Det utgick ett påbud om att varje kommunalt byggprojekt skulle smyckas med skulpturer huggna direkt ur det svenska urberget. Varje ny högskola, varje gågata och uppfräschat hamnstråk skulle prydas av bautastenar i hårdaste granit. Enter: Claes Hake. Vid snart 80 års ålder och med ett oräkneligt antal offentliga verk under bältet kan han med rätta göra anspråk på titeln Sveriges främsta monumentalskulptör. Ingen kan ha undgått hans Stonehenge-doftande megaliter, portaler och bågar, även om alla som har sett dem säkert inte har förstått att de är verk av honom.
Nej, trots framgångarna är Hake egentligen inte ett jättekännt namn eller en konstnär som omhuldas av de tongivande institutionerna. Med sitt råbarkade konstnärliga språk utan krusiduller är han kanske för svår för den riktigt breda massan, och i dagens feminiserade konstliv är han väl i egenskap av arbetare och karlakarl närmast att betrakta som en dinosaur.
Desto intressantare att Kristianstad konsthall visar en utställning som med ett antal väl valda nedslag från tidigt 1960-tal till idag både fördjupar och nyanserar bilden av Hakes konstnärskap. Här finns inte en enda skulptur i sten, men däremot en hel del i gips och patinerad brons liksom teckningar i kol, tusch – och partyglitter! Glittret ger en vink om Hakes rötter i 1960-talets popkonst, samtidigt som det härmar blänket i ett stycke granit.
Utställningen inleds med sju målningar på tunn ritfilm som gestaltar ett slags föränderligt vattenlikt blivande. Den som vill se massiva granitblock har kommit förgäves, förstår man. Istället får besökaren ta del av en ständigt pågående arbete vid kavaletten där skisser, modeller, ritningar och «telefonklotterskulpturer» utgör en väsentlig del av helheten. Hake må fnysa åt intellektuella formuleringar, men seriens titel – Skiss till omöjlig skulptur (2003) – antyder att han är mer reflekterande än han ger sken av.
Därefter följer en snitslad bana med bronsskulpurer placerade på podier av ordinära spånskivor eller afrikanskt järnträ. Skarvar och ojämnheter får vara synliga i enlighet med Hakes brutalistiska uppriktihetsideal. Blicken graviterar oundvikligen mot ett par stora relieftavlor i gjuten betong som buktar och kränger likt stormande hav. En väggtext upplyser om att de utfördes i Finland på 1980-talet. «Det första jag gjorde var att gråta, sen började jag arbeta» skriver Hake, och man tror honom. Den som är bekant med Tintorettos måleri förstår känslan: här finns inget upp eller ner, inga hierarkier och ingen ordning, bara upplevelsen av att kastas in i en ursoppa utan förankringspunkter bortom den rena kraften i själva känslouttrycket.
Relieferna har parats med den huvudlösa målningen Torso (1962) vilket understryker betydelsen av kroppen, snarare än tankarna, språket eller idéerna. Man kan också läsa in en biografiska dimension som handlar om att konstnärens hemstad Göteborg alltid har varit «en stad för målare», som Folke Edwards formulerar det i monografin Hake (Kalejdoskop, 1987). Att Hake valde att bli skulptör – ett val som tycks föregripas av torsons plastiska egenskaper – kopplar Edwards till hans faderslösa uppväxt i arbetarklassen. Skulpturen ska för den unge Hake ha tyckts «rejälare» än måleriet, och var dessutom «ett arbete som som stod närmare den sociala verkligheten: man måste kontakta andra hantverkare, gjutare, tekniker…».
Idag när den ekonomiska ojämlikheten återigen riskerar att göra konsten till ett privilegium för de bättre bemedlade bör vi minnas att Hake var ung under en tid då det antagligen aldrig varit så lite nackdel att komma från arbetarklassen. Offentliga uppdrag gjorde det möjligt för konstnärer att försörja sig på sitt professionella kunnande genom att vara med och utforma välfärdssamhällets gemensamma miljöer. När det nuvarande studiestödssystemet infördes på 1960-talet blev högre utbildning tillgänglig för fler. Det var ingen skam för en konstnär att vara arbetare, utan det kunde rentav vara något att vara stolt över.
