Att Zanele Muholi tillhör fotokonstens stora fixstjärnor idag rådet det väl ingen tvekan om. Ändå har en kontextualisering av hens konstnärskap oftast saknats i Sverige. Snarare är det hens självporträtt i serien Somnyama Ngonyama (Hail the Dark Lioness), printade i generiska Fotografiska-affischer i halvburgna hem eller visade här eller där i en grupputställning som har varit legio. Många av hens andra serier har däremot mestadels lyst med sin frånvaro.
Att få se Muholis verk samlade i denna generösa utställning är därför mer än välkommet. Särskilt glad är jag över att få se de verk som belyser lesbiskt liv i Sydafrika, och som rymmer både stunder av intimitet och ett vidare politiskt liv, präglat – men inte definierat – av våld. Utställningen är självbetitlad och försöker fånga de många delarna och perioderna i Muholis konstnärskap. Utgångspunkten är en klassisk hängning efter tema och kronologi. Här finns en ordning som nästan är inneboende i hens verk, eftersom hen ofta arbetar i serier eller sviter, som i och för sig kan pågå i år, eller årtionden, men med sitt eget inneboende koncept.
Den tidiga serien Only Half the Picture pågick mellan 2002 och 2006, och skildrar delvis personer som utsatts för hatbrott, som i den ömtåliga bilden Aftermath från 2004. Ömtålig, där den visar en kropp i underkläder, som kupar sin hand strax ovanför underlivet, ömtålig, eftersom personen några dagar innan våldtagits. Eller den dubbla bilden Hate Crime Survivor I (2004) där en polisanmälan visas jämte en croppad underkropp. Händerna vilar återigen mot underlivet, men här är kroppen påklädd och armarna täckta av sjukhusarmband. Här finns också bilder av vardagen: en person ifärd att sätta på sin binder eller en strap on på en naken kropp. Eller den humoristiska Not Butch But My Legs Are (2005) där ett par håriga underben syns i tofflor bredvid en kaffekopp.
Ett del av Muholis uttalat aktivistiska praktik handlar om att skildra HBTQIA+-personers livsvillkor och göra upp med det onaturliga våld som stympar livet. Men hen hänfaller aldrig till traumaskildringens baksida: fetischering, voyeurism, ett fjärmat medlidande. I hens bilder ryms istället ett ursinne över sakernas tillstånd, en öppning till en förändring. Genom att skildra vad världen tillåter, uppmanar de till handling. Genom att skildra det våld som är så stigmatiserat, det sexuella, som i de många fallen av «korrigerande» våldtäkter, det som kräver tystnad, skuld av sina offer, begår Muholi aktivism som rör sig utanför konstrummet.
Muholis bilder påminner ibland om den sortens arbete som krigskorrespondenter utför när de bär vittnesmål om övergrepp mot mänskliga rättigheter. Samtidigt finns ofta små detaljer i bildernas uppbyggnad som gör dem till något helt annat än ytlig representation eller plakatpolitik. När hen väljer att skyla ett offers identitet och ansikte är det inte bara en praktisk åtgärd för att inte utsätta den avfotograferade för livsfara. Det bidrar också med en känsla av respekt, omsorg och integritet som laddar hens bilder med aktning, och gör att de undviker att exploatera även när de skildrar det allra intimaste, de allra största övergreppen.
Samma respektfulla laddning finns i porträttserien Being (2006–), som visar älskande par, ibland avklädda, i omfamningar, i sängen, i tvättkaret. Att se lesbiska relationer visas på detta ömma vis är ovanligt, upplyftande och nödvändigt: bilderna blir utrymmen som visar på både närhet och sexuell agens. Och återigen har Muholi en alldeles egen blick, som gör att fotografierna aldrig glider över i det objektifierande, trots att risken hela tiden finns där.
I utställningen visas förstås också de kända självporträtten, i vilka Muholi vänder kameran mot sig själv, samtidigt som hen tittar tillbaka mot betraktaren, och återtar: sin svarthet, sin historia, sitt språk. I de många självporträtten utkristalliserade sig den underliggande linjen i hens praktik, här blommar den ut till en tight sammanhållen serie, avskalad och krävande, eftersom bilderna är så mättade på innebörd. I dessa bilder, som är namngivna på isiZulu, återskapar hen scener ur sin familjehistoria, ur kolonialhistorien, ur lidande, sorg och glädje. Här saknar jag ibland en djupare kontextualisering av museet, då de symboler och innebörder som bär bilderna kan vara svåra att dechiffrera för en utomstående betraktare.
Detta är en utställning som gör Muholis konstnärsskap rättvisa, men även om mängden bilder är stor så längtar man efter mer, vilket inte är något dåligt betyg. Bara att få se serien Brave Beauties (2014–) som visar transkvinnor och ickebinära som deltar i skönhetstävlingar, och deras kamp för att normalisera sin existens i städerna och townshipsen där de bor, vilket är samma platser där de löper störst risk att utsättas för våld i, är en ynnest. Muholi fotograferar dem i sina regala outfits, med blicken starkt fäst mot kameran, huvudet högt.
Även om utställningen lyckas visa bredden i Muholis fotografiska praktik och aktivism så saknar jag en tydligare belysning av hens val att främst förlägga sitt arbete till townships. Detta nämns i förbigående, men jag saknar en större uppmärksamhet i utställningsrummet inför det radikala att centralisera sina verk till arbetarklassen och hur det påverkar bilderna.
Även om utställningen är omfångsrik, vacker, skakande och underbar, så måste jag påkalla hur ett vårdslöst handskande av den svenska texten tynger ner den i onödan. Eftersom detta är en turnerande utställning, producerad av Tate, så är det svenska materialet i mångt och mycket översättningar. Och återigen fegar man ur och översätter race med etnicitet, vilket blir helt galet särskilt när det gäller en serie som Somnyama Ngonyama som behandlar både Muholis etnicitet (Zulu) och ras (svart). Detta reducerar nyanserna hos en konstnär som är verksam i ett land fyllt av etniska spänningar och xenofobi mot andra afrikanska migranter.
Och att inte ens kunna tala om Apartheid som ett system som byggde på rasåtskillnad är djupt beklämmande, och går helt på tvärs med den konstnärliga kamp som utställningen vill lyfta. Detta är inte bara kontraproduktivt, utan riskerar att grumla i stället för att upplysa om ett av närhistoriens allvarligaste brott mot mänskligheten, liksom att spä på den felaktiga föreställningen att afrikan, eller svart, är namnet på en enda etnicitet, i stället för tusentals.
