Kungliga Konsthögskolans avgångsutställning i Stockholm är gjord av studenterna själva, utan vare sig curator eller tema men med en delad uppmärksamhet på utställningen som ny värld för verken. Kan det vara ett tecken på att unga konstnärer idag vill få bort en mellanhand som tämjer konsten för publiken? Att de vill få större inflytande över de sammanhang där konsten borde stå i centrum men där konstvärlden istället har tagit över? Studenternas försök är i alla fall lyckat: verken får ovanligt mycket svängrum, och ingen del av utställningen framstår som viktigare än en annan. Det påverkar upplevelsen av hela Konstakademien, som gärna vill te sig ärevördig och kunglig. Nu är den tillfälligt demokratiserad.
I entrén noterar jag en vikt, oanvänd frottéhandduk på en bänk. Jag anar oråd – det måste ju vara ett väldigt diskret verk! Ja, det luktar klor därinne också, och genom glasdörrarna syns en vinda för simlinor att avgränsa banor i en bassäng med. Den är placerad precis nedanför fötterna på kopian av Nike-statyn. Bassängljud fyller skulpturhallen och transformerar de grekiska hjältarna och idealkropparna till badgäster. Jag försäkrar att ni aldrig har sett Laokoon på det här viset, med stelheten i axeln som, tänker man sig, nog är på väg att släppa när han daskar ryggen i bastuvärmen.
För Cristian Quinteros Soto är bastubadandet med främmande människor upplevelsen av en ny typ av socialitet, baserad på nakenhetens värld av idel skillnader i en delad relation till en älskad värme. Det är inte den genomgående stämningen för alla verk här, men kanske ändå i betydande grad för utställningsarbetet – och ett bra exempel på konstens kraft att transformera omgivningen.
En annan funktion som en curator fyller blir i sin frånvaro märkbar: tidsvinsten. Även om utställningen skulle ha sett exakt likadan ut, så skulle jag med hjälp av ett curatorsnamn och -statement ha kunnat dra igenom den på 45 minuter. Nu blir jag istället tvungen att börja om med varje ny konstnär, och se filmerna från början till slut, inte bara tills jag har fattat vad curatorn är ute efter. När konsten kommer i centrum kräver den tid, som nog inte bör effektiviseras bort.
Effekten blir att utställningen framstår som öppen och oförutsägbar, och att verken får samspela med varandra utan övergripande begrepp. Istället för begrepp är det faktiskt ovanligt många av konstnärerna som är upptagna med känslor. Kanske är det karantänslivets stiltje som har gjort att det inte är rörligheten i känslolivet, dvs. affekten, utan mer varaktiga känslor som kommer till ytan: skam och nedslagenhet, tillit, tillgivenhet, misstro och sorg. Djupast i det avseendet söker Nada Ali, vars lilla mässingsskål med skälvande vatten gestaltar ett trauma, vilket ju är en känslogenererande händelse som biter sig kvar i en och verkar över tid.
Det oförutsägbara kommer ibland av att verken inte tycks vara lika «tajta» som de brukade, vilket kanske också är en effekt av att studenterna har haft mer tid under corona. Detaljer finns med som inte tycks motiveras av verkets interna struktur, men som nu när de finns öppnar verken både för betraktaren och för världen. En lång bildlös musiksekvens i Tim Høibjergs videoanimation öppnar till exempel loopens inneslutna universum mot någonting främmande.
Georg Nordmark går ännu längre med en skulptur i form av en snurrande labyrint som hänger på väggen och låter nötter röra sig på måfå därinne. Labyrinten är täckt av en genomskinlig skiva, och ser därför väldigt sluten ut – men nötter faller ändå ur ramen, planlöst direkt in i världen utanför. Att arbeta direkt med slump har ju under de senaste decenniernas fetischering av styrdokument och säkra investeringar annars varit helt uteslutet! Men den här utställningen får mig att tänka att det där sättet, att på ett oreglerat sätt öppna ett väldefinierat sammanhang, kanske är en ny modell för konstens primära relation till samhället.
