Refusert bidrag til Oslo Opens katalog
När jag tänker på Oslo nu tänker jag på en cirkulär rörelse. En roterande LP som spelar fler spår samtidigt. En LP som är graverad från mitten och ut (Vem var det som gjorde en sån platta? The Haters?). Men, det låter för jävligt, man måste koncentrera sig på en sak i taget för att få något utbyte av det. Sedd som ett enhetligt musikstycke är Oslo fullständigt outhärdligt. Varför tänker jag så här? Sannerligen, varför? Kanske det är distansen, en effekt av att jag flyttat ut från centrum…så långt utanför, faktiskt, att jag befinner mig i ett helt annat centrum, under radikalt annorlunda omständigheter. Bergen, för att vara exakt. Och det är något bizarrt med att sitta i Bergen och skriva om Oslo Open, för det ligger ju något motsägelsefullt i just detta «Open», som om jag skulle kunna förvänta mig att Oslo liksom öppnade sig för mig bara jag viskar dessa ord. Och ändå bättre, att detta skedde i Bergen. Det är så klart det som sker. Avstånd har alltid legat mig varmt om hjärtat, och denna förunderliga dag, när jag fått något så sällsynt som hat-mail (dom flesta verkar annars mest vara intresserade av att ligga med mig, minst, så det är på sätt och vis förfriskande), och Oslo alltså liknar en LP, eller låter som flera stycken samtidigt, ser jag mig tvungen att ögonblickligen revidera allt jag skrivit så långt och börja om;
När jag tänker på Oslo nu tänker jag på en oändlig natt. Det börjar med att solen går ned mellan två flygplan och att den står upp flera år senare, bara för att ögonblickligen dyka ned bakom Ekeberg. Så är det att komma till åren; du går in på Galleri Struts och kommer ut från Galleri Galuzin, med en misstanke om att något inte helt stämmer här. Varför är det så förbannat mörkt, till exempel? Har säkringarna gått? Och varför är alla plötsligt så…annorlunda? Det är inte det att min upplevelse är speciell på något sätt, jag tror jag delar den med flera, men det var aldrig meningen att jag skulle bli så länge, alltså. Det var en ren tillfällighet som förde mig till Oslo till att börja med, på gott och ont – för här har man inget annat val än att ta det onda med det goda, och det har man ingen annanstans heller. Ska den här texten handla om samtidskonsten? Gud, nu igen? Kan jag egentligen – tidigt på morgonen, i uppriktighetens kalla ljus, se mitt blygrå ansikte där skäggstubben tittar fram mellan fårorna – se mig själv i ögonen och säga att jag fortfarande är intresserad? Good question, very good, mister (Dörrarna bryts upp och en svärm pirater och spöken från andra världskriget stormar in och sliter mig från skärmen och bär jublande ut mig på Fisketorget där dom har placerat en giljotin). Det här håller inte, jag börjar om;
När jag tänker på Oslo nu tänker jag på dom som i likhet med mig själv har flytt. Den stora flykten skedde i slutet av 1900-talet, när halva Oslos konstliv kollektivt relokaliserade sig till Berlin. Sen har vi inte hört allt för mycket om vad som hände. Jag gjorde ett försök själv på den tiden, men tog mig bara till Malmö. Du vet inte vad självförakt och blint hat vill säga förrän du suttit där ett par år och stirrat dig blind på gravstenarna.
Men, fan heller, det här ska handla om dom som är kvar. Dom som under en intensiv period ska göra skäl för orden och öppna Oslo. ppna det förbannade stället, riva ut inälvorna ur fanskapet och slänga dom framför slottet, vränga hela skiten ut och in. Hur ser egentligen Oslo ut inuti? Hahaha, kom närmare, mina små…här är det aldrig långt till den stora trygga handen, eller den lilla, som godtroget, full av tillit, tar den stora och låter sig ledas längs järnvägsspåret, allt längre in i den kalla vinternatten…där bönder kan träffas för att snacka med varandra på bönders vis…vad annars kan du förvänta dig i en nation som uteslutande består av bönder? Metropolis? Vad var det som fick en enda av oss hit? Till detta? Och vad är det som oupphörligt fortsätter att stöta bort oss, hur länge vi än klamrar oss fast vid drömmen om det oberoende galleriet som envist fortsätter att visa det vi inte trodde fanns, det vi inte visste att vi visste, och en och annan sak som antagligen inte borde få finnas?
