Att komma in på Uglycutes utställning på Marabouparken är som att komma in på en experimentverkstad för utomjordingar som skickats till jorden för att lösa mänsklighetens problem. Dessa har förstås misslyckats, och återvänt för länge sen, men de har lämnat nyfikna och lustfyllda posthumanistiska ting bakom sig, tillfälliga mikroutopier för snabba lösningar.
Vad är det som känns så utomjordiskt egentligen? Uglycutes formlandskap är ju helt befriat från högteknologiska finesser. Paradoxalt nog är det just människohandens spår, det grovhuggna handarbetet som främmandegör tingen. Det är så långt man kan komma från industrialiseringen av Bauhausskolans funktionalistiska former eller 80-talets lyxdesign. Här har vi snarare ett brobygge mellan Arts & Crafts hantverksfilosofi och Memphisgruppens tribala estetik.
Objekten är placerade utmed ett hönsgårdsliknande, transparent galler som sträcker sig labyrintiskt genom hela den stora salen. Det är verkligen spännande att äntra utställningsrummet utan att ha fastställt dess semantiska parametrar. Är vi på en Guantánamobas för estetiska terrorister, ett Legoland för vuxna eller i ett gigantiskt panoptikonförråd för socialistisk husvagnssemester? Utställningen badar i en kuslig kindergarten-estetik. Det är inte varje dag man ser så vilda objekt hållna inom så hårda tyglar. Det kalla sjukhusljuset förstärker känslan av att något har gått väldigt fel, men vad?
Här finns terracottaskålar som ser ut som tandavgjutningsproteser, pyramidformade högtalare, skräniga plywoodstolar täckta med renfäll, lågmälda träkonstruktioner med drypande färg mellan listerna, stretchbänkar klädda i träningsoveraller, pepparkakshusliknande sågspånslampor, knallrosa ziqqurater, batikfärgade träkuber, Lissitzky-flörtande plankpussel, suddigumsliknande bordsben, keramikverkstäder för misslyckade amatörobjekt, Daniel Burenska parasollparafraser, legobitsväggar, dekontextualiserade dörrknappar, tärningsliknande skivor, lutande bokhyllor, sadomasochistiska korsettstolar och rektangulära, snoppliknande sittpuffar vilkas förhud ser ut att ha flutit samman. Jag märker strax därefter att siamessnopparna heter «Hot dog benches». Ja, så kan det gå med denna associationsrika konst, som både förmänskligar designen och avdesignar vår tids alltför väldesignade konst. Man får en känsla av att Uglycute har spottat ut tingen, att de kommit ut ur ett oändligt ymnighetshorn och att vad som helst kan dyka upp härnäst.
Jag älskar denna oförutsägbarhet, denna galna attityd till ting och människor. De konsthistoriska blinkningarna som får en att känna sig ömsom smart, ömsom dum. Kollektiviseringen av formgivningen, som vi så passivt tar emot. Vi formger våra hem, men hur ofta formger vi vår omedelbara omgivning? Tänk om det kunde finnas någon Uglycutemänniska i varje kvarter som kunde aktivera de sociala rummen, tänker jag för mig själv när jag skriver det här och minns hur jag som barn i Rumänien såg människorna gå ut ur höghusen vid en specifik tidpunkt på året och plantera träd i parkerna, måla trädstammarna vita och plocka ogräs lite här och där. Denna «glada socialism» var förstås starkt reglerad uppifrån, men som barn förstod jag inte detta, utan gladdes åt den spektakulära samarbetsviljan.
När jag på Uglycutes hemsida går igenom alla workshops de har haft med allt från design- och konsthögskolestudenter till högstadieklasser, blir jag återigen varm i själen. Här finns en dubbelt riktad kärlek, en vilja att skapa för såväl formens och samvarons skull. En gladkonst för sönderkonsumerade själar. Men ugly-cute? Jag vet inte. En estetik som lyckas förföra kan inte längre vara ful i mina ögon. Den estetiska terrorismen upphäver sig själv.
Visst, den glada socialismen sker i Uglycutes regi, inom en strängt reglerad konceptuell ram, men det är först när ramarna är tydliga som leken kan börja. Det finns inget värre än socialt inriktade projekt där man får komma och göra precis vad man vill, så länge man gör något. Uglycute har också samarbetat med dans- och teatermänniskor, för att inte tala om modevärlden. Deras pyramidscenografi till Cheap Monday är något av det läckraste jag har sett på länge: här för de in en monumentaliserad memento mori-estetik i konsumismens hjärta.
