Vårsonaten – Sverige

Den svenska vårsäsongen domineras av några av Norges mest uppmärksammade konstnärer. Och på Nationalmuseum återskapas den danska guldåldern.

Christen Koebke, Udsigt fra Dosseringen ved Sortedamssoeen mod Noerrebro, 1838. Visas i Dansk Guldålder på Nationalmuseums den 28 februari.

Det hävdas ibland att konsten har tagit över politikens roll och blivit den viktigaste platsen för det så kallade demokratiska samtalet. Jag har aldrig riktigt förstått det där. Visst kan samtida konst ha en politisk dimension, och självfallet är den politiska debatten idag mindre polariserad än under kalla kriget, men råder det inte sedan en tid tillbaka en rätt märkbar stiltje i konsten – medan politiken kännetecknas av allt starkare ideologiska motsättningar?

Så kan det i alla fall tyckas ur ett Stockholmsperspektiv. Här har konstlivet puttrat igång så smått med de första galleriöppningarna förra veckan, medan de senaste månadernas dramatiska regeringsförhandlingar just har gått i land då Vänsterpartiet tidigare idag meddelade att de släpper fram en socialdemokratisk regering som i utbyte mot makten kommer att driva en nyliberal politik som får beskrivas som extrem: ohindrade vinster i välfärden, uppluckring av arbetsrätten, skattesänkningar och marknadshyror.

Redan för ett decennium sedan konstaterade bland andra Naomi Klein att det nyliberala systemskiftet hade stannat av, och att högerns svar skulle bli att driva fram undantagstillstånd och kriser för att få igenom reformer som under mer ordnade former skulle sakna folkligt stöd. Vilket rätt väl beskriver vad som har hänt efter att den svenska borgerligheten, inklusive Sverigedemokraterna, avsatte den socialdemokratiska regeringen efter valet i september 2018.

Frans Josef Petersson. Illustration: Jenz Koudahl.

Museerna slipper spara

Det officiella syftet med den mittenöverenskommelse som ska garantera Socialdemokraternas maktinnehav är förstås att begränsa högerpopulismens inflytande. Därför det logiskt att den fria entrén till de statliga museerna ser ut att bli kvar. Den togs ju bort i den budget som röstades igenom av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna strax innan jul. Budgeten ligger fast, men en korrigering har utlovats. Museerna kan av allt att döma arbeta vidare som planerat, utan att anpassa sina verksamheter till plötsliga besparingar på 80 miljoner kronor.

Dessutom har arbetet med att tillsätta en ny chef för Moderna Museet stått stilla i väntan på att en ny regering ska tillsättas. Rekryteringsprocessen kan nu förhoppningsvis komma vidare.

Birnbaums arv

På Moderna blir vårens satsning en omfattande utställning som den nu före detta chefen Daniel Birnbaum har curaterat tillsammans med Hans Ulrich Obrist: Gilbert and George: The Great Exhibition. Det blir ännu en i raden av stora satsningar på ikoniska konstnärer som har kännetecknat Birnbaums tid på museet (2010–2018). Det mest bestående arvet från denna tid blir nog Hilma af Klint (2013), som byggde på omfattande efterforskningar och fick ett stort publikt och kritiskt genomslag, både i Sverige och runt om i världen.

Att man 2016 satsade på Olafur Eliasson och Yayoi Kusama istället för att uppmärksamma en av våra främsta efterkrigskonstnärer och intellektuella – målaren, filmaren och författaren Peter Weiss – när han skulle ha fyllt 100 år ser jag däremot som oförlåtligt. I vår visas dock hans partner i konsten och livet, Gunilla Palmstierna-Weiss, vars scenografis modeller, teckningar och collage får träda fram i egen rätt från den 6 april. Dessutom visas Jordan Wolfson (1 februari), Sharon Hayes (13 april) och – på filialen Malmö – Carl Fredrik Reuterswärd (2 februari). Gilbert & George öppnar den 9 februari. 

Gilbert & George, Naked Park, 1994. Gilbert & George ställer ut på Moderna Museet den 9 februari.

Upp till bevis fÖR DANSKARNA

På nyrenoverade Nationalmuseum håller man liv i den skandinaviska anda som är en viktig del av museets historia och identitet. Höstens utställning med John Singer Sargent följs upp av Dansk Guldålder som utlovar det bästa av danskt måleri från 1800 till 1864. Det är upp till bevis för danskarna, med andra ord! Utställningen öppnar den 28 februari.

När det gäller samtidskonsten är det Norge som skickar några av sina främsta. Göteborgs konstmuseum visar en av de senaste årens mest uppmärksammade konstnärer i Norden, Toril Wrånes, medan Bonniers Konsthall i Stockholm visar en av Norges mest framstående samtida fotografer, Torbjørn Rødland. På Index i Stockholm visas den norska performancekonstnären Mette Edvardsen, som parallellt ger föreställningen Oslo på Moderna Dansteatern. Vad gäller Wrånes så var Lilith Performance Studio i Malmö tidigt ute med ett stort projekt 2014, men detta blir hennes första utställning på ett museum i Sverige. Inte heller Rødland har i någon större utsträckning visats här, i alla fall inte på senare år. Edvardsens utställning på Index öppnar den 25 januari, Wrånås och Rødlands den 2 respektive 13 mars.

