När den kurdisk-iranska studenten Mahsa Jina Amini misshandlades till döds av iransk moralpolis blev det en gnista som tände på hela Iran. Protesterna spred sig över hela landet och ser inte ut att avta. Kvinnor bränner sina hijabs och klipper sitt hår. Regimens svar har varit hänsynslöst. Tidigare i veckan rapporterade Iran Human Rights att minst 76 demonstranter har dödats.
Det som nu händer i Iran berör oss alla, men särskilt berörda är förstås de med rötter i Iran. De som har familj, släkt och vänner i landet. Därför har vi frågat några aktörer i nordiskt konstliv med iranska rötter – de är många! – hur de upplever protesterna och vad de tror de kommer att få för konsekvenser. Sammanlagt medverkar tolv konstnärer, kritiker och curatorer med olika bakgrund: vissa är födda i Norden, andra flydde hit med sina föräldrar som barn, ytterligare andra har kommit i vuxen ålder för att studera eller undkomma den iranska regimens repression.
Det stämmer till eftertanke att flera som tillfrågats har avböjt att medverka av säkerhetsskäl, och att några av de som har svarat har velat framträda utan bild eller utan att skriva ut sitt hela namn. Konstnären Madihe Gh, som har valt att medverka utan bild, konstaterar: «Jag är en iransk kvinna i tjugoårsåldern – precis som Mahsa – och jag hade lätt kunnat vara hon».
Alla medverkande uttrycker förtvivlan över våldet och förtrycket i Iran, men många känner också hopp om att protesterna ska leda till förändring. Och alla är eniga om att den diktatoriska regimen måste störtas. «När jag ser demonstranterna känner att jag borde vara där med dem», säger konstnären Mandana Mogghadam som flydde till Sverige efter den Islamiska revolutionen 1976, medan den dansk-iranska konststudenten Marine Morel berättar att hon har rest hem till sina föräldrar på Jylland, och att de likt många iranska familjer nu sitter klistrade vid nyheterna.
Frågan om informationstillgång är viktig, särskilt efter att iranska myndigheter tidigare i veckan stängde ner internet i landet. Många av de medverkande understryker också vikten av att hålla sig informerad och sprida information på det sätt man kan: «Aktivism på sociala medier är i det här fallet inte bara ett tomt poserande, det är bränsle för att de ska orka gå ut och riskera sina liv», betonar den iransk-svenska konstnären Nasim Aghili. Och poeten Fatemeh Ekhtesari, som flydde till Norge 2017, efter att ha dömts till 11 och ett halvt års fängelse och 99 piskrapp i Iran, vänder sig direkt till konstnärerna: «använd din konst för att höja en röst mot orättvisorna i Iran».
I en artikel i Dagens Nyheter, den 23 september, konstaterar den iransk-svenska kritikern Sara Abdollahi att när Georg Floyd mördades av polis i USA så såg vi stor uppslutning från folk i Syrien och Iran. Därför, menar hon, så är det minsta vi nu kan göra från väst «att vara solidariska med människor i Iran och Kurdistan». Men även om det har anordnats demonstrationer så har det hittills varit rätt sparsmakat med offentliga stödmanifestationer från kulturarbetare i Norden. Igår publicerades dock ett brev från 1000 svenska konstnärer och kulturarbetare till kollegor i Iran. Kanske kommer fler initiativ att följa?
«Just nu sker världens största feministiska revolution som kan få konsekvenser långt utanför Irans gränser», säger en av initiativtagarna bakom brevet, Nasim Aghili, till Kunstkritikk. Ett otroligt påstående, som bland annat syftar på att protesterna inkluderar hbtqai-rättigheter, och som borde vara skäl nog för vem som helst att vända blicken mot Iran.
Nedan kan ni läsa bidrag av: Nasim Aghili, Azar Alsharif, Khahar Begu, Fatemeh Ekhtesari, Roxy Farhat, Madihe Gh, Asrin Haidari, Hanni Kamaly, Mehregan Meysami, Mandana Moghaddam, Marine Morel och Sara R. Yazdani.
Mandana Moghaddam: «Var deras röst!»
Kan du berätta kort om dina personliga band till Iran?
Som kvinna och konstnär från Iran, ett land som har förtryckt kvinnor på många olika sätt sedan revolutionen 1979, har jag ett starkt behov av att uttrycka det jag varit med om. Därför utgår jag ofta från mig själv i min konst. Efter revolutionen, när de hade avrättat min pappa som oskyldig, blev jag tvungen att fly landet. När jag var 20 år gammal sökte jag asyl i Turkiet och fick sedan komma till Sverige. Jag trodde aldrig att jag skulle bo i exil i så många år. Regimen har dödat folk sedan de kom till makten och alla tidigare protester har slocknat med våld och avrättningar.
Hur har du upplevt de senaste veckornas protestvåg efter mordet på Mahsa Jina Amini?
