Efter ganska många timmar i Ylva Snöfrids utställning på Liljevalchs, samtidigt överväldigad av antalet lager och inbördes kopplingar i detta «levande allkonstverk och kosmologiska skådespel som förvandlar den över hundra år gamla byggnaden till ett måleriskt och performativt universum», och pressad av det klaustrofobiska i att vara omsluten av detta universum där allt, varje detalj, varje hylla, soffa, säng, är konst och till och med gjort av annan konst och förmodligen kodat av idéläran som utställningen presenterar, en «mytologisk korpus» bestående av nio musor och fyra element, tillägnade varsin sal vilka också kan ha sin motsvarighet i konstnärens hem, så tar jag äntligen fram den tarotkortsliknande bunten som jag fått redan vid inträdet – och vilken förlösning!
Korten föreskriver riter att göra i Musernas hus, som utställningen heter. Ritualer förstår jag som en grundterm i den teori, snarast en kosmologi, som presenteras. Konsten är en ursprunglig skapande kraft i livet. Det levande skapar sig genom ritualer, och endast det som uppstått genom en ritual är ett konstverk, och varje verk är ett eget kosmos. Konstnären är på en gång både skapelsens krona, det som allra mest förkroppsligar den kosmiska grundtendensen, och den ursprungliga demiurgen bakom allt. Denna har alla människor del av, så alla är genier och konstnärer.
När Snöfrid nu ställer ut sitt hem är det alltså inte alls något «blurrande» av konst och liv i Allan Kaprows anda som hon hänger sig åt, det vill säga att peka ut en händelse i livet, som att borsta tänderna, som happening och konst. Ritualerna är föreskrifter, «scores», som skapar även det vardagliga som en konstform som uppstår på gränsen mellan det levande och konstverksamheten, och artikulerar innehåll i livet med innehåll i konsten.
De där artikulationerna är vad hennes idélära ska hjälpa oss att se i verken för att orientera oss i detta kosmos, men det är också vad som åtminstone de första timmarna gör utställningen till en något instängd upplevelse: allt verkar få sin mening enbart från mytologin, och det enda man tycks kunna göra är att lära sig att själv tolka fram den.
Tills man själv börjar med korten. De är trettiotre, och jag gjorde åtminstone sju. I något fall kunde jag inte lokalisera verket som ritualen utspelade sig kring, i några fall utförde jag riten men misslyckades, effekten uteblev. Kanske klarar man helt enkelt inte av att fullborda speciellt många samma dag.
Mitt första kort, Biografisk ritual, uppmanade mig att: 1) Gå in i Sal 1. Det är tidsgudinnans sal, men även konstnärens. En mängd självporträtt med gapande mun finns där, mycket tänder, men även två porträtt av en åsna. I den här salen visas konstnären som fåne, clown och idiot, och föregångare eller vägledare. Här finns soffor att sitta i, med bord framför. Bordsskivorna är målningar av Snöfrid, men hennes barn har också ritat lite på dem. Sofforna är också byggda av hennes målningar, soffkuddarna vilar på dem.
Kortet uppmanar mig också att: 2) Kontemplera. Det är naturligtvis fånigt, fullkomligt poänglöst att göra någor sådant här – suboptimalt såväl för möbelemanget och verken, för livet och konsten. Om jag förstår rätt är det hela en följd av att konstnären har gått in för antikonsumism, i livet, och undviker att köpa sånt som man kan göra själv, exempelvis möbler. Men är det sedan så att hon offrar konsten för det, eller är det tvärtom så man kanske bör göra för att hålla liv i verk?
Nästa uppmaning: 3) Sitt i soffan. Tankarna rullar vidare: konstnären har länge jobbat med att få ihop hem och utställningslokal. 2009 gjorde hon samtidigt en utställning i sin tomma lägenhet och på Galleri Brändström där hon bodde under perioden. Då var sfärena separata, som två sidor av en spegel. På andra sidan spegeln fanns Snöfrid, i sin värld, och på den här sidan Ylva Ogland, som hon hette då. Genom konsten försökte de skapa förbindelser mellan sfärerna. Ett bra tag senare lyckades de två genom en ritual transmutera sig till Ylva Snöfrid, och kanske var det även då som livet och konsten fick ett gemensamt plan där de kunde äga rum samtidigt.
Men är det verkligen det här som ska åstadkommas av transmutationen, att inredning och konst som förs samman försämrar varandras villkor? Kan det vara så att liv-konstenheten kräver sämre villkor för visandet av konst, och något minskad bekvämlighet i livet? Men varför då alls visa konsten på en institution? Vilket intresse kan konst-liv-enheten ha i att uppsöka offentligheten? Vad kan konstens institutioner, däribland konstkritiken, bistå det där konst-livet med?
Sista uppmaningen: 4) Skriv en sann «bio». Här är kanske lite av svaret på de frågorna. Snöfrid utnyttjar en av konstinstitutionernas standardformer, konstnärsbiografin, där konstnären ska framställas som ett bevis på att man kan leva framgångsrikt men ändå fritt och kreativt även under finanskapitalets diktatur. Det påverkar receptionen av utställningar, och det är vad Snöfrid approprierar dels för att ge sin egen sanna och uppriktiga «bio», dels för att få besökaren att vända sig in mot sin egen tillvaro – förmodligen för att utifrån den relationen möta utställningen.
