En rad svenska museer befinner sig i ekonomisk kris. I en medlemsundersökning av DIK från förra året uppger 9 av 10 respondenter att de saknar tillräckliga resurser för att genomföra sitt uppdrag fullt ut. Senast föreslog Världskulturmuseerna att både Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet i Stockholm ska lämna sina lokaler av kostnadsskäl. Kort därefter meddelade Armémuseum att det inte vill förlänga kontraktet för sina lokaler på Östermalm.
En viktig orsak är den kritiserade hyresmodell som bidrar till att press upp lokalkostnaderna för statliga kulturinstitutioner. Modellen kan spåras tillbaka till 1993 då Statens fastighetsverk bildades och marknadshyror infördes för statliga fastigheter. Det innebär att hyresnivån sätts utifrån vad liknande verksamheter skulle vara beredda att betala för motsvarande lokal. Syftet är att effektivisera hur myndigheter använder sina lokaler, men leder till en konflikt mellan statens krav på avkastning från sina fastigheter och dess ansvar för att bevara och tillgängliggöra kulturarvet.
Svårigheterna med att hitta en fungerande lösning framgår av att tidigare försök att reformera modellen i vissa fall har förvärrat situationen. 2001 övergick Nationalmuseum och fyra andra centrala kulturinstitutioner från marknadshyra till så kallad kostnadshyra. Men även modellen med kostnadshyra har kritiserats då renoveringar och investeringar räknas in i fastigheternas kostnader, vilket kan leda till kraftigt ökade hyror.
Den avgående Tidöregeringen har gjort ett nytt försök, och vill nu ersätta kostnadshyran med en intäktsjusterad hyra för att göra institutionernas ekonomi mer förutsägbar.
Hur reformen ska fungera i praktiken är omstritt. Magasin K rapporterade i augusti att Nationalmuseum och andra berörda museer fortfarande inte kommit överens med Statens fastighetsverk om de nya avtalen, och bland annat var oense om vilka åtgärder och kostnader som skulle ingå i hyran. Enligt de beräkningar som tidningen redovisade skulle Nationalmuseums årshyra 2027 öka med 5,2 miljoner kronor jämfört med det tidigare avtalet.
– Vi är mitt i förhandlingarna i övergången mellan två hyresmodeller, så i dagsläget väljer vi att inte uttala oss. Vi vill gärna avsluta förhandlingarna först, säger Patrick Amsellem, överintendent och chef för Nationalmuseum, när Kunstkritikk ber honom kommentera frågan.
Även Moderna museet har problem med skenande lokalkostnader, trots att vissa besparingar kunnat göras efter sammanslagningen med ArkDes och Statens konstråd den 1 januari. Bland annat har man sagt upp lokalerna i Kanonverkstaden – 560 kvadratmeter kontorsyta – för att istället flytta personalen till andra lokaler inom den nya myndigheten. Samtidigt har andra delar av verksamheten, som IT, visat sig bli mer resurskrävande.
Moderna museets kommunikationschef Tove Nilsson understryker i ett mejl till Kunstkritikk att hyressituationen är mer komplicerad än många andra museers.
– Moderna Museet har flera hyresvärdar: Statens fastighetsverk för byggnaderna på Skeppsholmen, Nationalmuseum för biblioteket och vissa magasin, Riksantikvarieämbetet för externa magasin, samt Malmö stad för kontorsplatser. Hyran utgör en stor del av våra kostnader. Vårt anslag omräknas årligen, bland annat utifrån utvecklingen av lokalkostnader. Men det innebär inte att varje hyresökning kompenseras fullt ut, betonar hon.
När Kunstkritikk talade med Tone Hansen, Moderna museets nytilträdda chefsintendent, efterlyste hon en bredare debatt om museernas situation, och om marknadshyror är en lämplig modell för de statliga museerna.
– Det finns anledning att diskutera hyressättningen för statens kulturfastigheter, särskilt för verksamheter som har begränsade möjligheter att flytta. Det är också relevant att titta på Statens fastighetsverks avkastningskrav och ekonomiska överskott, i relation till kulturinstitutionernas förutsättningar att bedriva verksamhet, säger hon.
Hur är läget för svenska museer just nu?
– En museidöd tycker jag inte att vi kan beskriva det som. Det är otroligt mycket som sker i Stockholm och hos museer i övriga landet. Fokus för oss är att finnas till för vår publik och branschen, och att resurserna ska gå till det. Om lokalkostnader äter upp en stor del av anslaget, som det är i nuläget, så betyder det mindre resurser till museernas viktigaste funktion, att skapa ett relevant och engagerande program för medborgarna.