Jag är fruktansvärt arg och ledsen. Mahsa Jina Amini var så ung och oskyldig. 22 år gammal. De dödade henne för att hon visade sitt hår lite utanför sjalen. Men efter alla protester som slagits ner, och alla demonstranter som dödats, fick människor i Iran kraft av sin ilska. Speciellt ungdomar gick ut på gatorna och började protesterna. När jag ser demonstranterna känner att jag borde vara där med dem. Det är första gången hela iranska folket protesterar tillsammmans, hand i hand. Det är mycket starkt och ger hopp om en bättre framtid.
Vad tror du krävs för att protesterna ska resultera i en positiv förändring?
En revolution, ett regimbyte. Men det blir möjligt först när världen agerar. Vad hjälper protesterna så länge världens ledare skakar hand med den iranska regimen efter 44 år vid makten? De tog Khomeini till makten, så de kan och måste ta bort den islamiska republiken.
Har du något annat du vill förmedla till konstlivet i Norden om situationen i Iran?
Be their voice – var deras röst! Lämna inte demonstranterna ensamma, utan agera!
Mandana Moghaddam (1962) är konstnär, och bor i Stockholm.
Nasim Aghili: «Just nu sker världens största feministiska revolution»
Kan du berätta kort om dina personliga band till Iran?
Jag är född i Iran och flydde landet tillsammans med min familj 1986. Jag är svenskiranier och tvåspråkig – både i min vardag och i min konstnärliga praktik som är djupt påverkat av att leva i iransk diaspora.
Hur har du upplevt de senaste veckornas protestvåg efter mordet på Mahsa Jina Amini?
Det som har hänt de senaste veckorna är extremt omvälvande. Just nu sker världens största feministiska revolution som kan få konsekvenser långt utanför Irans gränser. Vi ser hur den feministiska drivkraften, som också inkluderar hbtqai-rättigheter och annan intersektionell förståelse av protest och kamp, även sätter positiva spår hos oss som stöttar protesterna utifrån. För egen del vågar jag kanske hoppas på förändring. Det är svårt eftersom vi har väntat så många gånger på att den stora förändringen ska komma. Det skulle kunna innebära att jag kan åka tillbaka till Iran för första gången på 36 år.
Vad tror du krävs för att protesterna ska resultera i en positiv förändring?
Det som krävs är att demonstranterna i Iran styr medan vi andra stöttar. Inga utländska militära aktioner och inte heller odemokratiska rörelser som kan gå in och ta över vid ett eventuellt maktskifte. Det är ingen som vill återuppleva det som blev konsekvenserna av revolutionen 1979. Det vill säga, att en demokratisk process stoppas upp av och blir förvandlad till en ny diktatur. Men att diktaturen måste falla är ett faktum.
Har du något annat du vill förmedla till konstlivet i Norden om situationen i Iran?
Det som händer i Iran berör oss alla. För oss som har våra rötter i Iran berör det också direkt eftersom vi har vänner, släkt och familj som riskerar sina liv när de tar ansvar för friheten (fråga oss gärna hur vi mår och om vi behöver nåt). Men det berör oss alla för att alla kamper för demokratiska rättigheter och ett värdigt liv har konsekvenser långt bortom nationsgränser. Mitt tips är: läs på, följ rapporteringar och sprid ordet. Demonstranterna i Iran behöver att vi berättar. Vi måste vara deras röst och sätta press på makthavare i och utanför Iran. Aktivism på sociala medier är i det här fallet inte bara ett tomt poserande, det är bränsle för att de ska orka gå ut och riskera sina liv. Använd hashtags så att de kan hitta era meddelanden och glöm dem inte. Vi kan inte låta detta dö ut. Detta kan förändra allt.
Nasim Aghili (1980) är konstnär och regissör. Hon bor i Stockholm.
Azar Alsharif: «Kunstfeltet må ta mye mer risiko»
Kan du berätta kort om dina personliga band till Iran?
Jeg er født i Iran (Bushehr) i 1984, flyktet til Norge i 1986. Jeg har vært på besøk der tre ganger i voksen alder.
Hur du har upplevt de senaste veckornas protestvåg efter mordet på Mahsa Jina Amini?
Jeg er lamslått av beundring for motet til de unge menneskene som er forbanna og ute i gatene. De risikerer så mye for å stå opp for oss alle. Jeg takker dem og er stolt av dem. Håper inderlig at de har et Iran i vente som kan skapes av nytenkende hoder, og som er det hjemlandet de fortjener. Selv har jeg sittet i min mellomstore by på Vestlandet i Norge og sett på alle videoer jeg kommer over med både fortvilelse og håpefullhet.
Vad tror du krävs för att protesterna ska resultera i en positiv förändring?
Dette vet jeg ikke nok til å uttale meg presist om, men bred oppslutning om et nytt alternativ vil jeg tro er essensielt.
Har du något annat du vill förmedla till konstlivet i Norden om situationen i Iran?
