6 december – Power Ekroth

Ett ständigt återkommande klagoämne bland mina curatorkollegor är bristen på tid. Med det menas inte tid att utöva egna hobbies eller så, utan tid för att grundligt göra sitt jobb, dvs: att efterforska; att hinna reflektera; och inte minst att hinna med eftertanke. Så fort en utställning har öppnat måste man mentalt vara halvvägs inne i nästa utställning. PRAXES vägrar befriande nog att ställa upp på detta curatoriella flåsande. PRAXES är ett icke-kommersiellt projektrum som drivs av curatorerna Rhea Dall och Kristine Siegel i den före detta kyrkan St Agnes i centrala Berlin (byggnaden är långtidsuthyrd till Johann König som både bor i kyrkokomplexet av brutalistisk betongmodell, och driver ett galleri här). Tanken är att PRAXES presenterar två helt skilda konstnärskap parallellt och över en längre tid, närmare bestämt sex månader, genom ett antal olika utställningar i något de kallar «cykler». Sedan augusti i år har Jutta Koether presenterats i tre olika utställningar (Viktoria, Louise, Isabelle) och Gerard Byrne har parallellt visat fyra olika utställningar (Recent works, Older works, Early works, Around that time och nu i december Just before that). Samtidigt med utställningarna presenteras «Parlors» som är live-events med diskussioner, performances, workshops eller screenings. PRAXES är ett seriöst försök att med grundlig systematik vägra vara «hetast», «nyast» eller «hippast» genom att vara «senast».

Venedigbiennalen är förstås alltid en av årets mest spektakulära och intressanta konsthändelser de år den smäller av, men det är inte alltid någon utställning fastnar. Huvudutställningen i år, curaterad av Massimiliano Gioni såg ut som om den var «gjord av en 17-årig pojke som just upptäckt Aleister Crowley» som en känd curator uttryckte sig, och flertalet nationella paviljonger riktade sig entydigt mot den pengastinna samlarpubliken, men den rumänska paviljongen är den enda jag minns med glöd. Detta utan att presentera ett enda objekt. Fem personer tog sig an den näst intill omöjliga, om inte hopplösa, uppgiften att använda performance som enda medel att visa hela Venedigbiennalens historik sedan 1895. Utställningen upplevde man som betraktare genom att en av aktörerna i den vita kuben berättade och beskrev inför publiken vilket verk de skulle visa härnäst, varvid de gjorde sitt bästa för att «visa» verket genom att använda endast sina kroppar som medium. Att uppleva alla de cirka hundra konstverk de övat in, från Ukrainsk keramik till en målning av Chagall, från doftande skulptur till andra performances som presenterats under de dryga hundra åren biennalen existerat, tog ungefär en dag i anspråk. Den immateriella paviljongen drog in besökaren i en komplett fantasivärld, där varje verk som «uppspelades» både togs på allra största allvar, samtidigt som det fanns något direkt roande i att se aktörerna till exempel låtsas vara får i en målning. Det tvetydiga och komplexa kom fram tydligt, sparkade politiskt, och blev faktiskt rentav något sublimt, för att använda ett mycket slitet ord.