Linnéa Sjöberg, Vikingakvinnan – växtfärgning, 2018. Sjöberg ställer ut på Fullersta Gård och Bonniers konsthall under våren.

Även Lunds konsthall satsar på en konstnär från ett nordiskt grannland, mer bestämt den finska målaren Nina Roos. Utställningen öppnar den 6 april, och blir Roos första storskaliga institutionsutställning i Sverige sedan hon ställde ut på Malmö konsthall för femton år sedan. Den 26 januari visar konsthallen dessutom en utställning om och med den chilenska 70-talskonsten.

Andra separatutställningar att hålla utkik efter är filmaren Theresa Traore Dahlberg som ställer ut på Färgfabriken den 2 februari, och skulptören Veronica Brovall som ställer ut på Uppsala konstmuseum och Bror Hjorts Hus den 7 februari. På konstmuseet visar man även skulptörerna Ingolf Kaiser (den 16 februari) och Mourad Kouri (den 9 mars). Här vill jag också nämna textilkonstnären Linnea Sjöberg, aktuell som stipendiat på Bonniers konsthall och med en utställning ihop med Hans Andersson på Fullersta Gård den 6 april.

Nordisk kolonialism uppmärksammas

På senare år har samiska konstnärer blivit alltmer synliga i konstlivet, parallellt som det har vuxit fram en större medvetenhet om de nordiska ländernas koloniala förehavanden i Sápmi, på Grönland och i Västindien. I Danmark avtäcktes förra året ett uppmärksammat monument över en slavrevolt på 1800-talet, av konstnärerna La Vaughn Belle och Jeannette Ehlers, och i Norge fick det samiska jubileumsåret Tråante stor uppmärksamhet 2017.  

Någon liknande har vi inte sett i Sverige, kanske med undantag för Bildmuseets utställningsserie med samiska konstnärer under europeiska kulturhuvudstadsåret i Umeå 2014. Bland Stockholmsinstitutionerna har intresset varit svalare. Nationalmuseum och Moderna har hittills inte gjort några större ansträngningar för att inkludera samisk konst i sina samlingar.

Eva Delving Wiklund, Sjamanen, okänt årtal. Delving Wiklund medverkar i Áigemátki/ Tidsresa på Edsvik konsthall den 26 februari.

I vår visas dock ett par norskproducerade utställningar med bakgrund i Tråante. På Tensta konsthall visas Let the River Flow, Office for Contemporary Arts uppmärksammade utställning om samiska konstnärer som protesterade mot utbyggningen av Altaälven 1980, och på Edsvik konsthall i Sollentuna utanför Stockholm visas Samiska konstnärsförbundet jurybedömda Áigemátki/ Tidsresa från 2017. Utställningen Tensta öppnar den 4 februari, meden den i Edsvik öppnar den 26 januari.

En inhemsk produktion som tar upp Sveriges koloniala historia är Carl Johan De Geers Släkten och slavarna, som sedan en tid tillbaka visas på Norrköpings konstmuseum för att gå vidare till Södertälje konsthall den 18 maj. Utgångspunkten är ett oväntat möte med en man vars afrikanske förfader såldes som slav av konstnärens släkt på 1600-talet. De Geer uppmärksammas också som textilkonstnär i en utställning på Bildmuseet i Umeå den 12 april.

För ett mindre förutsägbart konstliv

En beklaglig tendens i svenskt konstliv är att konstnärer ur olika generationer ofta isoleras från varandra. Gamla och unga visas på olika platser och i olika utställningar. Det är ett slags inskränkthet som bidrar till ett förutsägbart och likriktat konstliv. Ser jag på den svenska konstvåren så är i princip varje utställning helt väntad. Inget sticker egentligen ut eller överraskar, även om vissa institutioner naturligtvis framstår som mer öppensinnade än andra.

En plats som skiljer ut sig är Kungliga Konstakademien, vars blandning av retrospektiver, stipendieutställningar och inhyrda galleriutställningar ofta kan resultera en rätt dynamisk blandning av olika uttryck och generationer. Här kan man se konstnärer som av olika skäl inte har gjort sig gällande i konstlivet på ett sätt som de kunde ha gjort, som Markus Anteskog som i många år har varit sjuk, men nu återkommer med en utställning om kärnvapenhotet som en historisk och samtida realitet. Dessutom visas en retrospektiv med den nyligen bortgångne svenske Curt Asker (d. 2015), som inte visats i större skala i Sverige på senare år.

Båda utställningarna öppnar nu på lördag. Det gör också Andreas Mangione och Michael Rupini på Elastic respektive Belenius. Konstvåren har börjat, i ett land som efter fredagens riksdagsomröstning kanske också har en regering för första gången på snart fyra månader.

Torli Wrånes, Your Next Vacation is Calling (stillbild), 214–2017.  Wrånäs ställer ut på Göteborgs konstmuseum i den 2 mars.

Leserinnlegg