HDK-Valands mastersutställning i fri konst börjar som en sunkig porrfilm. Vid ingången till Göteborgs konsthall möts jag av en deffad snubbe, hålögd men med fet kuk. Bakom den kolossala skulpturen står den amerikanska konstnären Andrea Giovanni Oded, som väckte intresse för några år sedan när han och Monique van der Wal spraymålade tillbaka fittan på Carolina Falkholts vandaliserade väggmålning nere vid hamnen. Trots intresset för könsorgan, så är konstrasten stor mot hans nya mans-skulptur som saknar bröstvårtor och annat som skvallrar om androgynitet.
Jag förstår att Oded har velat formge den toxiska maskulinitet som härjar i militariserade amerikanska nätcommunities. Samtidigt fångar verket inte riktigt svensk nyfascism som istället för ett maskulint övermänniskoideal förkroppsligas av ett gäng lönnfeta snubbar från Hörby. Då är det roligare att tänka sig Odeds skulptur som ett ironiskt kuk-fäkteri med den nazistiske konstnären Carl Milles folkliga Poseidon-staty strax utanför konsthallen. Den blygsamt utrustade Poseidon förlorar med hästlängder.
I hörnet intill har Saga Eklund skapat en IKEA-pastisch som leker med våra snuskiga fantasier om den duktiga flickans fördärv. På kartonger har hon placerat ut olika föremål som med hjälp av snustorra bruksmanualer med namn som «oskyldig» och «smaskig» ger associationer till en hemmasnickrad porrfilm. Komiskt nog utmynnar masterprogrammets idé att «främja internationella samarbeten» i en interkulturell porrfilmsparodi, där besökaren iscensätts i rollen som Pornhub-missbrukande incel.
Det är verkligen inte lätt att gå vidare efter en sådan öppning. Anna Kristina Bergman gör ett tappert försök med sina skulpturala målningar av havsmiljöer som byggts upp genom trippade mixar av tuber, latexrör och bläckfiskliknande slangar. Konstnären presenterar sig som en sanningssökare som har velat nosa sig fram till måleriets «vegetativa» dimension, men i mina ögon ser målningarna för avslutade ut för att lyckas. Jag fastnar mer för hennes mindre verk som tycks vagga i ett evolutionärt tillstånd som ännu inte har fastnat i den mänskliga representationens klassificeringshysteri.
I ett annat hörn av utställningen visas Tais Fernandes förtjusande målningar med kaffespill på bomullsark, drömska symboler och pilliga avbildningar av det färggranna kakel som är populärt i hennes hemland Brasilien. Fernandes har även flyttat sitt stökiga arbetsbord till utställningen, vilket skapar en mysfaktor där hennes konst vilar i det på samma gång flyktiga och tidlösa tillståndet av att bara finnas till. Hos mig som har levt länge i Brasilien infinner sig även den bitterljuva saknad som på portugisiska kallas saudade. Men den emotionella klichén kompliceras av frågan vad det egentligen innebär att längta efter ett landskap brännmärkt av koloniala bomulls- och kaffeplantage.
Däremot har jag svårt att sjunka in i Jonatan Lystbaeks meditativa installation där teknologin lyfts fram som gudomlig. Lystbaek har översatt stora mängder kvantdata till ett föränderligt och vackert färgspel som projiceras på en relief som liknar en altartavla. Dessa färger har i sin tur programmerats om till ett harmoniskt bakgrundsljud som fyller rummet. Visst är det fascinerande att på samma gång se och höra kvantdata, men för mig fungerar verket bäst när det tolkas som en sarkasm riktad mot vårt kultiska förhållande till ny teknik. Det skrämmer mig också att det inte tycks finnas utrymme för systemglitchar i kvantteknologins sköna värld.
Plötsligt hör jag ett skrik som jag först tror kommer från Lystbaeks verk, men som har sin källa i Ricardo Diaques installation i rummet intill. Som besökare får jag vänligt sätta mig i ett väntrum och se igenom en tutorial för det fiktiva företaget Goodfeels skrikterapi. Det är på samma gång sjukt roligt och nedslående att låta sig ledsagas till det perfekta skriket. Diaque lyckas med glimten i ögat fånga det skeva hos det nyliberala välfärdsbolaget som i filmen övertygar sina klienter om att vända sitt fördämda avgrundsvrål inåt mot sig själva.
I nästa rum kopplar Diaque samman detta med konsthögskolan som en sluten psykiatrisk mottagning. Som betraktare tittar jag ner på en student som i en fantastisk installation ligger halvt begraven under en filt, liksom på en och samma gång sönderstressad, overksam och skendöd. Hos Diaque vänds uppmärksamheten mot konstutbildningen vars «frihet» tvingar studenten att skärskåda sig själv, vilket ger ett oväntat perspektiv på vad som en väggtext beskriver som «en förhärskande känsla av att vara fast i olika system och strukturer».
HDK-Valands studenter har gjort en ovanligt underhållande utställning. Trots att nästan alla verk framstår som välgjorda och genomtänkta så finns knappt ett spår av akademins nippriga tvångströja. Deras intresse för sex och humor vänder sig på ett befriande sätt bort från den tillrättalagda och lågmälda ton som genomsyrat många examensutställningar de senaste åren. Kanske ser vi början på ett nytt frisinne i konsten? Samtidigt är det förvånande att studenterna har valt att gestalta olika symptom på samtidens sjukdomstillstånd med ironisk och lekfull distans. Det ger ofta skojiga resultat, men med risk för att låta som en gaggig marxistgubbe så måste jag säga att jag saknar dialektiken där avståndstagandet på ett mer genomgående sätt införlivas med verkets konstruktion.
