Frans Josef Petersson är sedan 2014 svensk redaktör för Kunstkritikk. Han är född 1977, boende i Stockholm och mångårig medarbetare på Aftonbladets Kultursida.
Trots chefsbyten på institutionerna och förändringar på galleriscenen, så visar den svenska vårsäsongen på behovet av nya intellektuella och konstnärliga impulser i konstlivet.
Kunstkritikks skribenter och inbjudna gäster väljer det mest intressanta från konståret 2016. Ett nytt bidrag publiceras varje dag från 1 till 24 december. Idag: Frans Josef Petersson
– Jag är ingen mystiker, men tror att konsten kan lära oss att bejaka det främmande, säger Magnus af Petersens. I vår blir han ny chef för Bonniers konsthall i Stockholm.
I Leif Elggrens utställning på Belenius är sömnen ett tillstånd av dunkla och oanade möjligheter. Det är en viktig påminnelse om tillvarons mer omärkbara dimensioner.
Om Trump innebär slutet för den gamla tiden, så måste de kritiska modellerna tänkas på nytt. Vi behöver en kommunistisk poetik, en poetisk princip för den samtida konsten.
Samhällsmaskinen ger en övertygande bild av industrialiseringens konsekvenser i Sverige. Det är på de platser som historien har övergivit som landets verkliga framtid blir synlig.
Utställningar om sömnlöshet, atomåldern och industrialiseringens konsekvenser utmärker den svenska konsthösten. Men var utspelar sig samtiden?
Kent Lindfors radikala brobygge mellan Göteborgs hamnarbetarmiljö och den spanska motreformationens kultursfär placerar sig i den stora traditionen av europeiskt måleri.
Berlinbiennalen hoppas att den digitala kapitalismen ska rädda oss undan samtidskonstens historiska utmattning. Resultat: formalism och politisk förlamning.
Kritiska perspektiv på migration och geografi är återkommande teman i sommarens utställningar i Sverige.
De intressanta institutionerna har flytt Stockholm Art Week, och lämnat initiativet åt konservativa och populistiska aktörer som förväxlar konsten med ett PR-jippo.
Painting 2.0 i München vill öppna måleriet för nya teknologiska och politiska erfarenheter, men fastnar bitvis i tidigare generationers teoretiska återvändsgränder.
Hobbykunstneren har indtaget tv-programmer, museer og publikums hjerter. Men som figur er han reaktionær og potentielt skadelig for kunstneres rettigheder.
Palestinske Jumana Manna er først ut når Nasjonalmuseet lanserer en ny serie skiftende presentasjoner fra samlingen.
Frøsamlerne på SMK Thy fremstår som et satirisk portræt af den politiske kunstner. Heldigvis er det helt alvorligt ment.
Håp trumfer frykt i masterutstillingen fra Kunstakademiet i Oslo.
