Innan jag stiger in i den privata bostad som nu agerar galleri för utställningen Rock My Soul II, med 25 kvinnliga och icke-binära konstnärer från den afrikanska och karibiska diasporan, undrar jag om jag borde ringa på dörrklockan? Jag tvekar men gör det ändå, två gånger. Det känns rätt, men kan ändå vara fel. Det är inte helt självklart hur jag ska bete mig när jag besöker galleristen och konstsamlaren Eva Livijns högborgerliga hem på Karlaplan i Stockholm.
Rock My Soul II är curaterad av konstnären Sir Isaac Julien och del ett visades 2019 på Victoria Miro Gallery i London. Konstnärslistan är imponerande med namn som Sonia Boyce, Deana Lawson, Jeannette Ehlers, Ingrid Pollard, Carrie Mae Weems och Sverigebaserade Theresa Traore Dalhberg och Fatima Moallim. Det är en generationsöverskridande utställning med verk från tidigt 1990-tal till 2022. Titeln är hämtad från den svarta feministiska författaren bell hooks Rock My Soul: Black People and Self-Esteem (2003) som kritiskt undersöker afroamerikaners självkänsla från slaveriets tid fram till idag.
Hemmet är fyllt till brädden med konstverk, men också privata föremål, möbler och verk som inte är en del i utställningen. Till en början är det svårt att navigera och eftersom verken är till salu erfars utställningen som ett förslag på hur konsten skulle kunna inreda liknande hem. Men i vardagsrummet befriar sig Diana Agunbiade–Kolawoles verk Cloak (2015) från den lyxiga men smakfulla lägenhetens begränsningar. Verket är en mantel av 33 sammanknutna fotografier som föreställer anonymiserade britter med yoruba-ursprung iklädda traditionella kläder. Det hänger ner över den öppna spisen, täcker delar av golvet och en bit av den mönstrade mattan. Dess framfart i rummet bjuder in och hjälper mig att se konsten.
I sovrummet alldeles ovanför sängen hänger Zanele Muholis enastående svartvita självporträtt Bona, Charlottesville (2015) som föreställer konstnären naken på en säng med båda händerna i ett stadigt grepp om en stor rund spegel som riktas mot det egna ansiktet. Spegeln döljer större delen av kroppen och på väggen bakom hänger ett mönstrat tyg. Blicken är fokuserad, inte på en betraktare, inte på kameran, utan på sig själv.
I The Black Gaze: Artists Changing How We See (2021) skriver Tina M. Campt om en «svart blick» som försätter betraktaren i relation till svarthet och avkräver en viss typ av etiskt arbete. I denna process, menar Campt, blir betraktaren ett vittne: «When we participate as active witnesses in this confrontation, the Black gaze we encounter creates complex and contradictory forms of intimacy.» Första gången jag introducerades till Muholis fotografier var kring 2012 på internetplattformen Tumblr. I min jakt efter representation av queera och lesbiska kroppar fann jag några av de många porträtt som konstnären tagit av svarta HBTQI+-personer i Sydafrika. När jag nu står inför självporträttet känner jag ett långväga släktskap men också ett ansvar att konsekvent förhöra den egna blicken.
Kanske är den längtan efter queer gemenskap som då drev mig till Muholi densamma som nu lockar mig till Sadie Barnettes Eagle Creek I (2021)? På väggen ovanför en soffa i vardagsrummet hänger det kollageliknande konstverket, bestående av arkivmaterial från den första gaybaren ägd av en svart person i San Fransisco. 1990 öppnade nämligen konstnärens far Rodney Barnette baren New Eagle Creek Saloon för att skapa rum för en rasöverskridande homosexuell gemenskap som omöjliggjordes av de rasistiska profileringarna inom stadens barscen. I verket möts dåtidens gemenskap med en nutid av saknad, men genom att visualisera minnen av samhörighet och frihet framträder också en känsla av hopp.
Längre in i lägenheten är ett av rummen avskärmat med ett mörkt blått tyg, ett enkelt men oerhört effektfullt tilltag som formar en rogivande kokong i den annars visuellt överväldigande miljön. Installationen hör till Alberta Whittles meditativa videoverk A Black Footprint is a Beautiful Thing (2021), där konstnären finner styrka i en oanad anti-kolonial kamrat, nämligen skeppsmasken. Under den europeiska imperialismen stillade «havets termit» sin hunger genom att äta på de skepp som möjliggjorde kolonialiseringen av Karibien. I filmen läses en poetisk text om kärlek, minnen och makt från botten. I min fantasi förvandlas verken till skeppsmaskar och lägenheten till ett skepp. Även om konstens innehåll, likväl som bell hooks marxistiskt influerade tänkande, skaver mot den burgna miljön, så uppstår små hål i den rådande ordningen. I ett hem som trots sin storlek upplevs trångt, är det konsten som ger luft.
Not: första veckan, från den 28 september till den 02 oktober, var Rock My Soul II öppen på fasta tider. Under resten av utställningsperioden, från den 3 oktober till den 27 november, är den öppen efter överenskommelse