När Hans Ulrich Obrist co-curerade Utopia Station, gjorde Uglycute en träpaviljong som aktiverades av diverse föreläsningar och konserter. Utställningen skapade, liksom många samarbeten av denna art, en viss känsla av kaos. Denna är nu helt och hållet bortsopad. Den stränga utställningsdramaturgin påminner nu snarare om John M Armleders utställning All of the Above i Paris förra året. Varje år brukar Palais de Tokyo bjuda in en konstnär för att curera en egen grupputställning. John M Armleder valde att ställa ut alla konstnärers verk på en vit, podiumliknande plattform som var cirka 20 kvadratmeter stor. Konstverken stod tätt intill varandra, likt uppställda legosoldater på en varuhushylla. Det var en perfekt kommentar till såväl grupputställningstanken och vår tids köp-och-sälj-kultur, där konsten blivit den absoluta garanten för en bra affär. Jag ser samma konsumtionskritiska vilja hos Uglycute, även om billiga material inte alltid innebär billiga slutprodukter (det är alltid svårt att skapa ett begär med låga priser), men här finns ytterligare en viktig aspekt som indirekt debatteras, nämligen ekologin. Materialet är här lika viktig som formen och konceptet.
På en videomonitor ser man några Uglycute-individer hugga och tälja träd mitt ute i en skog som visar sig ligga på en öde ö. På en av klipporna bygger de en barackliknande konstruktion som är väldigt poetisk i sin skörhet och imperfektion. Det skulle vara lätt att rynka på näsan åt denna tillbaka-till-naturen-romantik, som hemsökt konsten de senaste fem åren. Men det vore att hugga av den gren jag själv sitter på, eftersom jag själv varit väldigt förtjust i stora delar av den här rörelsen. Mitt stora problem med samtidskonstens nutida vurm för romantik, är att väldigt få «lever» den på riktigt, om de inte är elallergiker eller sociofober det vill säga. Jag skulle kunna ha samma invändning mot Uglycutes romantiska ö-eskapad, som tydligen bara varade i en dag, och hävda: «Åk dit och gör det på riktigt! Bosätt er i vildmarken och vänd civilisationen ryggen». Men det vore en form av kollektiv narcissism, en desertering från konstens politiska arenor.
Visst finns det en risk att Uglycute kommer bli så populära att deras estetik kommer att förvandlas till en trend bland andra (detta har på sätt och vis redan skett, även om IKEA ännu inte börjat sno deras idéer utan är mer inne på en engelsk slottsromantik). Mycket av den konst som görs idag använder sig av plywood, tribala, shamanistiska former, neonfärger och humoristiska omtolkningar av konsthistorien. Jag tänker på Lili Reynaud Dewar, men Uglycute har hållit på så här i 15 år. Trendifieringen av Uglycute kan motverkas med ett större synliggörande av deras diskursiva praktik. Hur arbetar de aktivt med val av material? Plywood-skivor är ju som bekant inte så miljövänliga. Är OSB-skivorna exempelvis producerade med formalinfritt lim? Det får man hoppas.
Det har på senare tid blivit fashionabelt att separera estetik från frågor om moral och etik. Detta beror på en trötthet över institutionaliseringen av 90-talets estetisering av det sociala rummet, över den dematerialisering av konstobjektet som många praktiker eftersträvade. Uglycute sätter såväl objektet och den etiska diskussionen i centrum.
Vissa tänkare inom den nya filosofiskolan – den spekulativa realismen – går så långt som att förespråka en post-antropocentrisk, objektsorienterad filosofi som talar om tinget i sig, från tingets perspektiv. Jag har stora sympatier med dessa försök att detronisera det mänskliga subjektets herravälde över tingen, men det går inte att blunda för det faktum att det är mänskliga subjekt som försöker tänka bort mänskliga subjekt, och att de flesta resonemang biter sig själva i svansen.
Jag ser Uglycutes praktik som en pragmatisk lösning på dessa metafysiska problem. För de visar på två saker vi kan göra för att nivellera skillnaden mellan subjekt och objekt, mellan de sociala rummen och produkterna som kommer ur dem. Det första är att göra sträckan mellan form och materia så kort som möjligt, som i fallet med de organiska lerskålarna – där man ser både det osminkade ursprungsmaterialet och människohandens spår. Det andra är att låta de enskilda konstverken tala sitt eget språk, att inte försöka tvinga in dem i några teoretiska eller fiktiva pussel där objekten reduceras till rekvisita i ett socialt skådespel, en ursäkt för att komma samman. Uglycute låter konstobjektet ha det visuella företrädet i utställningsrummet, utan att för den sakens skull göra tabula rasa med det sociala rummet.
Här och där i utställningen kan man ta del av videoinspelade dokumentationer av alla de intersubjektiva relationer som föranlett objekten, men dessa hålls i bakgrunden och tycks endast vara där för att motverka en eventuell fetischisering av det kontext-kapade objektet. Ja, det är en ekvilibristisk balansakt på hög nivå. Visst, det sker i ett strängt reglerat utställningsrum som i sin tur är kapat från många sociala flöden runtomkring, men det finns inget som säger att Uglycute inte kommer få ett större politiskt handlingsutrymme längre fram och att de inte redan igångsatt en och annan mental förändring. Uglycutes retrospektiv på Marabouparken är som ett litet nyckelhål in i framtiden.