Jag förvånas mycket av att det första jag tar upp i min bio är när jag som barn fick reda på att stjärnorna vi tittade på i mörkret var mycket större än hela lekparken vi stod i. Därifrån gick min bio till slut över till tidens verkan i långvariga men infrekventa vänskapsrelationer. En tanke som jag senare i utställningen lätt kunde koppla till Hestekur, som jag inte vet huruvida det är en musa eller ett element, men som i alla fall är tidens härjningar och formgivande förmåga. Genom att ha gjort ritualen och skrivit min bio bröt sig vissa verk ut från den mytologiska korpusen och började röra sig i mitt eget livsflöde. Jag var inne i utställningen på ett annat sätt.
Meditationsritual i sal 12, tillägnad luft. Jag går in och tittar på verken, lägger mig sedan enligt anvisningarna på golvet, blundar, vilar. Jag uppmanas att «känna atomerna». Jag koncentrerar mig på kontaktytan med golvet, där kanske atomerna kan kännas. Nästa uppmaning är: andas. Det är märkligt nog svårt. Det känns tungt. Jag tänker att den intensivt havshimmelsblå rektangeln på målningen bredvid mig, på tre sidor omgiven av grönblåa fält, nog är tung. Tung färg, tyngande luft.
Det är som om jag inte får in tillräckligt med luft i lungorna för att de redan är fulla. Jag känner mig som en annan målning därinne, en lågt hängande, nästan golvstående ljust himmelsblå målning med en stor svart prick i mitten. Den ser ut att spricka. Så känns det. Kanske är jag själv en atom bara.
Så där fortsätter det, och jag förstår att kopplingen mellan liv och konst inte djupast finns mellan handlingar och händelser i livet, och verk i konsten, utan i flöden av luft och fantasier och annat i kroppen, som kanaliseras i konst och det levande. Möbler och verk är egentligen bisaker, det är atomer och luftströmmar, pigment och färgfält, som är det viktiga.
Maskprovningsritual beskrivs som en väg in i det okända och som allegori. Masken ska hjälpa en konnekta med en andlig realitet. Det första jag ser därinne är en bild av en stjärnhimmel, som givetvis går samman med första scenen i bion jag skrivit. I bilden finns också en kanyl, vilken i Snöfrids ikonografi har med hennes pappa att göra. Nu, för första gången, träffar den mig genom min barndomsminnessensibilitet. Jag får för mig att jag ser den med Snöfrids ögon. I den här salen utnyttjar hon ännu en gång institutionen på ett nytt sätt, då en vakt får assistera mig i ritualen och ge mig en mask ur maskskåpet. Med den på kan jag inte ha mina glasögon.
«Reflektera över vem du är», uppmanar ritualen mig. Resultat: Jag är löjlig, inte för att jag har mask, men den väcker insikten. Betyder det att jag nu kopplar mig samman med konstnären i sal 1, fånen? Jag fortsätter titta med orörlig blick på målningarna, som nu i stort sett bara är röda monokromer för mig, men jag känner ändå till motiven, stilleben med vallmo, kanyler, hörntänder.
Någonting som känns som ett minne – men inte är det – fyller mitt sinne: jag går i gymnasiet, har stickad tröja och tittar ut över ett snöigt senvinterfält och inser beslutsamt att man måste bort från det här. Samtidigt lösgör sig efterbilder i liknande blått som den tunga luften, fast lätt och liksom självlysande, i samma form som målningarna. De vandrar upp över de vita väggarna. De känns som någonting som jag skulle vilja vara där jag står framför fältet, en vision för framtiden, inkapslad i ett minne av någonting som aldrig har hänt.
Den här utställningen gör ett enormt motstånd mot konstkritikens institutionella inslag. Exempelvis yrkesimpulsen är att vilja bestämma om det är nya verk eller en retrospektiv. Men precis som i visionen jag just nämnde packas tiden liksom samman i ett enda ömsom trögt, omsomt flyktigt flöde. De äldsta målningarna – från 90-talet – målades om och färdigställdes efter pressvisningen, och är på så vis de senaste. Eller impulsen att redogöra för tanken bakom utställningen. Den motverkas av att både utställningen själv och textmaterialet till den redogör i övermått för den, så mycket att kritikern inser att det inte hjälper. Diskursen når inte en punkt utanför detta universum och blir därför konstnärligt material precis som allt annat som presenteras här.
Det enda kritiken kan göra, fann jag, är att i så hög grad som möjligt ge upp sin egen «ritual » och rapportera vad som händer om man tar del av den genom ritualen på korten, som nog själva bara har en marginell betydelse i detta universum. Genom dem har kritiken kanske någonting att bidra med som bryter med dess vanliga ritual: istället för att komma med kanoniska referenser (koppla verken till andra verk och teorier, och till relevanta samhällsföreteelser), pumpa in helt idiosynkratiska associationer; istället för att söka förklara utifrån det nödvändiga, bejaka kontingensen. På så sätt blir kritikern en exemplarisk istället för till en allmängiltig betraktare. Vi kan vara fånar allihop!
