde upplagan av Documenta har den individualistiska stjärncuratorollen splittrats till förmån för konstkollektivet ruangrupa som kommer från Jakarta i Indonesien. På presskonferensen på Kassels fotbollsstadium jublade konstnärerna på läktarna så fort en person ur ruangrupa talade på scenen, i en sorts kollektiv narcissism som eskalerade i en uppsluppen performance av konstnären Agus Nur Amal PMTOH. Denne ägnar sig åt Tri Tangtu, en spirituell, objektsbaserad storytelling, riktad åt barn. Vad annars?
Ruangrupa har bjudit in 14 konstnärsgrupper, som i sin tur bjudit in en rad andra konstnärsgrupper. Efter att ha blivit inbjudna av Documentas ledning bjöd ruangrupa i sin tur in Documentas ledning. Det handlar om en omdistribuering av resurserna, och de inbjudna konstnärsgrupperna har fått 25 000 euro vardera för att förflytta de aktiviteter de gör på hemmaplan till Kassel. Nätverkandet står i centrum men också det pedagogiska. Salarna är fyllda av förklarande texter och mindmappar. «Lumbung» kallas det på indonesiska, och betyder kollektivt risodlande, där näring och kommunikation sammanfaller. Budskapet är tydligt: den auktoritära stjärncuratorns tid är över – till förmån för vad jag i brist på bättre begrepp skulle vilja kalla «invitational art».
Så mycket som 1500 konstnärer och kulturutövare visar sina alster. Ruangrupa hävdade på presskonferensen att de skulle upptäcka utställningen samtidigt med oss. Inte undra på att det saknas fokus och röd tråd. Är det konst eller politisk aktivism? Undrar en kollega. Var är konsten? Undrar en annan. Här handlar det inte om att förvandla liv till konst, som dandysarna gjorde under förrförra seklet, utan om att skapa utrymmen där frågan «men är det konst?» saknar relevans. Estetik är inte längre det viktiga, utan etik. Men det hindrar inte utställningen att se ut som ett arkiv för kollektiv konst eller en scenografi för en teaterpjäs som komma skall. De sedvanliga bänkarna och stolarna har bytts ut mot soffor och sandsäckar. En del kritiker sover, vilket nog får betraktas som en konstkritik i sig. Hela Documenta är en övning i horisontalitet, vilket är bra för både ryggen och egot. «Make friends, not art», står det på ett av de många väggdiagrammen.
Jag sicksackar mellan androgyna cyborgschamaner upptagna av dansbattles som publiken kan rösta på (FAFSWAG), åker skateboard längs Documenta Halles grafittitaggade ramper bland thailändska skuggspelsdansare (Baan Noorg), deltar i en maaya-teceremoni med musicerande dockmakare från Mali (Festival sur le Niger) och dricker öl i Ghettobiennalen på St. Kunigundis kyrka tillsammans med haitiska voodoo-konstnärer som har fyllt kyrkan med sina avlidna släktingars skelett (Atis Rezistans). Vissa skelett har klätts ut i Jungfru Marias-accessoarer, andra till soldater eller sjörövare med bajonetter och pistoler i högsta hugg. De sistnämnda ser ut att vara tagna ur en dystopisk film någonstans i gränslandet mellan Mad Max och Pirates of the Caribbean.
Trots att dessa sympatiska sammankomster kan sägas bidra till en «återförtrollning av livet», för att använda Silvia Federicis begrepp, är det omöjligt att blunda för spektakulariseringen av det inhemska och det folkloristiska. Flera kritikerkollegor hävdar att den västerländska konstintelligentians vurm för exotism är en ny form av neo-kolonialism. Vi får se om de även vågar skriva det, men jag är beredd att hålla med. Mina curatorvänner hävdar däremot att glappet mellan «vi » och «dem» blir mindre om man slutar «titta på» för att istället interagera med konstnärsgrupperna – vilket många kritiker vägrade göra. Själv ser jag tron på att glappet övervinns genom interaktion som en illusion som västerlandet har dragits med ända sedan Rousseaus tankar om «den ädle vilden». Och hur mycket jag än fascineras av den maliske marionettisten Yaya Coulibalys berättelser om sina gudadockor som helar från onda andar så är jag övertygad om att det kommer ta flera decennier innan konstlivet helt kan frigöra sig från västerlandets hegemoniska smakkriterier. Det är knappast något man gör på några dagar, genom att hoppa från en kulturpott till en annan, i ett multikulturellt shoppingcenter av denna art.
Men ruangrupas tanke är god. För god kanske. Var finns de verk som utmanar vår eurocentriska blick eller saboterar vår oförmåga att på allvar tänka och känna i polyteistiska eller totemistiska banor? Förutom en och annan film som gjorts kollektivt, utan att vissa namn skiner mer än andra, och några indonesiska begrepp som ska underminera den globaliserade konstvärldens sedvanliga lingua franca – engelskan?
Det som slår mig mest är bristen på diskursiva plattformar. Inte minst med tanke på den konflikt som uppstått kring konstnärsgruppen The Question of Funding, som anklagats för att vara antisemitisk. Anklagelsen baserades på det faktum att några av de deltagande palestinska konstnärerna har stött den internationella BDS-kampanjen, som uppmanar till kulturell bojkott av Israel. Varför erbjöd inte ruangrupa en plattform där vi kunde debattera om allt detta? Det om något hade kunnat bidra till en decentrering av konstvärldens autarkiska dimensioner och skapa oväntade vänskapsband.