Är det en god idé att öppna Oslo, egentligen?
– Vi höll honom i varsin extremitet, armar och ben, och så drog vi allt vi kunde åt varsitt håll tills allt hade gått ur led…ljudet var att likna det som uppstår när man bryter av kvistar i våta handdukar…varför man nu skulle göra något sådant.
Ja, det är önskvärt att hålla Oslo öppet, om så bara för ett par sekunder, bända isär huggtänderna tillräckligt länge för att man ska kunna stirra ned i gapet, höra ekot av skriken från de förtappade långt där nede… Glöm aldrig bort att bildkonst är en förbannat dirty business; dom av oss som har tröttnat på blickarna nämner aldrig vad vi gör i det här fältet, vi mumlar fram att vi jobbar på Hydro-Texaco om kvällarna under släktmiddagarna och stirrar ned i bordet för att det inte ska synas att vi ljuger. Vi har lärt oss att heroindealer är ett mer respektabelt yrke, för det genererar åtminstonde pengar; själva är vi närmast att likna vid heroinister i det sista stadiet…man ser fort på den stirriga blicken och den mjölkaktiga hyn att någon jobbar med konst; jag blir själv med jämna mellanrum terroriserad av snuten för att dom ännu inte lärt sig att skilja mina nervösa ryckningar från en ordinär junkie-abstinens…sånt kräver ett tränat öga, och den dos erfarenhet man bara uppnår över tid.
Man blir på ett liknande sätt också beroende av bildkonst, eller poesiuppläsningar, eller punkrock, eller opera…herregud, stäng av strömmen och se kaos födas. Visa mig ett vaccin mot HIV-virus och jag ska visa dig den här civilisationens slut. Om du betalar extra kan jag visa dig en del tricks jag lärde mig under mina år i porrbranschen. Men jag spårar ur…vi tar det från början;
När jag tänker på Oslo nu tänker jag på en helt annan tid, men det spelar ingen roll eftersom jag suttit på kortare avstånd än så här och sett det samma nätverket etablera sig igen och igen och igen. Samma hungriga blickar och totalt skamlösa förslag…nachtspiel för de speciellt inviterade och en eskalerande hype. Hype, hyper, hyperst…no one here gets out alive; statistisken är tydlig, vi blir borta allesamman med 100% säkerhet. Och nu har jag suttit här och grubblat över dessa kalla fakta hela kvällen, bara för att försöka finna ett hållbart argument emot rena självklarheter…och egentligen skulle jag säga något om Oslo, om tendenserna i samtidskonsten generellt och i Oslo speciellt…men det är ju för helvete som det alltid har varit? Varför ska jag behöva låtsas som om det är annorlunda? Och det är just där jag tar fel, och vet att jag tar fel…ja, jag vet bättre än så; för ingenting är som det var för bara ett halvt år sedan. När dom konstnärdrivna gallerierna plötsligt kom tillbaka – fel igen, för just dom här konstnärdrivna gallerierna kom för första gången, dom hade inte funnits tidigare – blev dom fort det viktigaste som hände. Det har inte förändrat sig nämnvärt; det som är värt att få med sig sker gärna i DET landskapet, och bara undantagsvis någon annanstans. Av helt andra grunder har just detta tagit en del av min tid dom senaste dagarna; det märkliga hålet som uppstod i slutet av 90-talet, inte bara för att alla flyttade, men också för att varje konstnärstyrd utställningslokal klappade igen simultant. The black hole. Någonstans mellan Galleri GUN och attacken mot World Trade Center. Brrr, jag gillar inte att tänka på det för mycket; det gör mig kall och stum inombords. Inte cynisk och kommersiell, bara…död, liksom.
