Titelverket som inleder Outi Pieskis utställning på Malmö konstmuseum framstår lite som ett smycke i salen. V-formade handknutna fransar, som traditionellt används i samiska sjalar, hänger ned från taket som en stor mobil. Det är ett sådant verk som skulle kunna locka in någon från gatan.
Eatnamastit (2025) betyder ungefär grunda sig i naturen. Att betrakta det färgglada verket och dess skuggor påminner om hur ens blick far runt när man står i ett landskap. Eller som Pieski skriver i utställningskatalogen: ett hus byggt av människan fryser ögat, medan blicken i fjällen eller skogen rör sig obehindrat, man glömmer sig själv och blir fri.
Riktigt så förlösande är inte utställningen, även om det finns gott om detaljer för ögat att studsa mellan. Pieskis arbete presenterades i liten skala på Bonniers konsthall 2022, men detta är den finsk-samiska konstnärens största separatutställning i Sverige hittills. Den inbegriper rörlig bild, foto, grafik, installation, men allra främst måleri.
Pieski vill framhålla hur Sápmi är ett kulturlandskap som utvecklats i samexistens med människor. Detta görs på ett tämligen bokstavligt sätt genom att de många målningarna av fjällandskap byggs på med olika betydelsebärande objekt som benbitar och textiler. I ett av de små sidorummen finns exempelvis tre mindre målningar tillägnade olika kvinnliga skyddsandar som alla försetts med en liten fåll från en samisk kolt längst ned.
I de flesta av Pieskis målningar finns ett slags horisontlinje, och sedan något som tornar upp sig mot den i ett vindlande mönster som lav eller rötter. Ibland är det inte något fast utan mer som rök. De är mystiska och behagliga, ofta med ett uttryck som om något har tryckts eller droppats mot duken, men det tar mig ett par varv i utställningen för att vänja mig vid att målningar kan vara påklädda.
Men ibland sväljer jag Pieskis lite konstlade grepp direkt. I den stora Det heliga fjället Rástegáisá som en juridisk person I (2018), som handlar om att man i Norge planerar bygga en stor vindkraftspark på ett heligt berg, har hon försett det tronande fjället med guldknappar och fransar, lite som ett inverterat utropstecken som drar blicken till sig.
Mot slutet av salen visas ett projekt gjort i samarbete med forskaren Eeva-Kristiina Nylander om en samisk kvinnohatt som förbjöds av präster på 1800-talet. Det Warholinspirerade verket De 47 mest eftertraktade förmödrarna (2019) visar färgglada foton av ládjogahpirat från olika etnografiska museer. Installationen, som även inbegriper färgglada tapeter och riktiga ládjogahpirat, har ett energiskt uttryck.
Andra profilerade samiska konstnärer som Carola Grahn eller Anders Sunna adresserar ofta majoritetssamhället direkt, men hos Pieski är det en mörk strimma i bakgrunden som inte tillåts förstöra stämningen. Det känns befriande men i kombination med verkens disparata uttryck blir det svårt att bottna i. Jag sköljs med utan att riktigt fastna.
På väg ut blir jag ändå stående framför en naken målning, Nära asparna (2009). Från den höga duken tycks ett par enorma uggelögon stirra på mig. Det här verket hade gott kunnat få en mer framträdande plats hinner jag tänka innan jag minns att detta inte är en skrytig utställning. Den handlar om en plats och dess historia, inte om ett jag.
