Vi presenterer her vinnerteksten fra skrive-konkurransen NEWSPEAK.
Jag är gallerivakt på Babel en tisdag. Ibland går det mer än en timme utan att en enda besökare kommer in. Utanför de stora fönstren går folk förbi. Det är rusningstrafik där ute, alla verkar vara påväg någonstans. Här inne är det rätt öde.
In från gatan har det dock kommit en brun hatt med brätten och en sliten take away kaffekopp, båda med inbyggda högtalare. De blir mitt sällskap härinne. Med sina smurfröster pratar och skämtar de om att de ockuperar galleriet, vägrar göra tricks för att tjäna pengar, och så tycker koppen att hatten ser ut som nåt Joseph Beuys tappade på 60-talet, «hallo, wo ist mein hat? Hahahaha».
Jan Freuchens verk «Sa hatten til koppen» är skruvad och när man hör och ser den första gångerna är den komisk och ironisk, jag fnissar och det gör nästan alla som kommer in och lyssnar på den också. Men när jag hört den i flera timmar så upptäcker jag att dialogen är mer filosofisk än vad jag först förstod. Det ligger mycket kunskap bakom vad de säger, och dialogen är väldigt skickligt skriven och dramatiserad. De är som ett par smarta skojare från en seriestrip. Nu har de liksom tagit fast form och jag ser för mig att de åker runt på galleriturné som ståuppkomiker. Jag har stor lust men får inget tillfälle att fråga dem vad de gör när de inte ockuperar gallerier. De babblar på konstant, och har sin interna jargong.
Nej, tisdagar verkar inte vara en galleridag. Det är oftast bara jag och hatten och koppen. Jag kokar en kopp te. Lars Morells blanka fotspår «On the Air» blänker extra tydligt i frånvaron av de fotspår som besökare kunde lämnat efter sig. Nu har skoavtrycken i vinylfolie inga blöta fotspår från gatan att härma.
 |
| Lars Morell: On the Air, 2009 (vinylfolie på gulv) |
Jag tänker att jag befinner mig i en slags metabubbla där konstverken skämtar med oss som besökare och med sig själva och konsthistorien. De kittlar oss och får oss att se lite vad det är för ett absurt ställe, den här vita kuben. Gatan har kommit in i galleriet och konsten biter sig själv i svansen.
Smurfrösterna skrattar. Ingen besökare på en lång stund nu. Koppen skakar minsann sina mynt så det skramlar och ligger inte bara och poserar «like some old readymade». Han i Motorpsycho går förbi. Men en halvtimme senare kommer han förbi igen, nu med två tunga påsar från Vinmonopolet, och framifrån ser jag att det är någon annan, säkert en student som bor i nabolaget. Där är taxichauffören igen, han bor nog också här, kommer med alla sina jobbskjortor i plast från kemtvätten. Svarta barnvagnar, grå bilar, alla ska hem från jobb. Jag ställer mig på Lars Morells fotspår. De är stora, han måste ha minst storlek 44. Jag försöker se ett mönster i hur skoavtrycken är utlagda, men misslyckas. Han som lämnat spåren efter sig måste ha gått, och hoppat, en konstig vända i endast en liten del av galleriet. Först blir jag besviken över upptäckten, men sedan kommer jag på att det passar ju väldigt väl in i det ironiska och humoristiska i verket; allt är på låtsas, t.o.m. hur den här låtsaspersonen har gått i rummet. Ingenting stämmer och stämmer så bra.
Koppen säger att den ska skriva boken The art critic that mistook an old coffee cup for a masterpiece… och skrattar gott…och jag känner mig träffad och snuvad på blotta tanken. Koppen och hatten, eller jag menar Jan Freuchen, undanröjer varje infallsvinkel med ett skratt, en fångande replik, ett ironiskt «oh yeah». Undrar just vad de hittar på på kvällen när jag stängt av dem och låst galleriet? Jag tror att de ler hemlighetsfullt åt hela Newspeak-projektet och njuter av värmen innan de somnar på gallerigolvet, trötta efter en lång arbetsdag. Hehehe…
Les mer om NEWSPEAK-skrivekonkurransen, samt juryens begrunnelse og redaksjonell kommentar >>
Ingressbilde: Jan Freuchen: Sa hatten til koppen, 2008 (lydinstallasjon).
