Ett extremt lokalt regnväder

Eva Löfdahl för in en filosofisk dimension i den marknadsdrivna stadsbyggnadskulturen i Norra Djurgårdsstaden.

Eva Löfdahl, 108 källor, 2017. Verket finns i Husarviksparken, Norra Djurgårdsstaden.

«Uppdraget för Eva Löfdahl», skriver Stockholm Konst, «var att skapa en visuell port från Norra Djurgårdsstaden till Nationalstadsparken på andra sidan Husarviken». Djurgårdsstaden är en ny stadsmiljö – inte riktigt innerstad, men inte heller förort – där ett mischmasch av olika huskroppar står tätt intill varandra på ett sätt som simulerar effekten av en stad som vuxit fram historiskt. Och mitt i detta en 10 meter hög cylinder i polerat stål, 108 källor av Eva Löfdahl, placerad i en liten park som väl i realiteten snarare är en vägkorsning.

Löfdahls skulptur består av just 108 vertikala stänger som vid närmare anblick har större variation än man först tror: de är olika tjocka, vissa är av matt brons medan andra liknar bamburör eller trädgrenar på väg att skjuta iväg i en annan riktning. Man påminns om den romerske filosofen Lucretius idé att universum består av atomer som faller ner genom en bottenlös tomhet, rakt ner, sida vid sida, tills de plötsligt avviker från sin bana, kolliderar med varandra och skapar förändring, utveckling, liv.

Min hypotes är att Löfdahl bekänner sig till en liknande materialistisk filosofi, där det som händer varken är ödesbestämt eller slumpartat utan effekten av den naturliga attraktionen mellan distinkta kroppar. Det är i så fall livets mysterium som gestaltas här: kroppen är inte själens boning, utan ett ting som sätts i rörelse av en plötslig svängning i materiens bana genom ett oändligt tomrum. Antingen det, eller ett extremt lokalt regnväder med 3.2 meters omkrets. 

Eva Löfdahl, 108 källor (vy från den otillgängliga interiören), 2017.

Samtidigt fungerar skulpturen faktiskt som en «visuell port», som beställarna talar om. Med sin genombrutna konstruktion och delvis reflekterande yta blir den en passage för ögat, samtidigt som den tar in det som är runtomkring och därför upplevs som en naturlig del av området. Jag tror att detta säger något om hur Löfdahls konst fungerar, språkligt, genom att så troget som möjligt illustrera ett motsägelsefullt begrepp. Det skulle förklara varför hennes verk upplevs som ovanliga, utan att vara särskilt fantasifulla. Kanske fastnar hon i en viss formulering som inte riktigt går ihop, men ger inte upp förrän hon har åstadkommit en form som motsvarar den upplevelsen. 

Här blir resultatet ett väsentligt tillägg till området. Fram till nyligen var detta industrimark, men genom «ett av Europas största stadsutvecklingsprojekt» så har det på bara några år byggts närmare 12 000 lägenheter här. Staden har sanerat marken, och sedan har diverse privata aktörer byggt de olika husen, vilket förklarar stadsdelens heterogena arkitektur och brist på egen karaktär. Det finns något krasst i detta, som om de täta husstaplarna tecknar ett diagram över dagens andefattiga kultur och bristande offentliga investeringsvilja. Med Löfdahls skulptur får området plötsligt en värdighet. Den spelar rollen som offentligt riktmärke, men går utöver detta och upprättar en egen abstrakt, filosofisk och matematisk rymd, precis som man tänker att konsten ska göra.

Norra Djurgårdsstaden började byggas 2011, och beräknas stå färdigt 2025.

Leserinnlegg