Når vi har blitt helt vant til å kalle oss privilegerte i Norden, og det begynner å bety det samme som rådvill, er det blitt en floskel og en latskap vi er nødt til å forkaste. For jeg tror demokratiet alltid står på spill, alle steder. De som er ufrie og utrygge risikerer alt, mens vi som er heldige og trygge gjør det ikke. Jeg slutter meg til Hannah Arendts forståelse av den demokratiske livsform: fri deltakelse. Å styrke demokratiet er derfor til enhver tid å sette spørsmålstegn ved status quo – uansett. Det er nok utfordrende når du ikke er tvunget, men det er ikke umulig å ha et årvåkent blikk på hva som kan skape nye begynnelser i vårt eget samfunn. Slik er vi med og drar lasset. Det samme gjelder i kunsten, vi har en særskilt mulighet til å gjøre radikale ting, og jeg mener at ekte solidaritet krever akkurat det. Kunstfeltet må ta mye mer risiko – ikke for risikoens skyld, men for kunsten og frihetens skyld.
Azar Alsharif (1984) är konstnär, och bor i Bergen.
Marine Morel: «Der er en stor frygt for at Vesten pludseligt mister interessen»
Kan du berätta kort om dina personliga band till Iran?
Jeg har en forælder fra Iran og iransk familie i både Danmark og Iran. Jeg har aldrig været i Iran og det bærer min oplevelse lige nu også stærkt præg af. Min tilknytning er på den der diaspora-måde, hvor jeg nogle gange i mit liv kan tage afstand fra det hele følelsesmæssigt, så det ligger under overfladen og så andre gange, som lige nu, på ingen måder kan.
Hur har du upplevt de senaste veckornas protestvåg efter mordet på Mahsa Jina Amini?
Jeg har fulgt med i de sidste ugers protester, været limet til min telefon med den mærkelige splittede følelse, der kommer af den trygge afstand jeg følger med fra. Nu er jeg taget til Jylland for at være sammen med min iranske forælder, og som så mange andre iranske familier sidder vi bare hele dagen og ser nyheder. Vi prøver at skabe et overblik over de mange fragmenter fra gaden, men det er virkelig svært at få det overblik fra en masse forskellige telefonoptagelser. Men noget ændrer sig i en, når man ser så meget mod på en gang. Så mange unge har mistet livet allerede for at kæmpe for deres frihed og de skal ikke miste det forgæves. Der er et historisk momentum lige nu, det gør det svært at være i kroppen med så meget håb og rædsel blandet sammen på grund af uvisheden i det hele. Men dette momentum skal for alt i verden holdes i live!
Vad tror du krävs för att protesterna ska resultera i en positiv förändring?
Det har jeg svært ved at udtale mig om, men det kommer til at kræve en kamp uden lige. Lige nu er der tale om strejker, bl.a. fra folk, der arbejder i olieindustrien og det kommer til sætte et pres på det hele. Det er vigtigt, at det først og fremmest er iranske og kurdiske stemmer i Iran, der bliver hørt. De beder ikke om flere sanktioner, krig eller vestlig intervenering, men om at få deres stemmer amplified, deres videoer delt og bare enhver form for synlig støtte man kan give. Jeg håber, at Vesten kan forstå, at det er Irans folk, der skal vinde denne kamp. Iran har en forfærdelig historie med imperialistisk indblanden, og det er ikke sådan kampen skal vindes. Der var en demo i Iran, hvor de råbte ‘hvis vi ikke står sammen en og en så bliver vi slået ihjel en og en’. Vi i Vesten skal blive ved at dele, hvad vi kan fra protesterne, det er også med til at holde moralen oppe og den internationale solidaritet er så vigtig for at opretholde dette momentum! Der er en stor frygt for at Vesten pludseligt mister interessen. Folk risikerer virkelig alt lige nu, og hvis protesterne ikke slutter vellykkede, kommer det til at have kæmpe konsekvenser for folk bagefter.
Har du något annat du vill förmedla till konstlivet i Norden om situationen i Iran?
Jeg så en person på insta pointere, at Kim Kardashian var mere outspoken om protesterne end kunstverdenen. Jeg vil gerne opfordre alle til at læse dette brev, der rammer kompleksiteten meget godt og kommer forbi nogle misforståelser, man hurtigt kan få gennem vestlig forudindtagethed: https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSdz9B-jlyN60PjoStPSOiVWtvwefeLddCxdkCI5uwvnAWujOg/viewform
Marine Morel (1991) är konstnär och studerar vid Det Kgl. Danske Kunstakademi. Hon bor i Köpenhamn.
Fatemeh Ekhtesari: «Historien kommer inte att glömma de här ögonblicken»
Kan du berätta kort om dina personliga band till Iran?
Jag föddes i Iran där jag studerade och arbetade som barnmorska. Idag är jag författare. Jag har publicerat tre diktsamlingar och många artiklar i Iran. Mina litterära verk, eller snarare mitt konstnärliga väsen, tolererades inte av den iranska regimen. De censurerade mig, försökte tysta mig, arresterade mig vid flera tillfällen, satte mig i isoleringscell, och 2015 dömdes jag till 11 och ett halvt års fängelse och 99 piskrapp. Jag flydde illegalt från Iran till Turkiet och 2017 kom jag till Norge som gästförfattare. Jag skriver på farsi, även om jag har gett ut mina poesiböcker här i Norge. Eftersom jag lever i exil och mitt namn finns på den svarta listan i Iran (det betyder att jag inte kan publicera något där längre) publicerar jag även mina dikter, noveller, artiklar och till och med böcker på internet och i sociala medier gratis för min iranska publik.
