En åldrad och välanvänd ytterdörr i furu blockerar ingången till den största salen på Liljevalchs+. I låset sitter nyckeln vars ring försetts med en virkad tofs. Vrider man om händer ingenting. Mitt emot står en ordinär piassavakvast i obehandlat trä med röd borst lutad mot väggen. Inbrända versaler längs skaftet lyder: «om någon frågar om det var lätt ska jag ljuga och svara jaaa».
Den tvetydiga rösten tillhör den sydsamiska konstnären Carola Grahn vars soloutställning Drick Drick inleds med detta dekonstruerade utomhus. Trycker man ner handtaget och går in genom dörren så träder man in i ännu en lika sublim som naturpornografisk utomhusscen, där ett dunkelt ljus vilar över en stor, nybyggd veranda med räcke. Små snöflingor av plast singlar ner från taket och dramatiseras genom en skarp ljussättning bakifrån i installationen Snön (2025).
Ytterligare en lögn alltså. För här finns ingen kyla, ingen himmel, ingen mark. Dånet från den cylinderformade snömaskinen är bara ett av alla de element i Grahns installation som placerar oss framför en bild av snöfallet, snarare än inuti det. Det är paradoxalt nog mer verkligt än äkta snö.
Med lätt hand kanaliserar Grahn västvärldens riktningslösa klimatångest till en konkret fråga: vill jag uppleva snöfallet om femtio år? Installationen använder sig av de postminimalistiska strategier som utmärkt Grahns storskaliga verk sedan genombrottsutställningen på Röda Sten 2020. Då spelade vedträn en central roll, liksom föreställningen om samen som en konsumtionsvara: konstnären själv som souvenir upptryckt på kaffekoppar, glass och vita bomullsplagg. På Wanås lät hon några år senare det uppblåsbara plastfjället Namahisvárri (2022) flyta runt i dammen bakom slottet. Ekokritik som gigantisk hoppborg i vad som hade kunnat vara resterna av en misslyckad Extinction Rebellion-aktion mot godsägarna Wachtmeister? Ja, Grahn är en klyftig humorist.
På Liljevalchs är stämningen mer melankolisk och dämpad. Det humoristiska har tonats ner för att istället låta verken gå i dialog med Gert Wingårdhs och Ingegärd Råmans kalla betongväggar. Det övre planet har gjorts väldigt luftigt och ställer således högre krav på precision. Som ready-made är piassavakvastarna i Hon ringer mig (2025) konceptuellt fulländade. De är stilrena objekt vars primära användningsområde upprättar skillnaden mellan renhet och smuts. Även här har kvastskaften försetts med versaler i form av brottstycken ur en dialog: «skatorna flyger ur hennes mun / det är satan och helvete som skjuter som pilar / det är de samiska hemligheterna som kokar upp ur jorden». Den sista kvastens slut lyder «hon har ett möte med en svensk».
Det Grahn vill göra är att låta den enskilda händelsen aktivera en större berättelse om nordisk kolonialism och förtryck. Ofta sker det i form av motsatspar som förväntas krocka och skapa något tredje, odefinerbart: naturlighet och det syntetiska, centrum och periferi, same och svensk, kvinna och man. Men i de verk där Grahn använder text blir hon övertydlig och oredigerad. Den lyriska råheten sugs upp i objektets anonymitet och vattnar ur smärtan.
Mötet mellan maskulinitet och femininitet är desto mer raffinerat. I verken ur Dragon Series (2025) sammanfogar hon renskinn och knallgröna disktrasor med hjälp av syntetisk sentråd. Det är abstrakta verk som låter materialassociationer – renskötsel, rengöring av ytor i hemmet, instrumentbygge – och deras förmodade könsbundenhet vävas in i den rent visuella upplevelsen.
Detsamma gäller tre mindre verk i renskinn där Grahn låter rosa disktrasor och disksvampar markera konturerna av en kvinnokropp: röv, bröst, fitta. Det är inte banalt, det är roligt! På det långa matbordet intill står sjutton knivar falliskt i givakt. I Luhkietjijhtje nejpieh (Sjutton knivar) (2025) har en grupp samiska slöjdare (16 män och 1 kvinna) fått i uppdrag att gravera knivskaften av renhorn enligt samiska traditioner. Utöver att arkivera hantverket går verkets maskulina gestaltning i dialog med de ultrafeminina konturerna i renskinn. Grahns feministiska analys är inte entydig – spelar det någon roll att män för vidare vissa samiska hantverkstraditioner och kvinnor andra? Hon är inte så aktivistisk som vissa, mer kända samiska konstnärer, utan odlar en kritisk ambivalens i förhållande till det samiska (och det kvinnliga) som gör henne svårare att placera.
Fontänskulpturen Drick Drick (2025) i den översta salen är fenomenal. I tre nivåer blankborstat stål i form av en kub rinner vatten ändlöst från en kökskran ner i ett översvämmat vattenglas. De fasta vattenmolekylernas i öppningsinstallationen Snön har har övergått till flytande form. Salen fylls av ett porlande brus. Fjällbäcken, en klyscha? Men också: rörelse, liv, förflyttning. Grahn har absolut gehör för hur humorn vidgar konstens existentiella djup. Kommer vattenmassorna att förgöra oss? Eller kommer minnet av snöfallet tillslut få oss att vakna och förändra vårt sätt att leva på riktigt?