Men det är ju inte så längre, och det är inte som det var tidigare heller, men det mystiska är…hur fint det hänger ihop; som när jag under lite research för Norsk Kunstårbok såg bilderna från Heli Rekulas utställning på Galleri Struts i…1996 eller 1997? Wow, tänkte jag, och jag visste också att det inte var ett enskilt tillfälle, jag visste att det inte var ett undantag, men en regel; 90-talet ser för jävla fräscht ut härifrån. Det ser faktiskt helt nytt ut. Men…ja, jag vet.
– Jag ska lägga mina händer runt hennes hals, hålla henne nede.
När jag tänker på Oslo nu så svartnar det för ögonen. Man kan tänka sig hela scenen som något organiskt; ett träd kanske, eller en vattenbuffalo. Någonstans längre fram försvinner en man i svart trench-coat runt ett hörn, förbi den afrikanske gentlemannen som säljer oregano och florsocker, förbi den rumänska kvinnan som står på knä med knäppta händer, kliver över den livlösa kroppen som ligger tvärs över trottoaren och spärrar vägen – på väg till ännu en vernisage på en obskyr adress. Det går oftast bra. Eller, vad fan säger jag, det går käpprätt på trynet varenda gång, men det är inte att komma ifrån; när Ole Jørgen Ness hade sin första utställning i Herslebsgate 10 var dagens gallerister fortfarande hjulbenta av att gå i blöjor hela dagen.
Och det finns dom som på allvar tror att huvudpoängen här är strikt social; att man kan läsa strukturen ungefär så här;
1) Specialintresse
2) l
3) Knulla
Om det ändå vore så enkelt. Det ligger ett helt universum mellan punkt 2) och 3), och åren har löpt ifrån dig redan innan du är på 1) – it´s a no win-situation. Och när Oslo öppnas, på det sätt som sker här – och detta vet vi med facit i hand; kommer punkt 1) att ta över i så hög grad att punkt 2) blir den utmattades tröst och belöning i slutet av golgatavandringen. Knulla kan du bara glömma, det blir inget på någon av oss. Inte nu. Inte här. Slå upp dörrarna och låt folkvandringen börja – det blir ingen tid över. Oslo Open. Case Closed.
Det kan virke som jeg ble oppfattet hardere enn tenkt når jeg ser svarene her. All ære til Tommy Olsson! Og ja, teksten er verdt å lese – og godt er det at den ble publisert her.
Jeg kan ikke annet enn å gjenta det Tommy Olsson har skrevet. Jeg beklager at tonen i hvordan vi presenterte teksten ble litt feil. Grunnen til at vi valgte å publisere den var ene og alene at vi mente at det var en god tekst som fortjente å bli lest. Hvorfor Oslo Open-redaksjonen valgte å ikke trykke den kunne vi ha undersøkt bedre.
Når det er sagt kan vi ikke garantere at diskusjonen om hvorvidt Tommy Olsson skriver underholdende og morsomme tekster eller ei er over. På et nettsted for kunstkritikk er det naturlig at også kritikken diskuteres, og som en av norges mest profilerte kunstkritikere vil nok Olsson også figurere i framtidige diskusjoner om kunstkritikk.
Nå melder jeg pass, siden det tross allt ikke er meg som har skrevet den kjipe innledingsteksten her; jeg har beklaget det jeg har å beklage, og kunstkritikk.no fungerer jo som kanal for særere ting enn så hvis du sjekker arkivet – kritikken kommer vi uansett ikke unna, den ligger jo i selve navnet.
atter en gang
allt det godeste og beste
Tommy Olsson
Jeg kan godt forstå at det blir mye for deg til tider, Tommy. At man ikke alltid klarer å gjennomføre alt man har tenkt, er gjennkjennlig for sikkert mange fler enn meg. Og at dette ikke er et ønske om å se noens blod, er også helt klart.
