Rutnät, rännilar har Gert Aspelin kallat sin utställning med verk från de senaste femton åren i Galleri Mariann Ahnlunds tillfälliga lokaler på Konstakademin i Stockholm. «Rutnät»: ett ord med stark resonans i de arbeten han sedan början av 2000-talet benämnt «landskapspartitur», där vissa former ur hans långvariga, och ibland land art-konnoterande, landskapsarbete fogas samman i skilda sekvenser på ett partiturliknande sätt; ett slags tematiska variationer med växlande «stämföring». «Rännilar»: ett ord han första gången lyfte fram i en serie med tolv kollagemålningar 2010–2011 (Rivulets), där en genomgående visuell form just leder tankarna till små, finförgrenade flöden.
Sedan mitten av 70-talet har Gert Aspelin arbetat med ett avgränsat stycke natur i kustlandet mellan Kivik och Vitemölla, en sandplatå där han hela tiden på nya sätt och i skilda tekniker har återvänt till en bäckravin och ett antal erosionssår i strandbacken. I landskapspartituret Out of the Web (2002–2014) återges denna grässlänt, med dess sandfläckar och grusrännor, som ett delvis söndertrasat rutnät, eller som en serie sandformer utplacerade på en gles väv. Och i partiturets mitt ser vi den bäckravin som har varit en källa till konstnärens geologiska fantasier om smältvattnets transformativa kraft, den klyfta där rännilar av lervatten tidigt om vårarna rinner ner på stranden. Som Gert Aspelin själv formulerar det: «Även små flöden kan gräva djupa rännor i sanden och bilda ett deltaland med vida förgreningar. I mina kollagemålningar har jag spridit ut sådana rivulets över bildytorna. Här drar de med sig sediment av annan sort. Minnesbråte.»
Till begreppen «rutnät» och «rännilar» lägger Gert Aspelin i det lilla utviksblad som ledsagar utställningen också begreppet «språkaggregat», som även det har varit betydelsefullt för hans arbetsprocess. Begreppet har han lånat från Göran Sonnevi, som i tidskriften Rondo #2 1964 definierade det som «en sammankoppling av från varandra klart åtskilda enheter som tillsammans bildar en större enhet, men utan att denna blir fullständigt integrerad. Den större enheten är bara summan av de tillfälliga sammankopplingarna och kan obehindrat åter tas isär.»
Kollage och montage har länge varit operativa metodlager hos Gert Aspelin, men i Rutnät, rännilar tycks han starkare än tidigare betona den kombinatoriska potential där tecken, former, verk kan fungera som byggklossar på olika nivåer i arbetet. En transkribering av de enskilda verktitlarna i det större verket 16 kvadrater (2000–2014) erbjuder ett slags karta i fyra gånger fyra rutor över några av de viktigaste av dessa kombinerbara och re-kombinerbara bild- och språkelement, «utsedimenterade» under ett par decennier av fält- och ateljéarbete: Sandspegel, Grusränna, Rotknippen, Sandpyramid, Stjärntrådar, Flyga över, Grusrännor, Mellanform, Sandhjärta, Invert, I förvandling, Under jorden, Skärva/Segel, Torrmark, Från luften, Sandspegel II.
Flera av dessa element kan man känna igen i andra versioner i det nämnda Out of the Web. «Out of the Web» syftar förstås på Jackson Pollocks berömda målning med samma namn från 1949, med dess ur lackytan utskurna och spatialt flytande konturformer av en sekvens med biomorfa strukturer, där Pollock har skrapat bort färgen och blottlagt masoniten. I det landskap som Gert Aspelin har arbetat med är liknande former ett resultat av bortslitet gräs, av erosion, och det är förstås ingen tillfällighet att han upprepat har refererat till jordkonstnären Robert Smithson. I Out of the Web finns till exempel en triangelartad form (den återfinns också i 16 kvadrater) som lätt leder tankarna till (en färgmässigt inverterad version av) Smithsons Asphalt Rundown från 1969. I en hopmonterad serie av fyra kollagemålningar från 2012 återfinns också den sandfärgade målningen Gul Botten (till Robert Smithson), med en återgivning av den platta glasspiral som Smithson använde i sitt förslag för Dallas Fort Worth regional airport 1967, och som markerade en inledning till hans reflektion kring «jordkonsten».