Mycket av utställningens styrka finns även samlad i Karin Lindsténs installation. Multipla skärmar, men mycket kaosigare än den traditionella videoinstallationen, och med osäkra relationer mellan bilderna och ett skulpturalt objekt som kastar en hög skugga på väggen mellan skärmarna. På golvet står en fickspegel och reflekterar ljuset från en spotlight mot väggen bredvid en bildprojicering. Blått dominerar, stämningsmässigt och visuellt. Försvinnandets färg, förklarar Lindsten, förlusten. Till skillnad från forna tiders installationer blir man inte en del av konsten här. Även mitt i känner man sig utanför. Ett ögonblick tror jag mig se min egen skugga i bilden, och känner mig i vägen. Men det var bara något mörker som skymde bilden inifrån. Min närvaro var en illusion och bilden visade mig sitt eget försvinnande. Det är en fascinerande situation att vara i.
Något annat som slår mig är att den lyckade gruppcurateringen nog också kompenserar för de suboptimala undervisningsförhållanden som måste ha rått under det senaste året. Zoomundervisning antar jag ha varit dominerande, vilket tycks ha medfört att inte alla studenter har nått ända fram. Verken känns ofta bättre i samspelet med de andra än på egen hand, och den där sista touchen (i utförande eller konception) som ger liv åt verken saknas. Det är lite sorgligt, för så många av dem är nästan där – de hade bara behövt tänka igenom det ett varv till, jobba på den där sista aspekten osv.
Jag undrar om detta är vad som fått Kasper Nordenström Jung att helt sonika, och som jag förstår i sista stund, vända sina målningar bak och fram, spänna av dukarna och lägga dem med baksidan upp på golvet. Han säger sig ha varit intresserad av «kroppsliga känslor», och målningarna har titlar som Skamsen, Avklädd eller Bortvald. Det är givetvis inte första gången en konstnär visar baksidorna, men här förmedlas den befriande kraften i gesten, som dessutom gestaltar de där känslorna på ett naknare sätt än jag föreställer mig att framsidorna skulle ha gjort. En riktigt bra lösning.
Madeleine Jacobssons måleri skulle också kunna ses som en positiv effekt av undervisningens lösare grepp om studenterna. Det får en i alla fall att förundras över hur någon kan gå så till synes opåverkad genom apparaten. Hon kanske bara är stark. Koloriten är övervägande pastellig, men så kommer plötsligt mycket skarpa blåa och gula ögon in! Kropparna är mjuka och rosa, kramvänliga och glansiga, och när de öppnar munnen syns tandhalsarna. Naturen ser vänlig ut, med sin ganska könsliknande växtlighet. Djuren är snälla, flugorna glada – så sticker ett vilt stirrande ansikte plötsligt upp i förgrunden. Det är som när min katt, mitt i gullet, vänder upp anus i ansiktet på mig. Fast i Jacobssons måleri är samma sak förhäxande. Det som utspelar sig är känslolivet i ett givet tillstånd, fast i hela sin komplexitet. Kropparna vi ser är egentligen amorfa, men har givits form av en känsla. Ibland kommer en känslokropp och trycker ihop ansiktet på en annan, eftersom det går. En helt brutal och gullig värld, som vår egen nog egentligen försöker efterlikna.
Möjligtvis är det jag uppfattar som tillkortakommanden på grund av utbildningsbrister tvärtom del av en strävan att bryta sig loss. Malin Molin skriver i katalogen om sin vilja att göra bilder som väcker misstro mot bilden och estetiken, och vågar med en banal estetik framställa infantila begärsobjekt i form av målningar som juxtaposerar färgglada godisbitar med havets läckerheter. Och Emelie Markgren är misstänksam mot konstvärldens standardisering som får konstnärerna att «anpassa sig till de gemensamma estetiska åsikterna». Gentrifieringen av konsten, tänker jag, en värdig fiende! Och det «kritiska tänkande»som går hand i hand med denna konstvärldskonsensus är kanske exakt vad studenterna vil komma bort från. Det är klart att jag riskerar att missa livstecknen i en konst som vill komma bort från dessa teckens institutionaliserade och redan välkända former. Det är precis som det bör vara.
