I pressmeddelandet till Roxy Farhats (f. 1984) första soloutställning, på Index i Stockholm, står det att hon «ger varje verk ett kraftfullt feministiskt uttryck». Jag undrar vad det betyder att i en värld av institutionaliserad misogyni, och, mer precist, i en konstvärld dominerad av manlig sensibilitet, arbeta med ett feministiskt uttryck snarare än ett feministiskt budskap? Givet att ett uttryck på ett mycket mer avgörande sätt än ett budskap kräver en reception.
Farhat, som är född i Teheran men utbildad i Stockholm och Los Angeles, samarbetar ofta med musiker som Gnučči, Zhala och The Knife och fungerar «som en ljusbrytande och reflekterande kraft vars arbete rör sig mellan performance, film och musikvideo». I en av hennes tidiga filmer, Systerskapet (2009), talar en grupp kvinnor om vilken ofattbar förändring det innebar när de blev feminister: å ena sidan förändrades deras sensibilitet, orättvisornas kopplingar till männen blev än mer iögonfallande, och å andra sidan fanns det med feminismen plötsligt en intersubjektivitet i vilken erfarenheterna av könsdiskrimineringen blev formulerbar eftersom det fanns någon som kunde förstå.
För egen del förändrades min sensibilitet med #metoo, och insikten att det sociala verkligen är två olika saker för män och kvinnor. Plötsligt slog den amerikanska författaren Rebecca Solnits formulering emot mig med hela sitt våldsamma innehåll: att som kvinna ha en åsikt är som att ha kort kjol, det är en inbjudan till övergrepp. Dittills hade det för mig varit en slående analogi, men nu blev det träffande identifikation, vilket gav en aha-upplevelse som påminner om den som kvinnorna i Farhats film säger sig ha fått första gången de läste någonting feministiskt. Men hur jobbar man feministiskt med sensibiliteten?
Satir är en tacksam väg för att rucka på invanda kopplingar mellan tänkande och sensibilitet, och i den här utställningen är det påfallande ofta som jag tycker mig erfara helt nya kvaliteter i bildmaterial som först ser väldigt schablonartade ut. Ta Farhats video Minimal kompetens (2014), en reklamfilm för en konsultbyrå som erbjuder män en tolvstegsmetod för att ta sig ur sitt beroende av patriarkala privilegier. I videon paras kvinnoröster med olika hemmiljöer. Grundregeln är att en röst motsvaras av en bild från vad man får förmoda är kvinnans hem. Men efter ungefär halva filmen byts bilden ut innan rösten, och vid något tillfälle ser man tre bilder samtidigt. Det leder till att man blandar ihop rösterna, som alla är väldigt likartade vad gäller ålder, dialekt och sociolekt. Till slut får det en anonymiserande effekt, rösterna blir som delar av ett och samma sorl, berättande samma erfarenhet med samma förhoppning. En övergång från systrarna till systerskapet har skett.
Att i Farhats musikvideo för Zhalas I’m In Love (2014) se kvinnor som står på led och flätar varandras hår ter sig därefter väldigt annorlunda. Lite ovanliga kvinnor är det också i sammanhanget, varken unga eller påfallande gamla: kvinnor, helt enkelt, som flätar håret på varandra. Det känns konstigt nog både uråldrigt och hemlighetsfullt.
Men den mest kraftfulla och överraskande omvandlingen sker i How Was Your Morning? (2018), en annan video där Farhat arbetar med pastisch. Det ser ut som en företagsreklamfilm – men redan från början är ljudspåret sinnligt avvikande. Efter minuter av billig animation och en uppsättning effekter från ett obsolet redigeringsprogram framträder plötsligt en kvinna, affärsklädd i högklackat, och lyfter benet högt i luften, som en dansare eller gymnast. Det är i sig en kliché, men i den här ansamlingen av visuell tillgjordhet är den där prestationen, med lätt skakande ben, det enda riktigt verkliga i situationen. Det varar en sekund kanske, sedan kommer en specialeffekt i bakgrunden och pockar på uppmärksamhet. Men den där sekunden är drabbande, den slår igenom. Jag har svårt att formulera vad som kändes i den korta verkligheten. Sorg kanske. Ömhet? Men den fortsätter att fylla mig av beundran och förvåning.
