Man andas med vindens andedräkt

En essä om måleri, om upplevelsen av väder, vind och tid och om konstnären Anna Bobergs livslånga passion för det nordnorska landskapet kring Lofoten.

Anna Boberg, Fjäll. Studie från Nordlandet, olja på duk, 85 x 180 cm, okänt årtal.

Första gången jag var på Hallands Väderö blev jag överväldigad av dess natur. Ärligheten. Den gamla bokskogen som fick leva sitt eget liv i sin egen takt. De döda träd som fick stå tills vinden tog dem. De träd som föll fick ligga och förmultna. Döden var närvarande överallt och det gav en ovanlig närhet till livet. En särskild förnimmelse av tid.

Döden blev så påtaglig eftersom den annars brukar röjas undan. Naturens process mot döden är vackrare än något annat. Färgen och strukturen i löven som låg som ett gråbrunt täcke i skogen. De ockrafärgade hedarna med gamla enebuskar och snår som vittnar om den tid som passerat, de vindar som blåst. Här och var tuvor av ljung i olika rosalila nyanser. Och så havet! Havet som hotande omger hela ön och slår upp sina hårda vågor mot klipporna. Havet som tagit så många liv och lockar med sin glittrande skönhet och ständigt skiftande karaktär. Allt var så måleriskt. Det öppnade mina sinnen och jag kände ett behov av att uppleva det igen. I ensamhet.

Jag fick ett stipendium för att återvända. Det var november och jag bodde själv i ett litet brygghus vid fyren. Jag var helt ensam på ön. Det var mörkt och det var förlamande. Jag var rädd för att halka ner i havet, rädd för att trots allt möta en människa och rädd för mörkret som då och då lystes upp av fyrens starka och hastiga sken. Ändå längtade jag varje dag tills mörkret föll och sömnen tog över. Längtade tills veckan var förbi. Mitt behov av att måla försvann. Jag samlade stenar och snäckor från havet, samlade minnen av vågor och solljus.

För Anna Boberg (1864–1935) var det annorlunda. Hennes starka möte med det vilda och utsatta på en annan plats,  Lofoten, kom att bli livsomvälvande. Hon kände ett behov av att återvända till det nordnorska landskapet, så ofta det gick. Helst i ensamhet och helst om vintrarna. Iklädd sälskinnspäls och byxor av kattskinn gav hon sig iväg på utflykter för att skissa i naturen. Norrsken, midnattssol, snöklädda bergsväggar, fjälltoppar, båtar och fiskelägen. Överallt fann hon anledningar att måla. Hon verkade sällan skrämd, mest uppfylld och inspirerad.

Sommaren 1901 hade hon, i sällskap med sin make arkitekten Ferdinand Boberg, besökt Lofoten och blivit så betagen av ögruppens natur att hon vägrade åka hem. Hon ville stanna och måla. Ferdinand reste ensam hem till Stockholm och skickade Anna allt material hon behövde. Dagsljuset var konstant och tillät ändlösa målarseanser. Hon skriver i sin biografi Envar sitt ödes lekboll (1934) att hon den sommaren lärde känna havet, vinden och fjället så väl att de började tala till henne:

Du främling – sade de – låt dig ej nöjas med att uppleva oss under några temperamentslösa högsommarveckor. Låt ej din syn och din uppfattning förvillas av den älskvärda indolens som karaktäriserar vår sommarfysionomi. Må de lekamligen frusna, de andligen räddhågade begå sin semester i midnattsolens ljus. Men må den som har seende ögon och hjärtat på rätt ställe komma åter när solen sover middagssömn och fullmånen likt en sol av is skingrar förmiddagens natt; när norrskenet flämtar bland stjärnehoparna eller stormmolnen jaga i kapp med orkanpiskade vågor; när Lofotveggen är en vidunderlig borg med bastioner och torn av alabaster; när livet sjuder i alla fisklägen, torsklegioner draga fram i havsdjupen och Vestfjordshavet är späckat med armador av vikingaskepp. Kom då åter, främling, att skåda den arktiska skönheten och vildheten i dess apoteos!

Anna Boberg i sälskinnspäls och kattskinnsbyxor. Foto: Ferdinand Boberg / Anna Boberg, Norrsken. Studie från Nordlandet, 97 x 75 cm, olja på duk, okänt årtal.