Hur har du upplevt de senaste veckornas protestvåg efter mordet på Mahsa Jina Amini?
Iran har upplevt flera revolutioner efter revolutionen 1979. De viktigaste är studentprotesterna 1999, Irans gröna rörelse 2009 och de iranska protesterna 2019–2020 – och nu protesterna efter mordet på Mahsa Amini. Av alla andra proteströrelser de senaste åren har ingen fått så mycket stöd från resten av världarna som denna.
Iranska kvinnor har varit med i tidigare demonstrationer, men den här gången har de blivit en symbol för frihet. De har försökt förmedla sitt budskap till världen genom att klippa håret, bränna sin hijab och stanna ute på gatorna. Det finns en stereotyp föreställning om att kvinnor från Mellanöstern inte kan vara politiska subjekt. Iranska kvinnor har visat att det går. De kräver sina rättigheter som har missbrukats i flera år av islamisk lag.
Vad tror du krävs för att protesterna ska resultera i en positiv förändring?
Protesterna har i sig varit en förändring. Nu finns det en stor klyfta mellan iranska demonstranter och resten av folket med band till den iranska regeringen och militären. Iranska demonstranter (oavsett om de är på gatan eller om de stödjer dem) tål inte att vara och arbeta med människorna från andra sidan, med regeringsfamiljerna. Så den splittrade regeringen kan inte göra sitt jobb. Hur som helst, den verkliga förändringen kommer att vara förstörelsen av den islamiska republiken Iran. Och jag tror att den processen redan har påbörjats, av modiga människor i Iran och att det borde driva framåt med stöd av demokratiska länder. Alla regeringar runt om i världen borde delta i denna rörelse för att avlägsna ytterligare en diktator.
Har du något annat du vill förmedla till konstlivet i Norden om situationen i Iran?
Om du är en konstnär, använd din konst, använd ditt konstnärliga väsen, för att höja en röst mot orättvisorna i Iran. En röst som ber ditt lands myndigheter att stå på rätt sida av rättvisa och frihet. Historien kommer inte att glömma de här ögonblicken.
Fatemeh Ekhtesari (1986) är poet, och bor i Lillehammer.
Asrin Haidari: «Regimen måste falla»
Kan du berätta kort om dina personliga band till Iran?
Mina föräldrars kamp för kurder och kvinnors rättigheter och motståndet mot den islamiska regimen i Iran är anledningen till att de kom till Sverige som politiska flyktningar i mitten på 80-talet. Ingen i familjen har kunnat besöka Iran sedan dess. Det är en oerhörd sorg som vi delar med många.
Hur har du upplevt de senaste veckornas protestvåg efter mordet på Mahsa Jina Amini?
Jag känner en stark solidaritet och samhörighet med befolkningen som nu visar sin avsky mot regimen och kämpar för rättvisa, med sina liv som insats. Det är blandade känslor. Jag är orolig, upprymd och full av beundran över det mod som manifesteras på gatorna – kanske kommer äntligen friheten? Det finns enande principer i denna rörelse som inger hopp. Perser, kurder, balucher och andra folkgrupper står sida vid sida och skanderar död åt diktatorn, kvinna, liv, frihet ochKurdistan Kurdistan: Irans ögon och ljus (vägvisare). Det vi ser är mer än bara protester, det är en ansats till revolution. Och i förgrunden står kvinnors och minoriteters rättigheter. Upproren började i Seqiz och Sine, i de kurdiska områdena, och har sedan dess spridit sig över hela landet. Låt oss undantagslöst påminna om att Jina var kurd och dubbelt utsatt.
Vad tror du krävs för att protesterna ska resultera i en positiv förändring?
Regimen måste falla. Övergreppen måste få ett slut. För att det ska vara möjligt måste vi se till att kampen syns och hörs.Det är vår plikt att fortsätta låna ut våra röster, tills dess att politiker och världssamfundet agerar. Gå på stöddemonstrationer. Håll igång flödet av information inifrån landet. Det ger energi och kraft till rörelsen. Det gör skillnad.
Har du något annat du vill förmedla till konstlivet i Norden om situationen i Iran?
Det behövs bilder och ord i ständig cirkulation och rörelse. Låt oss anstränga oss för att söka upp information, diskutera och bidra till att ge plattform till motståndskulturen, på plats och i exil. Vi måste tro på vad konsten och poesin förmår göra, vilket är att ge tydliga konturer åt, nyansera, precisera och fördjupa kunskaper om, vad som händer i Iran. Jag ska göra vad jag kan och jag uppmanar hela konstfältet i Norden att göra detsamma. Dela artiklar och analyser, läs och sprid poesi, visa konst och film!