I Acting Woman (2017) står Farhat tillsammans med Zhala, klädda för show, och vänder sig mot kameran. De tittar in i den, ler. I fem minuter kanske. Tyst. Det enda som händer är att någon av dem då och då blinkar. Och att man märker att kameran mycket sakta har zoomat in. Ändå står man kvar, eftersom de okontrollerbara händelserna i ansiktet är både roligare och sannare än resten. Strax innan slutet rinner dräggel ner för Farhats haka, hänger från hakan, glittrar lite. Efter några minuter av tystnad och händelselöshet är det där rena jordbävningen. Farhat ler oavbrutet, obesvärad av saliven. Det är både heroiskt, kul och ganska vardagligt.
Det som finns i Farhats verk är ett enormt märkligt sätt, både taffligt och hypersensibelt, skickligt och plumpt, att behandla de sinnliga kvaliteterna. Ett sätt som först spelar med, men sedan sätter sig på tvären. Kanske är det vad som menas med ett feministiskt uttryck, som inte undervisar eller ger oss nya former av kontroll, utan förändrar perceptionen. Vilket nog är vad som måste göras om det feministiska förnuftet verkligen ska komma fram, trots patriarkatet.
1)”Jag tycker det är synd att utställningen läses genom en vit mans blick såsom ett svar mot patriarkatet”. Ja, det är lätt att tycka att andras reception är beklaglig, av såväl utställningar som artiklar. Jag försökte inte se det som ett svar mot patriarkatet, utan undrade hur utställningen arbetade med problemet att få ett ”feminsitiskt uttryck” att bryta igenom. Händelsvis var det en frågeställning som konstnären själv tycktes ha intresserat sig för då hon presenterade andra kvinnors erfarenheter av att bli feminister.
2) ”vilket som ofta i tolkningar av något som «svar» fortsatt sätter just detta system i fokus.” Så är det kanske ”ofta”, men är det det jag gör här, ”sätter just detta system i fokus”?
3) ”En potential som jag ser hos Farhat är att verka utanför denna logik”. Jag utesluter varken den potentialen eller att det till och med faktiskt är vad hon gör. Men jag utgår som sagt från frågan om möjligheten av en reception av feminism, vilket, som sagt, är en fråga som jag tog från hennes verk Systerskap 4) ”och i synnerhet utesluta mannen, om han inte är en bild (som så ofta gäller icke-män i konsthistorien). Att därför kalla en rad personer av blandad ålder, binäritet och hudfärg – men som utesluter just vita män – för «bara kvinnor», som om detta vore något rått och ogripbart, ignorerar all den – ja, just sensibilitet – som Farhat sätter i bruk för att verka, både i och runtom sina verk, bortom den vite mannens blick, kropp och erfarenhet.” Här förstår jag inte. Eftersom mannen utesluts, säger du, är det ett brott mot sensibiliteten i verken att konstatera att det uteslutande är kvinnor i ett av verken? Om jag uppfattade någonting som ”rått och ogripbart” där, så var det snarare förändringen i sensibiliteten som jag noterade mellan att se den videon utanför utställningen och i utställningen. Och då i relation till framförallt feminismen, som var den fråga jag ställde mig utifrån osv osv. 5) ”ignorerar all den – ja, just sensibilitet – som Farhat sätter i bruk för att verka, både i och runtom sina verk, bortom den vite mannens blick, kropp och erfarenhet.” Mycket troligt. Jag är som sagt ute efter att komma åt hur vägen dit röjs, inte av vad som sker därborta. Ett försök att komma åt Farhats sensibilitet, vilket skulle kräva mer resurser och, ja, eventuellt en annan kritiker. Jag skulle välkomna en kritiker som kunde kliva in och skriva om hennes sensibilitet och om hur hon verkar exempelvis i systerskapet. Jag tog mig an en uppgift som jag, som inte bara är ”vit man” (antar jag) utan dessutom betydligt äldre än Farhat, trodde mig både dela med konstnären och kunna göra någonting med. Dessutom förefaller mig den frågan vara viktig för många. Men det räcker inte för alla. Det är kanske i sin ordning.
Jag tycker det är synd att utställningen läses genom en vit mans blick såsom ett svar mot patriarkatet, vilket som ofta i tolkningar av något som «svar» fortsatt sätter just detta system i fokus. En potential som jag ser hos Farhat är att verka utanför denna logik och i synnerhet utesluta mannen, om han inte är en bild (som så ofta gäller icke-män i konsthistorien). Att därför kalla en rad personer av blandad ålder, binäritet och hudfärg – men som utesluter just vita män – för «bara kvinnor», som om detta vore något rått och ogripbart, ignorerar all den – ja, just sensibilitet – som Farhat sätter i bruk för att verka, både i och runtom sina verk, bortom den vite mannens blick, kropp och erfarenhet.