Sju månader senare satt hon återigen på en nordgående Trondheimsbåt omgiven av ett dagmörker. Hon skulle byta midnattssol mot middagsnatt. De lågt liggande molnen tycktes snudda vid ångbåtens vinschmast. Det är i början av februari, klockan är två på eftermiddagen och månen ligger lågt i nordväst. Långsamt ser hon hur Lofotens vita fjällvärld lyfter sig ur Vestfjordens svartgröna bädd. I över trettio år kom hon sedan att återvända hit. Vad var det hos Boberg som gjorde att hon valde ensamheten i Lofoten framför de fina salongerna i Paris?

Boberg kom från en högborgerlig familj i Stockholm. Hennes far Fredrik Wilhelm Scholander var arkitekt och professor vid Konstakademien. Fadern försörjde delvis familjen genom teckning och måleri som bisyssla. Trots att Konstakademien hade öppnat en fruntimmersavdelning samma år som Boberg föddes (1864), så förbjöds hon av sin far att utbilda sig till konstnär. Bortsett från några veckors studier vid Académie Julian i Paris så saknade hon konstnärlig utbildning. Men hon rörde sig i kulturella kretsar och hennes make Ferdinand Boberg, en av tidens mest omsusade svenska arkitekter, stöttade hennes konstnärliga arbete. Han ritade ett litet ateljéhus åt sin fru, med plats för två:

Bry nu icke din hjärna med hur huset skall se ut och hvar det skall stå. Båda delarna har lilla Ferdinand redan bestämt. Minns du högsta knallen på Fyrön utanför Svolvaers […] hamn, där vi en natt i somras sutto försjunkna i åskådande av all herrligheten rundt omkring. Vi kommo öfverens om att så vidare många punkter med make till den utsikten kunde det icke finnas på den här planeten. Just på den punkten skall stugan stå. Med fönster åt alla åtta väderstrecken! Förslagsritningar på såväl ex- som interiör ligga färdiga och vänta på byggmästarinnans sanktion, så nu är det allt bäst att du knallar dig hem med det snaraste, din söta sabla krokodil…

Anna Boberg, Midnattssol. Studie från Nordlandet, olja på papp, 29,5 x 43,5 cm, okänt årtal.

Bobergs vistelser på ön under de mörka vintrarna var en extrem kontrast till det liv hon lämnade hemma. Till Lofoten fick hon brev från Stockholm, Italien och Paris. Från Bordighera på den italienska rivieran skriver Louise Garnier (änka till Charles Garniers, den ryktbare arkitekten bakom Parisoperan) och undrar när hon och hennes make ska hälsa på i Paris. I ett annat brev berättar konstnären Georges Clairin att hans nära väninna Sarah Bernhard, den glamorösa och beryktade skådespelaren, ska resa till Skandinavien och vill träffa Boberg: «Som jag är övertygad om att sammanträffandet mellan la grande tragédienne och la jeune Valkyrie skulle vara till ömsesidigt nöje, hoppas jag att Ni, chére amie, till dess hunnit utbyta eskimåhabiten mot la grande mode parisienne…»

Varifrån kom Bobergs behov av att vistas i det utsatta landskapet och att måla det? Hennes biografi ger inte många ledtrådar. Hon skriver knappt om måleri. Inget om sina ambitioner, vad hon vill fånga. Inget om drömmar om framgång och berömmelse. Vikten läggs vid beskrivningar av vädret och naturen. De ständiga växlingarna mellan solsken och gråväder. Stormvindar som plötsligt avtar och tystnar. Liksom tystnaden när någon dött. Var upplevelsen av naturen större än upplevelsen av att måla? 

Att en glasklar stilla marsmorgon, just då havet öppnar sina gyllene portar för den uppgående solen, stäva ut ur Svolvaers hamn är ingenting mindre än vällust. Oreflekterad vällust att vara. Tillvarons gåtor? Nonsens. Man existerar i den bästa, den minst komplicerade av världar, man seglar med molntappen i det blå eller följer dess skugga som äntrar en fjälltopp; man andas med vindens andedräkt som immar havets spegel och stiger med örnparet upp i oändligheten. Man är.

Anna Boberg, Fiskehamn med solbelysta fjäll. Studie från Nordlandet, olja på duk monterad på papp, 34,5 x 69 cm, okänt årtal.