Asrin Haidari (1988) är curator, och bor i Stockholm.
Madihe Gh: «Jag hade lätt kunnat vara hon [Mahsa Jina Amini]»
Kan du berätta kort om dina personliga band till Iran?
Jag tillbringade mina 25 första år i livet i Iran, så jag är djupt förankrad i den iranska kulturen och det iranska samhället. Men min koppling till Iran har förändrats avsevärt sedan jag flyttade till Norge, och avståndet till mitt hemland har gjort att jag fått ett bredare perspektiv på kulturen, historian och språket där.
Att leva under de omständigheter som gör att du ställer dessa frågor till mig har inneburit att jag har fått tänka om vad gäller min identitet och nationalitet. Exilen har också gett mig dåligt samvete, över min frånvaro och för att jag inte längre är en del av det iranska samhället. Ett sätt att bearbeta den här känslan av skuld har varit att bli mer involverad i nyheterna som kommer från Iran. Alla de här sakerna reflekteras i min konst.
Hur har du upplevt de senaste veckornas protestvåg efter mordet på Mahsa Jina Amini?
Jag kan inte förneka att jag har varit väldigt känslomässigt påverkad. Jag är en iransk kvinna i tjugoårsåldern, precis som Mahsa, och jag hade lätt kunnat vara hon. Vi har alla vuxit upp rädda för moralpolisen. Och nu känner jag mig desperat och ursinnig. Men ursinnet är lite gammalt som jag. För många av oss var Mahsas mord det sista strået. Vi vill skrika ut vår undantryckta vrede och ilska.
Samtidigt kommer protesterna knappast som en överraskning. Ser man tillbaka på de protester som varit i Iran sedan 2009 – och efter de så kallade blodiga november-protesterna 2019–2020, när 1500 människor dog – var vi nog många som förväntade oss att nya protester skulle komma. Och nu, precis som 2019, har regeringen stängt ner internet vilket har gjort protesterna mer komplicerade för iranier både i och utanför Iran. För mig innebär den förlorade kontakten med Iran exil på en tom ö, utan att veta vad som händer mitt hemland och mitt folk. Som tur är har världen reagerat den här gången, och den går inte att förneka effekterna av det internationella gensvaret på protesterna i Iran.
Vad tror du krävs för att protesterna ska resultera i en positiv förändring?
Det finns många faktorer, så det är inte lätt att ge ett entydigt svar, men jag pratar hellre om vad vi har åstadkommit hittills. Först och främst är jag superstolt över att detta är första gången kvinnorörelsen i Iran att bryta hijab-tabut sedan den islamiska revolutionen för 40 år sedan. Jag har sett många bilder på kvinnor och flickor som går i staden utan hijab.
Och kvinnorna är inte ensamma. Män och kvinnor kämpar jämsides. Dessutom skulle vi normalt se protester från olika samhällssfärer, men nu finns det solidaritet mellan klasser och etniska grupper, vilket är mycket viktigt. Slutligen är många av de demonstranter som riskerar sina liv mellan 15 och 22 år gamla, vilket visar att Iran har en ny, politiskt medveten och modig generation som tror på makten att skapa sitt eget öde.
Vad som än händer härnäst, så tror jag att situationen i Iran är oåterkallelig. Oavsett hur långsamt eller snabbt saker och ting kommer att utvecklas har det redan skett en enorm förändring.
Har du något annat du vill förmedla till konstlivet i Norden om situationen i Iran?
Jag har använt ordet «exil» flera gånger eftersom det är så jag känner kring min egen politiska situation. Jag växte upp i ett land där det var rutin att prata om våra politiska åsikter hemma, på universitetet eller andra sammanhang. Att komma till Norge, där det inte verkar finns någon lust att prata om politik, har varit en stor chock för mig. Jag har sällan kunnat dela mina politiska åsikter i den konstgemenskap som jag har varit en del av. En anledning är att det finns lite kunskap om länder utanför Europa. Jag har ofta konfronterats med stereotyper om iransk kultur, vilket kan bero på att folk får sin kunskap om ett land som Iran enbart genom media. Och sådana redogörelser ger sällan en känsla av en plats och ett samhälle i all sin komplexitet.
Därför är det fantastiskt hur människor runt om i världen nu reagerar på mordet på Mahsa Amini, men det här är en chans för oss som konstnärer att gå mer på djupet när det gäller kvinnors levnadsvillkor och öka vår egen och andras kunskap om världen omkring oss. Media arbetar med ord och siffror, men som konstnärer ska vi arbeta med människor.
Madihe Gh. (1995) är konstnär, och bor i Oslo.
Hanni Kamaly: «Iran inte är en monokultur»
Kan du berätta kort om dina personliga band till Iran?
Jag är balucher från Baluchistan som är en del av södra Iran. Balucher är en minoritetsgrupp som är bosatta i Iran, Pakistan och Afghanistan.
Hur har du upplevt de senaste veckornas protestvåg efter mordet på Mahsa Jina Amini?