Kanske är det en yrkessjukdom, men det är mycket svårt för mig att svälja en pedagogiskt upplagd utställning. Utställningen Disabled by Normality är undantaget som bekräftar regeln: istället för att spy min vanliga svarta galla stannade jag upp och ville veta mer och mer och gärna ännu mer. Uppdelad i sju olika tematiska sektioner, där samtida grymma konstnärer som Douglas Gordon, Artur Żmijewski och Javier Téllez utgjorde fixstjärnor presenterades även en stor mängd historiskt material som för en gångs skull inte blev reducerat till en sorts illustrativ plikt, men istället fick växa och spela huvudrollen. Jag tänker främst kanske på samlingen kallad Historization of Disability: The Würtz Collection, visad för första gången sedan 1932 då den ställdes ut i Berlin. Hans Würtz grundade den så kallade «krüppelpädagogik», krymplingspedagogiken, samt ett vårdhem för handikappade/rörelsehindrade i Tyskland, och var därtill en aktiv samlare av krymplingsikonografi. Tusentals statyer, bilder, reproduktioner, satirteckningar och allsköns parafernalia som skapade bilder av «det andra» – inklusive några få avbildningar av Joseph Goebbels med klumpfot som lyckades publiceras – ingår här. Würtz tvingades fly Tyskland till Tjeckien då han upplevdes som ett direkt hot mot nationen, en pacifist och Volksviend, och samlingen hamnade i Prag hos institutet Jedlička, den institution som medproducerat utställningen och som sedan 100 år arbetat med handikappade. Här finns en värld som hittills har överskuggats av nazisternas brott mot mänskligheten. Andra intressanta inkast från samma institut är en serie av teckningar och målningar av Kamil Lhoták som själv led av sviterna av polio. Att begrunda utvecklingen av de olika typerna av institutionalisering av handikappade kan naturligtvis kännas olustigt. I en tid där normalisering är ett begrepp som används till vardags, där boende är något som kan «överkonsumeras» och där undantagen tvingas leva som tiggare på gatan skulle man kunna tro att en utställning som denna lätt skulle kunna hamna i fel fack och «skriva en på näsan». Istället slog den rakt i mellangärdet. Precis på rätt plats. Just efter att rysningarna längs ryggraden lagt sig.

Gagnef. En extremt intern händelse för en extremt intern krets, och ändå, en skön musikfestival med jävligt bra konst. Musikfestivaler ska ju presentera musik först och främst, och det levererar Gagnef. Men Gagnef är unikt genom att presentera ett helt eget konstprogram. Jag menar, hur många andra musikfestivaler kan stoltsera med exempelvis ett permanent verk av Annika von Hausswolff? Helhetsupplevelsen är väldigt svensk, kanske mer specifikt SOFO-anal-Stockholmsk med inslag av Dala-vurm. Även om man presenterar ett och annat afrikanskt band. Men, lyssna igen: jävligt bra konst.

Konst 1998-2012, Johan Thurfjell.

Utgiven i endast 300 exemplar är Johan Thurfjells publikation Konst 1998-2012 nästan att betrakta som ett verk i sig. Thurfjell arbetar med berättandet som medium, alldeles oavsett om det tar sig uttryck i måleri, skulptur eller en komplex installation. Berättandet utgår ofta från något djupt personligt där verken blir en sorts «buljongtärningar där en historia fångats in och kokats ner till ett koncentrerat verk» som han säger själv, men de röjer inget personligt då de antar en mer universell och generell form som i sin tur gärna träffar betraktarens nerv. Men denna nerv träffas inte av det konstnären egentligen berättar, utan istället det vi själva tycker oss finna i hans verk. Boken presenterar Thurfjells verk i kronologisk ordning med hans egna texter som beskriver verkens tillkomsthistorier (där finns även ett kort förord av mig själv ska tilläggas, för klarhets skull). Att läsa boken påminner om att få göra ett långt och givande ateljébesök. Här beskrivs exempelvis prestationsångesten inför soloutställning nummer två och paniken som infinner sig tre månader innan öppning, samtidigt som kärleken beslutar sig för att lämna en. Man känner igen sig i bilden av den olycklige konstnären vid skrivbordet, som med huvudet i handen lyssnar på Johnny Cash. Konstnären får därigenom inspiration till verket Reach out and touch faith vilket består av samma skrivbord och en modell i form av en bro som är byggd direkt på skrivbordet, som strävar uppåt, iväg, bort från skrivbordet och situationen. Det som skapar verket finns i betraktarens erfarenheter och begreppsvärldar, och berättelserna spinner på detta, vår inbillningsförmåga och inlevelsekraft – två enormt viktiga mänskliga egenskaper. Men här finns såklart även bilder på verken som också återfinns i det vi kallar verkligheten.