Den bakgrunden gör det lättare att förstå varför Hake fäster så stor vikt vid kroppen och hantverkskunnandet, liksom hans utfall mot de intellektuella ur den professionella-styrande klassen som på senare år – under decennierna efter Edwards essä – fått allt mer inflytande över konsten.
En annan aspekt av Torso är att den pekar mot det bildmässiga i skulpturen, hur fysisk och köttslig den än må vara. Enligt Edwards är Hake en ovanligt «målerisk skulptör», och det slår mig hur torsons kapade vänsterarm är på väg att att höjas i en rörelse utan att fullfölja den; en gest som kan spåras i allt från de uppskissade bronserna till det kalligrafiska måleriet på tre meter höga, handgjorda papper längst in i utställningen.
På 1970-talet arbetade Hake som scenograf för den fria teatergruppen Nationalteatern, och gjorde en serie uppmärksammade porträttbyster som här representeras av bland andra Tjock Owe och konstnären Leif Hellqvist («Feffe»). I hans senare verk lever figurationen kvar som små rop och ekon ur det förflutna. Till exempel dyker den avhuggna armen från Torso upp i bronsskulpturen Den Röde (2019) strax intill. Ett trött huvud som vilar i en hand? Nej, en upp-och-ner-vänd dam med handen kokett i sidan!
Därnäst visas ett antal stora böcker med teckningar som besökaren får bläddra i. Som tecknare är Hake idel säkra beslut: ritsch-ratsch med kolbiten, och där satt den! Böckernas teckenskrift blir dessutom ett rörande vittnesmål över den ordblindhet som han själv menar ledde till att han valde konstnärsbanan. Faktum är att även de stora stensättningarna liknar ett slags trasiga bokstäver vars budskap inte längre går att avkoda.
Dessa offentliga projekt från det senaste decennierna dyker till sist också upp i utställningens sista del i form av små gipsmodeller, skisser, ritningar och fotografier. Edwards ser i sin essä ett brott mellan de verk av Hake som uttrycker dynamik, och hans monumentalverk som likt den egyptiska konsten tycks utspela sig utanför tiden. Detta har han förstås en poäng i, och Hake framhåller själv hur skissandet i tusch eller lera fyller en annan, nästan renande funktion jämfört med det tunga arbetet med offentlig konst som kräver planering, beräkning och samarbete med andra aktörer.
Ändå tycker jag utställningen lyfter fram kontinuiteten mellan Hakes expressiva arbeten och det «egyptiska konceptet». För vad kvarstår när de små modellerna befriats från stenens tyngd? Några tunna plattor som hindras från att falla genom att lutas mot varandra eller en båge som vilar mot en yta. Kort sagt, en gest eller en upphävd rörelse vars kraft består i att inte fullföljas – i att det som skulle kunna hända inte gör det – utan istället blir kvar i en dröjande sfär av möjligheter som stannat upp och blivit evig.
Det är frestande att se Hakes skulpturer som monument över det fysiska arbete som frambringat dem, även om han knappast är någon simpel propagandist. Resultatet kan tyckas teatralt och heroiskt, men i sin bok med den talande titeln Mitt arbete (2018) försäkrar han att han inte drivs av hybris utan av nyfikenhet: «…nyfiken på hur långt jag kan gå och hur långt jag kan sträcka mig. Intresserad av processen, utmaningen, vägen fram, resultatet, att ta ett steg i taget, gå framåt, fokusera, se hur jag klarar det».
Hake framstår med andra ord inte som en melankoliker, utan som någon som hela tiden ser framåt och erövrar ny mark. Han har dessutom varit internationellt verksam i högre grad än många kanske har uppfattat. Precis som de gallerier där tidigare versioner av utställningen visats så har den lilla konsthallen i Kristianstad sina begränsningar. Nästa steg borde vara att de stora Göteborgsinstitutionerna går ihop och ger oss en riktigt tung retrospektiv över stadens son. Där jag tidigare såg ett slags opersonlig massproduktion ser jag nu estetisk form och socialt innehåll i en öppen, oavslutad relation. Här finns ett radikalt frö för den som öppnar ögonen.