Det har varit oroligt. Det är ytterligare en påminnelse om det förtryck som existerar och att vi nu är i en osäker tid.
Vad tror du krävs för att protesterna ska resultera i en positiv förändring?
Det är en komplex fråga som kräver en djupare och mer ingående analys än jag kan bidra med i ett kortfattat svar, men jag hoppas att folkets kraft och kamp, tillsammans med internationell solidaritet, kan bidra till en förändring.
Har du något annat du vill förmedla till konstlivet i Norden om situationen i Iran, något du menar vi bör tänka på eller känna till när vi tar del av rapporteringen därifrån?
För det första, är det viktigt att komma ihåg att Iran inte är en monokultur, utan ett stort geografiskt landskap som består av flera etniciteter och folkgrupper som har olika erfarenheter och historia av strukturellt förtryck i Iran. Mahsa Jina Amini var kurd från den iranska delen av Kurdistan, och blev gripen vid en tunnelbanestation i huvudstaden Tehran. Kurder, precis som andra minoriteter i Iran, är mer utsatta för statligt våld och förtryck än majoritetsbefolkningen. Dessutom tillhör personer som tar kollektiv transport, och inte reser i egna bilar, ofta en samhällsklass som övervakas och kontrolleras mer än den socioekonomiskt privligierade delen av befolkningen.
För det andra, är det viktigt att komma ihåg att kampen som förs är för kvinnors rättigheter, mänskliga rättigheter och religionsfrihet. Fienden är inte slöjan. Fienden är det statliga förtryck som har använt sig av en klädkod som verktyg i det våld som har förts. I Iran handlar det nu om friheten att inte bära slöja, men här i Norden och i Europa kämpar vi tvärtom för rätten att bära slöja; det gemensamma är kampen för friheten att kunna välja. Jag hoppas därför att vi också kan lyssna till dom som bär slöja och som dagligen utsätts för diskriminering och förtryck i Sverige.
Hanni Kamaly (1988) är konstnär, och bor i Malmö.
Sara R. Yazdani: «Jag drömmer om förändring»
Kan du berätta kort om dina personliga band till Iran?
Jag är halviransk, född och uppvuxen i Sverige. Min far kom till Sverige 1976 för att studera, precis innan revolutionen bröt ut, följt av Iran-Irak-krigen. Jag har stora delar av min släkt i Iran, och längtar tills nästa gång vi ska resa tillbaka med vår nyfödda dotter.
Hur har du upplevt de senaste veckornas protestvåg efter mordet på Mahsa Jina Amini?
Jag blir starkt påverkad av det som hände Mahsa Jina Amini, och de uppror som nu äger rum i stora delar av landet där folk offrar sina liv för frihet och människorätt. Det är en sorg att se hur många som blir torterade och mördade av iranska myndigheter. Det som är unikt med dessa protester – som min kollega och vän, forskaren Banafsheh Ranji nyligen påpelade i Klassekampen – är att handlar om våld mot kvinnor, om kvinnors rättigheter, yttrandefrihet och rätt till ett värdigt människoliv. Men protesterna handlar såklart inte bara kvinnor, det vi ser är ett folk som kämpar för livet emot förtryck och dåliga förutsättningar för ett värdigt liv – i ekonomisk, social, och juridisk mening. Jag blir otroligt rörd över att många står tillsammans i solidaritet, oavsett bakgrund.
Vad tror du krävs för att protesterna ska resultera i en positiv förändring?
Det är starkt att se den enorma energin och modet i protesterna; hur långt folk är villiga att gå, samt att de föregår i hela landet, i små orter och i stora städer. Jag drömmer om förändring, nya möjligheter, frihet, och tror absolut att vi kan komma långt genom att sätta press och kämpa. Jag uppmanar alla att använda sin röst med och för kvinnor och alla människor i Iran. Tyvärr så har jag svårt att se en radikal förändring. Regimen är hård och kraftfull, med Basij – en iransk paramilitär milis bestående av frivillig – säkerhetspolisen. Detta är biopolitik på sitt mest kraftfulla. Myndigheterna sprider sin propaganda och dess ideologiska system fortplantar sig som ogräs runtom och genom landet. Men jag tror på folket och jag tror på Iran – det är viktigt att se ljuset och att stanna med besväret, som Donna Haraway hade sagt, i en värld som inte har fallit, ännu.
Har du något annat du vill förmedla till konstlivet i Norden om situationen i Iran, något du menar vi bör tänka på eller känna till när vi tar del av rapporteringen därifrån?
Jag önskar bara att uppmana alla att vara nyanserade, att använda en optik som läser situationen förbi konventionella, västländska dikotomier, förbi den vita imperialistiska blicken. Jag menar att förändring bara kan komma i och genom landet, men att vi samtidigt kan sätta press från utsidan. Vi kan stötta aktivister och konstnärer och sätta press på iranska myndigheter. Iran är idag på grund av sanktionerna internationellt isolerade och här kan vi från utsidan, också genom konsten, förhoppningsvis hjälpa till.