Det Andre og jeg reagerer på er nok mer at Kunstkritikk velger å være en kanal for diskusjon om hvorvidt Tommy Olsson skriver underholdende tekster eller ei. Hvor ble det av kritikken?
jeg tror ærlig og oppriktig at den beste kritikk er den som er underholdende og poetisk; ikke den som er kald og matematisk og vil forklare alt, men som hverken rommer hat eller kjærlighet, fordi den har gitt avkall på ethvert temperament.
hilsen c. baudelaire (1846)
Till André Gali
Jag är den förste som ska beklaga; jag skulle ha svarat på din mail med en gång och vidare hållit kontakten med dig angående omständigheterna runt publiceringen av den här texten på kunstkritikk.no. Det ligger ingen polemisk politik från min sida i att så inte skedde, och jag förstår att det kan verka omåttligt agressivt att den presenteras på det här sättet utan att du blivit orienterad om det i förkant. Det är mitt fel, och jag är uppriktigt ledsen för det – jag skickade vid tillfället texten vidare och fortsatte jobba med något annat, och så glömdes det bort till alldeles nyligen. Det hör ju till saken att jag också är en del av redaktionen här, och att detta var en förbannat olycklig timing för att omtala något från min hand som «underholdende» og «morsomt», med den förbannade debatten om Olsson-skolen som vid den tiden fortfarande pågick, vilket utlöste en kollektiv pavlovsk reflex internt i redaktionen. Men det var inte, och detta kan inte nog understrykas, André Gali´s blod vi ville se, och det var inte heller snack om någon diskreditering av Oslo Open. Det var mer en diskrediterande tendens vi ville till livs i det här fallet.
Basically, jag har absolut inget problem med den prioritering av medel det är frågan om här, och tål också helt fint att bli refuserad – fan heller, jag blir GLAD av det, jag skulle önska det hände oftare (dock inte allt för ofta, man ska vara försiktig med att önska saker) – men det var också frågan om att få ut texten, för det är trots allt inte det sämsta jag skrivit, och det rådde enighet i redaktionen – mig själv inkluderad – om att den också skulle presenteras som en refuserad text. Eventuellt med några inledande rader om varför, eller med den mailutväxling mellan dig och mig som nu aldrig skedde eftersom jag faktiskt glömde bort alltsammans i det ögonblicket jag satte mig på flyget till Amsterdam och försökte få till en fungerande plan för umgänge med mina barn som bor i olika länder medan tretton deadlines tickade närmare i tid og lønns og trekkoppgavene från 2006 skulle beställas från Likningskontoret i Follo.
Vad jag försöker komma fram till är att kommunikationen inte alltid funkar perfekt med mindre den är akut. Men situationen har nu alltså blivit sådan att minsta antydan om att jag driver med underholdning vill momentant bli slått hardt ned på, oavsett vem, vad eller varför. Bortsett från det ser jag ingen grund till att detta skulle behöva urarta i någon form av konflikt, det är bara synd att jag inte var uppmärksam nog att följa upp. Det är olyckligt, för detta skulle ha diskuterats ett par varv till oss emellan – och säkert också med resten av redaktionen. Vi har alla bommat lite här. Vi får fan se till att skärpa oss ett par hack, alltså.
Allt det goda och bästa
Tommy Olsson
Til redaksjonen i kk.no.
Jeg synes det vitner om en uprofesjonell holdning fra redaksjonens side når min refusjonsepost til Tommy Olsson publiseres her uten at jeg har vært kontaktet på forhånd. Hvis dere var interresert i min mening om teksten og forholdene omrking refusjonen kunne dere kontaktet meg i forkant og fått ytdypende svar fra min side. Jeg har ellers ikke hørt noe mer fra Olsson angående refusjonen og synes fremstillingen av den her på kunstkritikk.no er noe merkelig.
Men som dere selv kan lese i mailen var argumentet for å kutte Olssons tekst at vi ikke fikk de bevilgninger som vi håpet på og at vi dermed måtte kutte bort flere innsendte tekster, deriblant Olssons. Det som også står i denne mailen er at jeg foreslår for Olsson å trykke teksten her på kk.no, eller hvis det ikke skulle være aktuelt, så ber jeg om muligheten til å trykke den på min blog. Selv synes jeg dette tyder på at jeg anser det som en leserverdig tekst og er lei meg for at vi ikke fikk muligheten til å trykke den.