På samma ställen i de nämnda fyra kollagemålningarna återfinner man två svartvita kvadratiska bilder, hämtade ur Gert Aspelins artist’s book Närläsning (2000), som består av laserutskrifter av inzoomade och digitalt bearbetade detaljutsnitt av ett flygfotografi över sandplatån mellan Kivik och Vitemölla. En intressant aspekt av dessa dunkla och gåtfulla bilder är hur svåra de är att fixera vid en bestämd realitetsnivå. De osäkrar ständigt skalan och skickar blicken mellan mikroskopiskt och makroskopiskt, som vore de på samma gång röntgenbilder, pågående framkallningar och arkeologiska palimpsester. I ena ögonblicket tycker man sig se former på markytan, i det andra under markytan, i det tredje inuti en kropp. Dimgrå slöjor, svärmar av svarta punkter – energiflöden. Det rör sig om former i förvandling, om en generativ obestämbarhet.
Gert Aspelin är en erosionens morfolog, en insisterande närläsare av platsens sandskrift och geo-grafi, men också en konceptuellt orienterad målare och kritiskt sinnad kollage- och montagekonstnär; på det hela taget en mycket mångskiktad «sandkonstnär». I kollagemålningen Grind & Lås – Solband (2012) ser man, till exempel, under en mjölkaktig hinna, tre rännilar i olika färger över en sandfärgad botten med ett rutnät i ljusare gult. Rutnätet påminner om det som återfinns i oljemålningen Solnät från 1983, där solljus bryts i det grunda vattnet och på den sandfärgade bottnen bildar ett nätliknande mönster mellan avbildning och abstraktion, ett flätverk av månghörningar, ett molekylärt galler, en bindande struktur, kanske rentav också en påminnelse om ett «materiens eget bottenmönster» (Douglas Feuk). Lika litet låter sig «rännilarna» fixeras i en given identitet eller position. Dessa flöden kan formmässigt även leda tankarna till underjordiska rotsystem eller elektriska urladdningar. Under alla omständigheter sprakar bilden av en hemlighetsfull energi mellan skilda element och nivåer.
I Grind & Lås – Solband finns också (längst upp) en ritning till en gårdsgrind och (längst ner) en återgivning i akvarell av ett lås till en väska sett ovanifrån. Samma lås återkommer i en svartvit version i kollagemålningen Hallonsnåret (2012). En «freudianskt» sinnad betraktare skulle kanske kunna tänka att denna väska, som också förekommer som ett av fyra föremål utplacerade framför konstellationen 16 kvadrater, är «moderns». Gert Aspelins arbete hemsöks av en rad olika lådor (i Rutnät, rännilar ingår en trälåda med en åldrad tygkudde), skrin och väskliknande objekt, och ibland med tillkännagivna biografiska underströmmar. Ett exempel på det senare (men som inte ingår i Rutnät, rännilar) är det Marshall McLuhan-konnoterande Farfars Message från 1967, en ironisk hyllning till Gert Aspelins farfar, genre- och landskapsmålaren Karl Aspelin, «Österlens förste konstnär».
Ett mer sammansatt samtal med farfaderns konst, lika kärleksfullt som kritiskt, finner man i oljemålningen Över fältet (2012): en diptyk där den högra delen är Gert Aspelins version av den egna målningen Över fälten från 2002, där man ser en lerfärgad rännil över tre smutsgula fält med ljusare «sandspeglar» i mitten (och som kan leda tankarna till Smithsons omflyttade speglar på Yucatan-halvön). Diptykens vänstra del utgörs av Gert Aspelins version av Karl Aspelins målning Harpolekaren och hans son från 1905–1906, föreställande en «harpolekare» som kommer gående över en hed, bärande på sin son och sitt instrument («gossen på min ena arm, harpan på den andra», som det heter i dikten «Harpolekaren» som inleder Viktor Rydbergs sista roman, den utopiska motståndshandling mot moderniseringen som är det mångstämmiga idédramat Vapensmeden från 1891). Gert Aspelin har gjort sin version mer sandfärgad och materiell genom att «tvätta ur» färgerna på större delen av bilden (med undantag för kropparna och ansiktena – modellen till pojken är Gert Aspelins far, filosofen Gunnar Aspelin), och i bildens nederkant har han också målat in ett gulgrönt stjärnformigt blad, platt som ett herbarieobjekt.
Bland de saker från Karl Aspelins konst som hemsökt Gert Aspelins måste man nämna det östskånska landskapets växter. Men hos den senare har de, alla hämtade från den sandplatå som också var ett motivområde för den förre, en torrare och, i bästa mening, mer «museal» karaktär. Som vore de, likt en rad minnesföremål i denna utställning, rester från något ofullbordat, «semiotiskt-materialistiskt» färgat inventerings- och klassifikationsprojekt. «Rutnät», «rännilar» och «språkaggregat» som dock ingalunda, i ett kollagearbete som Hallonsnåret (där också Smithsons spiral dyker upp på nytt), utesluter minnessediment som håller fram sommarmogna hallon från en barndom som aldrig riktigt vill ta slut.