Det är också viktigt att nämna att Iran är mycket mer än regimen. Konst och kultur är något annat, som medför nya och viktiga perspektiv på dagens kriser, också de som föregår i Iran. Se Abbas Kiarostami, Shirin Neshat och Jafar Panahis filmer, och läs Forugh Farrokhzads poesi. Jag rekommenderar verkligen den norska författaren Mazdak Shafieians färska roman Skinnende Døde (2022) som utgår från hans barndomsupplevelser under Iran-Irak-kriget, samt Banafsheh Ranjis Journalistic Practices in Restrictive Contexts. A Sociological Approach to the Case of Iran (2022) som precis publicerades av Routledge.
Sara R. Yazdani (1984) är konstkritiker och associerad professor i konstvetenskap och teori vid Konsthögskolan i Oslo. Hon bor i Oslo.
Roxy Farhat: «Jag följer rapporterna med en blandning av hopp och förtvivlan»
Kan du berätta kort om dina personliga band till Iran?
Jag är född i Iran men min familj och stora delar av min släkt flydde landet under Iran-Irakkriget. Sedan dess har min relation till Iran främst varit utifrån och in.
Hur har du upplevt de senaste veckornas protestvåg efter mordet på Mahsa Jina Amini?
Jag följer rapporterna med en blandning av hopp och förtvivlan. Det som händer i Iran är otroligt stort. Folk reser sig och riskerar allt för att försöka uppnå frihet. Samtidigt är det väldigt skrämmande att tänka på de repressalier som regimen svarar med. Det är som att bevittna det ljusaste och det mörkaste av mänskligheten samtidigt.
Vad tror du krävs för att protesterna ska resultera i en positiv förändring?
Det är en jättesvår fråga, om det fanns ett enkelt svar på den skulle vi kanske ha färre diktaturer i världen. Men jag tror det är jätteviktigt att kurder och iranier fortsätter kämpa sida vid sida, och har siktet på att det gemensamma målet om frihet är större än de skillnader som finns människor emellan. Jag tror också att det är viktigt att vi utanför Iran fortsätter visa vårt stöd för det iranska folket. Det gäller både vanliga medborgare men också världsledare måste markera tydligt mot den iranska regimen.
Har du något annat du vill förmedla till konstlivet i Norden om situationen i Iran?
Det här kanske inte svarar på din fråga, men jag har svårt att låta bli att tänka på att i Iran är människor tvungna att riskera allt, livet självt, för att befria sig från en diktatur, samtidigt som antidemokratiska partier väljs in i parlament över hela Europa. Valet här i Sverige har lämnat mig med en djup sorg. Sverigedemokraterna är nazister och rasister och nu är de vårt andra största parti. Vi får inte stå passiva inför det, utan måste organisera oss på alla möjliga sätt för att kämpa för vår demokrati. Den är mycket skörare än vi tror.
Roxy Farhat (1989) är konstnär, och bor i Stockholm.
Mehregan Meysami: «Protesterna har återigen avslöjat denna djävulska regims verkliga ansikte»
Kan du berätta kort om dina personliga band till Iran?
Jag föddes i Teheran och växte upp där. Jag bodde där de första 26 åren av mitt liv tills jag lämnade landet för sju år sedan.
Hur har du upplevt de senaste veckornas protestvåg efter mordet på Mahsa Jina Amini?
Jag har följt nyheterna om Mahsa Jina Amini sedan de började spridas på sociala medier efter hennes gripande. Jag kände mig förkrossad och arg när hon mördades av moralpolisen i Teheran. Det är inte acceptabelt och hon borde fortfarande vara vid liv idag. Jag har nära kontakt med min familj och mina vänner som bor i Iran, och jag följer ständigt nyheterna.
Vad tror du krävs för att protesterna ska resultera i en positiv förändring?
Det är en väldigt viktig, men svår fråga, som inte har något enkelt svar. Personligen tycker jag att protesterna redan har åstadkommit mycket. Människor i Iran har visat att detta är en feministisk rörelse där kvinnor står i frontlinjen och modigt bränner symbolen för förtryck, som de påtingas av en patriarkal regim. När parollen «kvinna, liv, frihet» blir rubriker över hela världen, betyder det att budskapet har levererats till världen: människor i Iran kräver kroppslig integritet och frihet, nu och för alla. De vill se ett slut på Irans förtryckande, kvinnofientliga regim (dvs. islamiska republiken) efter fyrtio år av förstörelse, korruption, systemiskt våld mot kvinnor, etniska/religiösa/sexuella minoriteter och all politisk opposition. De nuvarande protesterna har återigen avslöjat denna djävulska regims verkliga ansikte, som brutalt skjuter demonstranterna på gatorna och använder ambulanser för att transportera fångar till okända platser.
