Vissa konstnärer gör karriär över en natt. Andra aldrig. Den svenska konstnären Ulla Rosen Winbladh Culioli (1928–2012) ägnade hela sitt liv åt att brodera färgstarka väggbonader fyllda av intrikata varelser, symboler och berättelser. Men inga gallerier eller konsthallar ville veta av dem. De intellektuella kretsarna hon rörde sig i Paris, med personligheter som Louis Althusser, var bara intresserade av hennes person. Hon fortsatte att brodera sina väggbonader, dag in och dag ut. Hon behövde inte längre omvärlden. Hon hade skapat sin egen. 2012 avled hon, utan att någonsin ställa ut sina alster.
Men tiden är ibland den bästa arkitekten. Galleristen Odile Ouizeman i Paris Maraiskvarter har nu, 10 år efter Rosen Winbladh Culiolis död, precis öppnat upp portarna för hennes första utställning. Hon kom i kontakt med konstnärens alster redan under 1990-talet, och när pandemin kom började hon gräva i hennes konst igen. Hon åkte till familjens hem i Korsika. I källaren hittade hon ett hav av svarta säckar, fyllda med väggbonader och kollage. Hon bestämde sig genast för att göra en utställning.
Det regnar och jag är storförkyld, men min vän curatorn Christopher Yggdre insisterar på att ta mig till vernissagen. Hur ofta kommer jag i kontakt med avlidna, okända konstnärer, som rört sig inom samma fransk-nordisk-östeuropeiska kulturtriangel som jag? Han påminner också om hur mycket jag älskar historier om underjordiska, förbisedda konstnärer som ges upprättelse av eftervärlden.
Den första väggbonaden som hänger vid galleriets entré likt en kommunistisk fana ser ut som en uppenbarelse, upplyst av solen som precis stuckit ut huvudet igen ur molnen. Så mycket liv och rörelse. Så underliga figurer. En karnevalisk parad av spjutförsedda vargmänniskor beledsagar en prinsessa i en vagn som drivs fram av en häst, som tycks vilja sluka en sol som rullar ner mot dem, med stjärnorna efter sig, strax nedanför ett slott. Bakgrunden är röd. Röda och gula blommor sticker ut ur den svarta marken. Verket heter L’Archange protégeant la ville assiégée (Ärkeängeln skyddar den attackerade staden), 1962. En skiss längre bort i gallerirummet visar att verket även skulle ha innehållit en lieman. I väggbonaden är han borta, som om konsten vunnit över döden. Galleristen låter mig ta på bonaderna, och berättar upprymt hur konstnären brukade köpa ullgarnen och de grova linne-säckvävarna på Marché Saint Pierre.
Hon berättar också om Rosen Winbladh Culiolis strapatsrika liv: hon hamnade på fosterhem redan i tre årsåldern, då hennes far (som var chef för en liten el-fabrik) gick i konkurs och hennes mor lades in på ett sanatorium, där hon dog. Konstnärens barndom var präglad av fattigdom och sorg. I 15 års åldern gick hon med i Röda Korset och följde med de vita bussarna som räddade tusentals människor ur förintelselägret i Ravensbrück. Hon såg flera massgravar och lik liggandes utmed vägarna, och lärde sig då både tyska och hur man förhandlade om människoliv.
Rosen Winbladh Culiolis vävnader innehåller mumieliknande figurer som ser ut att återuppstå ur jorden, människor som sedan länge glömts bort, men som i hennes kosmogoni får fortsätta leva, om än i stiliserad form. De spinner trådar till himlen och jorden. Många av dem ligger i fosterställning, kravlar eller föder fram en ny mänsklighet, likt den Vitruviusmansspretande grodan. Trädet Yggdrasil, världsaxeln som håller allt samman, är en frekvent symbol, liksom masker, djur och växter av allehanda sorter, som tycks leva i en eko-medveten symbios, där allt är uppkopplat till allt, i ett lika delar uppsluppet, som mörkt och torterat sammelsurium.
Mina första tankar går till östeuropeiska folksagor som jag slukade under min barndom i Rumänien, där de goda ofta visar sig vara onda och tvärtom, långt bort från Bröderna Grimms svart-vita värld, men efter ett tag upptäcker jag även sydamerikanska och afrikanska influenser. Så lätt hon rörde sig mellan olika kulturer och mytologier, så nära hon verkar ha haft till sitt inre liv. Jag kommer att tänka på Carl Jungs magiska formel: «De som blickar ut drömmer. De som blickar in, vaknar». Och när man vaknat behöver man inget annat än en stor dos integritet. Rosen Winbladh Culioli gick aldrig någon utbildning, avskydde borgerligheten, kedjerökte och vägrade bära högklackade skor.
Hon var aktiv i frigörelsen av fångar under Pinochet-regimen, arbetade med föräldralösa barn i Nordpolen, som servitris på fartyg och tog hand om studenter som flydde den grekiska militärjuntan på 1960-talet. Hennes världssyn dyker ibland upp i små, delikata paroller som får mig att tänka på Gauguins famösa triptykfrågekonst «Varifrån kommer vi? Vad är vi? Vart går vi?», men i Ullas fall har de stora frågorna bytts ut mot mer lågmälda, existentiella modeord som «Concentration, Tolérence, Diversité, Reflexion». Vi vet ingenting om vilka konstnärer hon verkligen älskade, hon umgicks inte med några, men i det svenska landskapet hade hon säkert funnit affiniteter med konstnärer som Hannah Ryggen, Siri Derkert och kanske även Öyvind Fahlström, även om ingen av dessa skapade broar mellan sagovärld och politik med samma färggranna sensualism.
Hon verkar aldrig riktigt ha trivts i Frankrike. Galleristen och konstnärens barn, som också är på vernissagen, berättar att hon saknade Sverige väldigt mycket, men att hon ändå valde att aldrig återvända. Livet skulle gå framåt, inte bakåt. Hon lärde därför aldrig sina barn svenska, och fast hon talade flera språk, talade hon väldigt sällan, hon skämdes för sin franska brytning. Samtidigt gifte hon sig med en av dåtidens största lingvister Antoine Culioli, som dog 2018. Denne lär ha sagt till sina barn «er mor har ingen fallenhet för lycka». Det är ett ödesdigert uttalande, som får mig att hungra efter fler element.
Jag försöker finna svar i verket Hommage à la culture française (1980) där en kvinna flutit samman med en fåtölj, vilket kan ses som en cynisk kommentar till vad den franska kulturen gör med kvinnan – förtingligar henne. Hennes bröst rymmer ett ansikte som tycks spotta i en tratt. Hon står på ett schackrutigt golv, som påminner om frimurarnas bildvärldar. Kvinnan som lika delar slav som mästare i kulturen. Inte undra på att hon blev en rastlös melankoliker. Hade varit aktiv idag, hade hon garanterat involverat sig i både miljö- och människorättsrörelserna, för hon sammanvävde inte bara bildvärldar, utan också människor, skyggheten till trots, likt en nomadisk Penelope som gjorde världen till sin vävstol.
