Vem är samtiden till för?

Anders Widoffs två utställningar i Stockholm visar att det finns alternativ till den magistrala konsten.

Anders Widoff, installationsvy från Konstnärshuset, Stockholm.

Har ni märkt hur konst idag ofta ställer sig över betraktaren, hur idén om konsten som ett möte mellan jämbördiga har fått ge vika för en modell där verken ska utbilda oss om ett ämne som konstnären har läst på om? Det paradoxala med den modellen är att den tycks fungera bättre ju sämre konsten är, eftersom undervisningen blir mer effektiv om den kan kommuniceras utan störningsmoment. Eller, paradoxen är egentligen att alla vet att undervisningsmodellen leder till sämre konst, men att så många ändå förespråkar den. Varför? Ett skäl kan vara att ojämlikhet haft en stark medvind på 2000-talet då samhället utmärkts av växande ekonomiska och sociala klyftor. Den magistrala konsten har helt enkelt fångat tidsandan, övertygat oss om att den är vår tids konst.

Detta kan också vara en förklaring till att konstnärer som insisterar på en mer ödmjuk hållning ofta framstår som otidsenliga eller lite gammaldags. Den beskrivningen passar väl på Anders Widoff, som visar två utställningar i Stockholm med tjugo minuters promenad emellan: en på Konstnärshuset och en på Galleri Roger Björkholmen.

Anders Widoff, installationsvy från Konstnärshuset, Stockholm.

Egentligen är det två versioner av samma utställning, som båda utgår från två serier av verk: en med monokroma målningar, och en med skulpturer gjorda av funna objekt. Den som har följt Widoff på senare år kommer att känna igen sig, även om uttrycket är något mildare och tonen mer lågmäld än tidigare. Det finns en musikalisk dimension i verken, en tyst sång, som man måste försätta sig i rätt sinnesstämning för att höra. Skulpturerna ligger på låga podier eller direkt på golvet, medan målningarna hänger på rad strax under ögonhöjd. Det ger den dubbla effekten att konsten placerar sig på jämbördig nivå med betraktaren, samtidigt som luften ovanför verken upplevs som fri, som en inbjudan att andas och låta tankarna sväva. Widoff beskriver själv sina verk som «ett försök att ta tillbaka ett språk». Vad betyder det?

Mitt intryck är att han talar om språk i minst tre avgörande bemärkelser. 1) Gemensamt. Språket är det mest vardagliga av allt, det som kan plockas upp, tas isär och sättas ihop igen av vem som helst. Språket tillhör alla, precis som de gamla brädbitar och stenar som konstnären använder i sina skulpturer. De flesta är mycket enkla och består av bara två eller tre saker, en gammal trälist, en brädbit och något annat, som med ömsint hand har placerats bredvid eller på varandra. Den mest våldsamma gesten, som återkommer i båda utställningarna, är en trottoarkant, där den mjukt kurvade delen som vanligen riktas utåt, istället vänds bort från betraktaren. Det man istället ser är en vertikal yta med de antifascistiska slagorden «no pasarán», lite kokett skrivet i vit krita på betongen.

Anders Widoff, installationsvy från Konstnärshuset, Stockholm.

Det finns också en erotisk dimension i hur föremålen vilar tätt intill och omfamnar varandra. Ett par rodnande persikor för tankarna till två nakna kroppar som sakta vaknar till liv i morgonljuset. Kanske en humoristisk kommentar till hur grafiska symboler («emojis») idag används för att uttrycka intima känslor och önskningar, utan att dessa nödvändigtvis är mindre uppriktiga för det. 

2) Gammalt. Språket är äldre än den som använder det, vilket gör att det som sägs alltid är en version av sådant som redan har sagts av någon annan. Detta syns tydligast i den serie med monokroma målningar i milda, jordbundna kulörer som återkommer i båda utställningarna: femton på galleriet, och ett urval med sextio målningar som löper längs väggarna på Konstnärshuset. Metoden är enkel: Widoff har gjort en målning varje dag för att summera den tid som förflutit sedan sist, samtidigt som varje duk tycks bära på minnen av andra som kommit före den. Färgen ligger i skikt. Blått mot grått, grönt mot brunt, med en ensam röd målning i mitten. Ingen av dukarna är daterade, vilket förstärker känslan av att se tillbaka på dagar som flyter över i varandra när man betraktar dem på avstånd.

3) Mening. Det minst betydelsefulla kan ibland vara det mest meningsfulla, som i Widoffs nötta och oansenliga föremål som ligger uppradade på tre långa bord mitt i rummet på Konstnärshuset. På föremålen har han skrivit ord och korta sentenser, och ibland har han klistrat diktrader på tyska av Paul Celan direkt på dem. Om poesin är modellen för det språk som Widoff vill ta tillbaka, så är det en modell som skiljer orden från deras vanliga sätt att fungera. På samma sätt har föremålen avlägsnats från sina gamla funktioner, för att istället få drömma om ett annat sätt att fungera, ett nytt liv. På det mittersta bordet står en vissen, nästan svart blomma, och bakom den ligger en vitlaserad kartong med en låga som stiger mot taket, som en bild av hoppet om att något nytt ska födas ur det gamla och slitna.

Anders Widoff, installationsvy från Roger Björkholmen, Stockholm.

Det jag uppfattar som utställningarnas gemensamma budskap fångas kanske bäst av de överblivna föremålen som Widoff har placerat under borden på Konstnärshuset: en sten, några arkivlådor och skulpturer och tre kärl placerade i varandra. Här är det som om konstnären erkänner att hans verk egentligen inte hör hemma i samtiden, som tenderar att prioritera en konst som är viktig och betydelsefull över en som söker det mänskliga, sköra eller svårfångade. Indirekt säger han förstås trotsigt att det mest angelägna inte alltid är det som är viktigt, och att det språk han söker i första hand ska svara mot hans eget temperament, inte mot tidens anda.

En sak som slår mig på vägen mellan Galleri Roger Björkholmen och Konstnärshuset är att de ligger vid två platser som är starkt förknippade med den politiska och ekonomiska makten: Rosenbad och Stureplan. Kanske är det därför Widoff som har velat upprepa «no pasarán» i båda utställningarna, för att markera att de sfärerna inte ska ha tillträde till en konst som föredrar ett mer jämlikt ideal än det som utmärker ekonomin och politiken idag. Det viktiga är att det är en gräns som går i utställningen, inte utanför den. Vilket är ett annat sätt att säga att gränsen dras i språket, och att det Widoff vill ta tillbaka är ett språk som bygger på tillit snarare än på en önskan om att dominera, mästra eller undervisa andra människor. Det är, kort sagt, ett språk som inte accepterar den sociala ordning vi har idag, utan vågar föreställa sig en mer radikal modell för hur konsten ska fungera. På så vis uppmuntra den också betraktaren att se konsten som något annat än ett sätt att dominera eller domineras av andra människor.

Anders Widoff, installationsvy från Konstnärshuset, Stockholm.

Comments (2)