Jag vill understryka att allt ansvar inte vilar på demonstranterna i Iran. Detta är en kamp mot en global sjukdom; patriarkatet, nykolonialism, oljetörst och giftiga maktstrukturer använder sig av många former, verktyg och språk för att förtrycka och misshandla kvinnor. Därför bör vi – människor – över hela världen, ansluta oss till det internationella samfundet och kräva jämlikhet, kroppslig autonomi, mänskliga rättigheter, frihet för alla och hålla alla ansvariga aktörer ansvariga.
Har du något annat du vill förmedla till konstlivet i Norden om situationen i Iran?
Jag skulle vilja säga några ord om parollen för de pågående protesterna – «kvinna, liv, frihet» – som har blivit en symbol för enighet bland de förtryckta och fördrivna. «Kvinna, liv, frihet» kommer från Kurdistan och anspelar på «tills alla kvinnor är befriade kommer samhället inte att bli befriat». Atefeh Nabavi (tidigare politisk fånge i Iran) nämner i ett tweet att första gången hon såg slagorden var i Evin-fängelset, skrivet av Shirin Alam Houli [en 29-årig kurdisk kvinna] på väggen bredvid hennes säng. Shirin avrättades av den islamiska republiken i maj 2009.
Kvinnor i Iran och Kurdistan har en lång historia av motstånd mot denna diktatur, som har svarat under de senaste fyrtio åren genom att fängsla, censurera, förtrycka och döda politiska dissidenter. Varje gång kvinnor talade, så tystades de. Nu ger iranska kvinnors röst åt den iranska nationens frihetstörst. Låt var och en av oss, var vi än är, och på vilket sätt vi än kan, vara iranska kvinnors röst. Tills den dagen kvinnor är säkra överallt, är de säkra ingenstans.
Mehregan Meysami (1990) är konstnär, och bor i Stockholm.
Khahar Begu: «Militæret skal gå over på folkets side og så skal regeringen kuppes»
Kan du berätta kort om dina personliga band till Iran?
Mit bånd til Iran er, at en af mine forældre er iraner, og jeg derfor har en stor iransk familie, jeg besøger jævnligt. Det er vigtigt at nævne, at der i Iran er rigtig mange forskellige etniciteter, folkefærd og religiøse minoriteter. Jina Mahsa Amini var kurder, og det er en af de mest undertrykte grupper i Iran, de må ikke engang give deres børn kurdiske navne.
Hur har du upplevt de senaste veckornas protestvåg efter mordet på Mahsa Jina Amini?
Jeg var i Iran, da protesterne brød ud efter mordet på Jina Mahsa Amini. Jeg har kunnet følge, hvordan protesterne bredte sig mere og mere ud i landet, hvordan de startede i de kurdiske byer og blev større og større, hvordan flere og flere gik på gaden i hele landet, især unge mennesker. Jeg kunne mærke frygt og glæde men størst af alt vrede.
Vad tror du krävs för att protesterna ska resultera i en positiv förändring?
Først og fremmest skal militæret gå over på folkets side, lige nu kæmper folket med sten mod bevæbnede styrker – militæret skal gå over på folkets side og så skal regeringen kuppes. Jeg tror ikke på at den Islamiske Republik kan bestå efter det her. Og når jeg siger «folket», så siger jeg det fordi, det er mit indtryk, at der er et kæmpe flertal, der ønsker se regimet falde, men regimet gør alt for at udrydde og sløre, hvad der sker, både indadtil overfor deres egen befolkning, men især ud til omverdenen. Det er ikke første gang i Irans historie, at folk bliver tæsket og henrettet for at kæmpe for retten til liv, alt imens der på nationalt iransk tv bliver vist en video af en kæmpe pro-regime demonstration, hvor klippene tydeligvis ikke er fra nu, men måske fra Khomeinis fødselsdag.
Har du något annat du vill förmedla till konstlivet i Norden om situationen i Iran?
Jeg har ikke tænkt på kunst eller kunstlivet, siden protesterne er brudt ud. Men hvad jeg gerne vil formidle til alle i Vesten er, at det er vigtigt at blive ved med at dele viden om, hvad der foregår i Iran. Internettet er lukket ned og det er helt bevidst fra regimets side for at kunne udføre en massakre i mørke.
Vi bliver nødt til at dele alt det vi kan og snakke om det med vores venner, familie og kolleger. De her protester og alle de mennesker og især unge, der dør lige nu, må ikke blive usynliggjort. Det er vores ansvar, hvis man kalder sig selv intersektionel-feminist eller humanist eller kunstner eller woke what ever, så er det NU! Det her er en feministisk bevægelse. Alle der er i en position, hvor de kan påvirke andre mennesker til at sætte sig ind i, hvad der foregår, skal gøre det! Og så skal man forholde sig kritisk til kilder, i alle sådan nogle bevægelser vil der være folk, der prøver at kuppe narrativet til deres egen gevinst, her mener jeg både stor-politisk og helt ned i de små influencer levels. JIN JIAN AZADI, ZAN ZENDIGI AZADI, WOMAN LIFE FREEDOM.
Khahar Begu är pseudonym för en konstnär som bor i Köpenhamn. Hens identitet är känd för redaktionen.