Hon talar om vällust och om känslan av att existera i «den minst komplicerade av världar». Att andas med vindens andedräkt. Om att bara vara. Men finns det då något kvar att förmedla genom måleriet? Om man uppnår det självförglömmande tillståndet, lyckas eliminerar sig själv, hur ser måleriet då ut?

Boberg var samtida med konstnärer som Eugene Jansson och Ivan Aguéli som även de målade landskap. Men delade hon deras strävan att fånga det själsliga, det osynliga? Även om det i Nationalmuseums samling finns drygt 200 landskap från Bobergs Lofoten, så har hennes måleri inte visats i särskilt hög grad på senare år. Hon är för många helt okänd. Under hösten har ett par av hennes verk visats i utställningen I Lady Barclays Salong på Moderna museet. Där såg jag en av hennes större målningar Fjäll. Studie från Nordlandet (okänt årtal), som visar en mjuk rosa och aprikosfärgad himmel över ett snöklätt pastellfärgat berg. Berget möter ett mörkt hav som ser sådär metalliskt ut som det ofta gör under oväder. Här tycks färgytorna större och renare än vad som är karakteristiskt för Boberg. Även kompositionen är enklare och låter en suggestiv stämning träda fram. I nära möte med målningen ser jag hur hon målat de stora och till synes rena ytorna med hjälp av mycket små, korta och pastosa penseldrag i olika kulörer. Det ger känslan av att hon modellerat snarare än målat. Den är en av hennes intressantaste målningar för att den har ett påstående. Den vill berätta något utöver det hon såg.

Anna Bobergs ateljé ur hennes självbiografi Envar sitt ödes lekboll (1934). Akvareller troligen utförda av Ferdinand Boberg.

Annars stannar Boberg ofta i det redovisande. Hennes biografi innehåller otroliga beskrivningar av naturen som visar en öppen blick och en sällsynt kärlek till livet. Det är spännande att läsa om hennes liv och vistelse på Lofoten och fundera på varför hon målade det hon målade. Men när jag ser på hennes målningar är det svårt att känna vad hon förnummit. «Visst översteg målaruppgiften mina autodidakta krafter, så att jag bokstavligen begrät min brist på utbildning», skriver hon. Kan det vara Bobergs brist på utbildning som gör att hon inte lyckas fånga det hon upplevt? Hon beskriver hur hon inte vill trötta ut sig med tankar. Hon vill bara se, höra, känna pulsarna slå. Men målningarna känns ofta mer bundna till tankar än till pulsen som slår.

Eller var hennes fantastiska upplevelser av naturen ett hinder i måleriet? Kanske blev hon bunden till att fånga det hon upplevt istället för att låta upplevelsen bli till något nytt. Var viljan för stor? Jag menar att det är omöjligt att genom måleriet söka efter något specifikt i hopp om att hitta just det. Liksom i mötet med naturen så måste en målare vara öppen inför det möte som ska komma.

Jag kommer återigen att tänka på hur mitt eget behov av att måla försvann när jag vistades i det vackra landskapet på Hallands Väderö. För mig väcks lusten att måla snarare av vardagliga ögonblick än av att befinna mig mitt i en omvälvande naturupplevelse. Om att få syn på något. Som när solens strålar plötsligt når höstträdets topp och för en stund låter den flamma upp som en eld. Eller när jag i ögonvrån får syn på små tussilagor som lyser som små solar bland förmultnande löv. Ögonblick som fastnar som en ton i sinnet. Kanske är det därför som den enligt mig vackraste skildringen i Bobergs biografi är när hon beskriver hur solen visar sig för första gången efter en lång midvintersömn. Hur dess ljus plötsligt koncentrerar sig till ett intensivt lysande streck på horisonten och stannar kvar lika lång tid som det tar för ett tornur att slå tolv slag. Sen är den borta igen.

Anna Boberg, Fjordlandskap, olja på duk, 45 x 65 cm, okänt årtal.

– Clara Gesang-Gottowt (f. 1985) är konstnär, och ställer just nu ut nya målningar i grupputställningen Necessity på Galleri Magnus Karlsson i Stockholm.

Alla citat är hämtade ur Anna Bobergs självbiografi Envar sitt ödes lekboll1934.

Comments (2)

Leserinnlegg er stengt.


  • Så otroligt fint, nyanserat, om behoven, om tankar utöver det som sätter fart i måleriet. Tack för denna fina essä. Dina målningar flyter in i sinnet utan motstånd. Vill så gärna se utställningen men som många har vi covid. hälsningar, Ann