På vilket sätt bör två konstnärers verk kommunicera med varann för att resultatet ska bli en «dialog»? Frågan kan te sig pedantisk då den ställs i samband med fotograferna Elina Brotherus och Hannele Rantalas utställning Dialog på Ateneum i Helsingfors, för den handlar trots allt om två konstnärers samspel. Men en rent semantisk synvinkel är Dialog inte en dialog: det är inget samtal mellan parter, utan snarare korta och ensliga monologer som flätats ihop likt två melodislingor.
Materialet är sprunget ur gemensamma så kallade «uppgifter». Brotherus har under flera års tid skapat konst med denna metod, och har då ofta använt sig av berömda event scores som direktiv för sina fotografier. Med Rantala som jämställd part späds Fluxusinspirationen ut och uppgifterna är med ens distinkt flerstämmiga då konstnärernas egna syntax kvarlämnats. «Gör ett verk som har att göra med mätning» formulerar Brotherus en uppgift, medan Rantala är mer utbroderande: «Kära vän, släck ljuset i rummet och se vad som blir kvar. Bygg en labyrint och se vad du hittar i dess mitt».
Att Dialog byggs upp kring uppgifter som Brotherus och Rantala utgått ifrån på var sitt håll innebär att utställningens struktur kan liknas vid bokstaven Y. Den nedre linjen symboliserar uppgiften, medan klykan representerar det ofrånkomliga resultatet: två konstnärer, två vitt olika tolkningar.
Det mest fascinerande är hur olika Brotherus och Rantala tolkar de instruktioner de gett sig själva och varandra. En uppgift som efterlyser ett psykologiskt självporträtt får Brotherus att återbesöka ett barndomsfoto och kring det bygga upp en liten och kraftfull självbiografisk serie, medan Rantala väljer att avbilda sig i form av en skir vit duk, fotograferad mot en svart bakgrund på ett sätt som får den att se ut både som en vacker baldakin och som ett nyflått djurskinn på tork. När det är månen som ska stå i fokus tar Brotherus tillfället i akt och reser till en fjärran strand för att i fullmånens sken ta ett självporträtt. Rantala tar å sin sida en närbild på en rund snäcka. Dialog må inte vara en dialog i ordets egentliga bemärkelse, men den är en långt mer sofistikerad helhet än en visuell pingismatch.
För att göra det hela mer komplicerat existerar det ytterligare ett koncept inuti utställningen. En uppgift som undantagsvis är signerad av både Brotherus och Rantala lyder nämligen «Välj bland de glömda kvinnliga fotografernas verk och gör parallellverk till dem», vilket i sig är en utgångspunkt som mer än väl kunde räcka för att fylla ett helt museum. Till detta uppdrag ägnas ett antal salar, och det externa bildmaterialet utgörs av fotografier tagna av kvinnliga fotografer under 1900-talet (den mest berömda av dessa torde vara Edith Södergran, om än inte av kamerarelaterade skäl).
Utställningens enda gemensamt utförda verk, Konstälskare i ett museum (2020), har skapats som en parallell till ett fotografi av och med duon Kuvasiskot (Margit Ekman och Eila Marjala) från 1961. Brotherus och Rantalas bild är ett försök till ett putslustigt självporträtt taget i konstmuseet Sinebrychoff som inte lyckats fånga den godlynta och uppklädda atmosfär som genomsyrar inspirationsbilden. Konstnärerna skapar smartare och vassare verk då de arbetar var och en för sig.
Brotherus kännspaka* bildspråk lämpar sig väl för parallellverk: hon parafraserar Södergrans spöklika självporträtt i en spegel från 1917 i ett för henne sällsynt svartvitt foto, och poserar som clown i en trogen återgivning av Nancy Pietinens Kvinnor på stranden (1952). Rantala är betydligt mer rivig i sina val och variationer och lindar in en välkommen brutalitet i de fotografier som uppkommit under inflytande av de mjäkiga retrobilderna. En studiobild på en liten flicka intill en docka ger upphov till den krasst namngivna Kopior av mina ögon på en tallrik(2020) som föreställer just det som titeln beskriver. I denna del av utställningen väljer Rantala att följa de associationer som leder in i mörkret. Ina Roos flitigt reproducerade porträtt på Edith Södergran iklädd en huvudbonad prydd av en fågelvinge (1917) placerar hon intill diptyken Osäkra minnen I-II (2018) som avbildar var sin fjäder på en bädd av djupaste svärta.
Frånvaro är temat som dyker upp i var och varannan av Rantalas bilder, och den tidens framfart som de gamla fotografierna obönhörligen symboliserar lockar fram ett behärskat raseri med stänk av djup sorg . Insprängt mellan två gamla bilder på kvinnor som utför rengöringsjobb finns den visuellt anspråkslösa bildsviten Innan viktiga saker (2021), en dokumentation av Rantala sopandes på allmänna platser som har en personlig anknytning. Dessa redogör hon för i ackompanjerande texter som hör till det bästa i denna utställning. «I livet sker allting alltid i fel ordning och vid fel tidpunkt», konstaterar Rantala i en av dessa självbiografiska och oapologetiskt deprimerande fragment.
Lika skoningslös är hon i den biografi som monterats på väggen i den första salen. Intill en högst ordinär presentation av Elina Brotherus har Rantala istället för en vanlig text skriven i tredje person författat en kronologi som i sig själv är ett konstverk. Efter den neutrala inledningen «1952 – Jag föds i Helsingfors» blir tonen raskt hård. «1969 – Jag liftar hem från Nyslott. Chauffören försöker våldta mig. Jag pratar mig ur situationen», «1971 – Jag fascineras av integralkalkyl. Jag funderar på att kanske bli fysiker. Det blir jag inte», «1986 – Jag lär mig mycket om rädsla».
Listan är utfläkande och jag kommer att tänka på de kvinnliga fotografer som vuxit upp med och på internet, på deras sätt att kommunicera med betraktaren om sina osäkerheter och livserfarenheter. I sin bok Unprofessional (2021) skriver till exempel den danska konstnären Matilde Søes Rasmussen (f. 1990) även hon en kronologi över sitt liv med liknande grepp men med väldigt annorlunda slutresultat: «Som 22-årig bliver jeg meget intresseret i madlavning og kokain / Som 27-årig bliver jeg meget intresseret i sex». Det finns olika slag av ärlighet. Det opretentiösa slaget varar längst.
Även Brotherus verk är värda att begrunda ur ett liknande perspektiv. Det är anmärkningsvärt att utställningens guldkorn återfinns i det sorgmodiga, och att event score-konceptet inte skapar något lekfullt utan ett stort allvar. Det är ett allvar som inte är politiskt eller historiskt, utan snarare en existentiell uppriktighet: Vem är jag, vad är jag? Brotherus och Rantala vet att dessa frågor är för otympliga för en visuell dialog, och beslutar sig klokt nog för att köra på var sin egen sak i hopp om att allt ska komma samman –vilket det också gör. Lätt och nätt och rätt fungerar sällan som riktlinjer för en bra utställning – att slopa det till förmån för spret är det centrala konstnärliga valet här.
*Kännspak är ett huvudsakligen finlandssvenskt begrepp med innebörden lätt igenkännlig, karakteristisk.
