4 december

Läckert franskt ögongodis, tysk gigantomani och ett oväntat hemma hos-besök samsas i konstkritikern Clemens Poellingers julkalenderlucka.

Rock My Soul II, installationsvy från Eva Livijns hem. Foto: Carl-Henrik Tillberg.

Rock My Soul II, hemma hos Eva Livijn, Stockholm 

Märkligt att i tjänsten besöka en stor privatvåning på Östermalm och bakom ett sammetsdraperi träda in i ägarinnans sovrum. Än märkligare var att ovanför den prydligt bäddade sängen mötas av Zanele Muholis blick i ett gigantiskt självporträtt och samtidigt bli varse ett verk av Frida Orupabo på golvet. Från salongen till toan var rummen fyllda av konst ur den afrikanska diasporan. Med sin entusiasm lockade Eva Livijn konstnären Isaac Julien till sitt hem för att med nya svensk-afrikanska inslag återuppföra den av honom curerade utställning som först visats på Victoria Miro Gallery i London.

Anselm Kiefer, Essence-Eksistence, 280×570 cm, olja, emulsion, akryl, schellack, våg med salt och färgrester på duk, 2011. Courtesy Kiefer-collection Grothe, Kunsthalle Mannheim. 

Anselm Kiefer, Essence – Eksistence, Artipelag, Gustavsberg

Alltså, man kan bli trött på Anselm Kiefers monumentala anslag och eviga ältande av den tyska nationens arvsynd, Tredje riket och Förintelsen om och om igen genom decennier av gigantomaniskt skapande. Ungefär så tänkte jag inför den första stora presentationen av konstnären i Sverige. Men jag hade fel. Det storslagna funkade. De grå och förödda landskapen, Paul Celan-citaten, kabbalamystiken och de otäcka små krigsfartygen av bly som stävar utmed en bister kust av valkigt pastosa färglager – alltsammans var laddat med så mycket energi och patos att jag villkorslöst kapitulerade.

Henri Matisse, L’atelier rouge (Den röda ateljén), 162 x 130 cm, olja på duk, 1911.

Matisse – det røde atelier, Statens museum for kunst, Köpenhamn

Vilket tjusigt ögongodis och konsthistoriskt detektivarbete den var, den lilla och läckra utställningen med Matisseverket L’atelier rouge i centrum. Målningen från 1911 är en ateljéinteriör där konstnären lite skissartat målat av de verk som befann sig där just då. Curatorerna hade spårat upp samtliga av dem – minus ett som förstörts – och placerat dem i rummet ungefär så som de befinner sig i den röda ateljén. Den härligt venetianskt röda färgen är i själva verket en övermålning av en tidigare version av vilken endast tunna linjer som antyder väggar och möbler finns kvar.

Clemens Poellinger är mångårig medarbetare på Svenska Dagbladets kultursida där han ansvarar för konstbevakningen. Gör tillsammans med konstkritikern Ulrika Stahre podden I själva verket. 

Se de övriga bidragen i julkalendern här.