En annan sak som slår mig är bristen på sex och erotik, vilket hade kunnat koppla upp sig mot 1970-talets «make love, not war»-energier. Men det finns undantag. I källaren på Documentas huvudbar erbjuder Party Office B2B Fadescha Crip- och Kink-aktiviteter, med SM-burar, piskar och hundkoppel. Resultatet är en korsning mellan en Dario Argento-film, en gympasal, en frimurarloge och ett slags byråkratisk människosortering. En av festerna är bara till för kvinnor, «people of colour» och transpersoner. Min kollega, som uppfattas av dem som en «man» får komma in, men bara om jag «tar ansvar för honom». Vad ska denna nedvärderande könsessentialisering vara bra för egentligen? Bör inte ett sant lumbung-tänkande fokusera på våra likheter framför våra skillnader?
Jag splittras och brottas med mig själv. En del av mig finner Documenta 15 fantastisk, ja rentav början på en ny de-kolonial era. Historia har bara en tidigare Documenta-curator, nämligen Okwui Enwezor, kommit från en icke-västerländsk världsdel, men han skolades i diasporans västerländska högborg. En annan del finner utställningen för platt, flummig, barnslig och 1990-talsnostalgisk, en revival av något som konstvärlden tröttnat på för länge sen, men nu anser sympatiskt just för att vi håller på att ta oss ut ur en pandemi.
Men att älska Documenta 15 för att man lyckats överleva pandemin vore ju en kritisk kollaps. Samtidigt skulle jag inte ha något emot att bosätta mig där under hela utställningen och på allvar fördjupa mig i varje konstnärsgrupps seder och begär, för att sedan bilda min egen lilla lumbung och dra bort från konstvärldens centrum för att aldrig mer återvända. Vilket förstås låter som motsatsen till en inkluderande hållning.
Bland de verk jag verkligen lyckades uppskatta under mina dagar i Kassel hörde Pınar Öğrencis svindlande vackra film om kurder och armenier som lever sida vid sidan i Müküs, en snöbeklädd by Anatolien där Stefan Zweigs novell om ett schackspel utan vinnare blir en överlevnadssymbol under omänskliga livsförhållanden. En bonde räknar upp sina får och beskriver deras inneboende egenskaper med en kärlek som jag tror få av oss har känt inför både djur och människor. I bakgrunden står spökena från det armeniska folkmordet, som Turkiet ännu inte tagit itu med, men även nutida faror som snöras och nya förföljelser, presenterade som lika ofrånkomliga naturfenomen.
En konstnär som gör raka motsatsen är Hito Steyerl som inom ramen för den eko-sociala konstnärsgruppen Inland har skapat en AI-animerad paleolitisk grotta som för tankarna till både Lascaux och Platons grottliknelse. Skenvärlden består i en film om techno-animistiska säckpipsspelande fåraherdar som skapat en ny kryptovaluta baserad på ost. De är filmade med samma pompa och ståt som ett Eurovision Song Contest-bidrag, men den naiva etnoromantiken störs av en cynisk vargkult som bedriver en darwinistisk «survival of the fittest». En perfekt kritik av vår allt mer självkritiska tid, för vem är den starkaste idag? Den självmedvetne. En konstnärsgrupp som tagit detta in en ännu mer självanalytisk dimension är The Randomroutines, vars uppluckrad film som visas i en lada, skildrar ett par människor som försöker uppgå i en gemensam dröm, för att besvara den till synes enkla, men ack så svåra frågan: «Why don’t we live the way we want to?»
Dessa tre filmer skulle förtjäna dagar av gemensamma analyser och diskussioner, rentav en «lumbungkritik», där olika perspektiv kunde ställas mot varandra, skrivas ihop för att kollektivisera västerlandets sista bastion – det kritiska subjektet. Jag känner mig istället otillräcklig, inte minst när jag talar om minnen från min kommunistiska barndom med min rumänske landsman, konstnären Dan Perjovschi, vars hisnande roliga och starka tecknade kommentarer till världsläget idag syns på Kassels byggnader och gator. En teckning visar ett par personer bär en bräda över en avgrund, så att några andra kan gå från ena sidan till den andra. Mina minnen av människor som riskerade sina liv genom att dra skämt i de oändliga matköerna är bara en fantasi, en efterkonstruerad dröm, hävdar han, och så är det säkert. Vi konstaterar i en virvel av skratt och välvilliga ryggdunkar att vi delar samma språk, men att vi trots allt lever på olika planeter.
Det är en viktig tanke som påminner mig om att kulturer inte alltid förenar, att människan ofta vantrivs i kulturen, att hen i grund och botten är ensam, rädd och djupt otillfredsställd. Vad kan konsten göra mot det? Rätt så mycket. Konsten är vad den alltid har varit – både en gift och ett botemedel. Ett farmakon. Men det är kanske dags att lämna grekernas neurotiska relation till konsterna för en mer intagande och försonlig lumbung. En lumbung som välkomnar alla, framför allt de som är i störst behov av den.
