Vykort från Aten

Morgonsolen lyser över Akropolis, men karyatiderna på Erechtheion avtecknar sig mot ett dunkel som öppnar mot andra tider och associationer.

Karyatiderna på Erechtheion. Foto: Marja-leena Sillanpää.
Karyatiderna på Erechtheion. Foto: Marja-leena Sillanpää.

Denna morgon är solen mild och regnet hänger ännu bara i luften, vilket gör klättringen uppåt behaglig. Allt vilar i ett magiskt ljus. Mitt sällskap, amerikanen och fransosen, sprider sig åt olika håll på höjden. Amfiteatrarna och Parthenon med sin storslagenhet i all ära, men min uppmärksamhet fångas genast av de Elginska figurerna som burit upp taket på Erechtheion, ner mot branten. Redan på håll dras jag dit. De ljusa figurerna står i kontrast till en kolsvart bakgrund, ett tomrum dit ljuset inte når. Svärtan utgör en märkvärdig tyngd och får avgörande betydelse, som en evighet med sorgkant.

Orsaken till att något verkar svart för ögat är att inga synliga färger reflekteras. Svart representerar det ursprungliga tomrummet, som förknippats med rädsla och det okända eftersom mörker förhindrar seende. Men just nu, när jag står i den milda solen och ser in i svärtan, kommer jag att tänka på Harry Martinsons Aniara. Resan som slutar i det okända och vi vet att allt är kört när vi befinner oss «ganska nära en kolsvart sol». Akropolis står i en långsam nerbrytningsprocess av avgaser. Det är i sig en obegriplig gåta, som när vi vandrar runt i Venedig, och vet att staden i samma stund sjunker!

I närheten där jag är uppvuxen står Svärta kyrka, med anor från 1200-talet. Jag kommer att tänka på mittengången som kantas av pampiga marmorpelare, en kombinationen av bärande och vilande element som härstammar från antikens Grekland. Inne i kyrkan vilar ett himmelskt ljus, med effektfulla detaljer i svart. Förr bar präster endast svart, och klädregeln för begravningar är än idag oftast svart. Det berättas att någon tog av sin svarta sidenunderkjol inför en demonstration i Paris 1883, och hängde den på ett kvastskaft: anarkismen hade fått sin flagga! Den Lilla Svarta är också namnet på en aktivisthandbok med instruktioner för hur man försvarar en demonstration mot polisinsatser, högaktuell i dagens Grekland föreställer jag mig.

Dräkterna under antiken bestod av tygstycken som draperades runt kroppen och fästes på axlarna, och hölls samman med skärp under bysten eller om midjan. På de Elginska figurerna hänger tygerna lite illa på kropparna, inte lika glamoröst som på Athenastatyn eller böljande som på Nikestatyn. I Akropolismuseet står originalkaryatiderna (utom en, som förvaras på British Museum i London). Men dit går inte jag.

Det är svårt att slita sig från figurerna på Erechtheion som utstrålar en säregen styrka. Styrkan består kanske mer av vetskapen att de under så lång tid burit upp en enorm tyngd på sina huvuden. Hållningen däremot är mer som i avslappnad väntan. Jag står tillsammans med mina två vänner på klippan och blickar ut över Aten, innan vi tar oss ner igen för den grekiska maten med Retsina. Tankarna hamnar i något förtrollat, en svunnen tid, som följer vindarna inifrån den dunkla vrån, ut på de öppna vidderna över horisonten och upp bland molnen. För att landa tillbaka i Sverige.

Marja-leena Sillanpää

 

Marja-leena Sillanpää, f. 1965, är konstnär och författare. Hon driver förlaget satumaa*kustantamo. I höst utkommer hennes femte bok Jag är Clairvoyant.

Leserinnlegg