Det er derfor jeg opplever det som uholdbart av kunstkritikk.no å presentere det som at jeg bare synes teksten er underholdende og morsom, noe som ikke er tilfellet. Jeg synes den er en godt skrevet tekst som er verdt å lese, og det ville dere visst om dere hadde giddet å henvende dere til meg i forkant av publiseringen for å få vite min holdning til teksten. Som nevnt ble den ikke refusert på grunn av kvalitet, men på grunn av manglende plass i katalogen. Jeg synes også teksten fungerte veldig bra i sin fulle lengde og så ikke noen mulighet til å kutte den ned uten å samtidig redusere den litterære kvaliteten jeg mener teksten har.
Så til Tommy Olsson vil jeg si bra skrevet og igjen beklager at vi ikke kunne trykke den. Til kunstkritikk.no vil jeg si at jeg synes dere utviser en uprofesjonell holdning og representerer dårlig debattkultur.
Vennlig hilsen
André Gali
Redaktør for Oslo Open 2007 katalogen
Skjønner at det kanskje kan virke som flisespikkeri, men likevel: Manifest 2007 er ikke MITT prosjekt, men et samarbeidsprosjekt mellom meg og de andre som har undertegnet (se Runas innlegg lenger opp). Det gjelder naturligvis også for appellen som ble holdt på åpningen. Dette har hele tiden vært klart fra min side i kommunikasjonen med redaksjonen. Når det er sagt, kan jeg godt forstå at det kan bli litt mye å holde styr på i et så stort prosjekt som Oslo Open!
Hei Runa,
Manifestet er ikke presentert som Marianne Heiers kunstprosjekt, og jeg beklager at du opplever det sånn. Manifestet er trykket med alle deres navn under. Appellen etter manifestet er presentert som Mariannes, men det er fordi jeg ikke har fått noen opplysninger om noe annet.
Ellers er jeg lei meg for at Manifestgruppa ikke hadde anledning til å holde et seminar eller annet under Oslo Open. Jeg inviterte mastergruppa spesielt nettopp for å kunne trekke den fantastiske innsatsen dere har gjort videre og kanskje nå et større publikum. Og spesielt for at dere skulle kunne markere dere i større grad.
Tommy Olsson og redaksjonen; det gleder meg at dere utgir teksten her!
Jeg vil bare poengtere at årsaken til at den ikke kom med i katalogen slettes ikke hadde noe med kvalitet å gjøre, men penger. Vi prioriterte å bruke plass (og penger)på de deltagende kunstnerne i stedet for tekster. Det er jo dem disse ti dagene handler om, eller hur?
Hillevi Munthe
til redaktør Andre Gali
Kommentar til Oslo Open 07 katalogens presentasjon av
MANIFEST 2007, Å VÆRE KUNSTNER ER ET YRKE:
Prosjektet Manifest 2007 presenteres i O.O 07 katalogen som Marianne Heiers kunstprosjekt.
Manifest 2007 er et selvorganisert, kollektivt prosjekt med flere medvirkende som: Marianne Heier, Runa Carlsen, Therese Ellefsen, Silje Rønneberg Hogstad, Karen Kviltu Lidal, Ingrid Lønningdal, Veronika Moen, Oda Broch Nerdrum, Elizabeth Schei, Maren Skoie, Elisabet Storhaug, Linda Hellevik, Maren Westlie, Tron Ove Wisløff og Ina Åsheim.
vennlig hilsen runa carlsen
For de interesserte:
Her er refusjonsbrevet fra Oslo Open:
……………
From : André Gali Sent : Monday, April 9, 2007 4:21 PM To : phuqphaze@hotmail.com Subject : Angående tekst til Oslo Open katalogen
Hei Tommy,
Vi i redaksjonen for Oslo Open katalogen takker for ditt bidrag og det er med stor beklagelse at vi må meddele at på grunn av manglende finansiering til Oslo Open katalogen blir vi nødt til å redusere antall tekster i den redaksjonelle delen og at din tekst til katalogen blir blant dem som faller ut.
Siden det er en underholdende tekst som toucher innom forskjellige aspekter ved Oslo og kunstlivet her på en morsom måte, hadde det vært kult om den ble publisert et annet sted, eksempelvis på Kunstkritikk.no eller, med din tillatelse, på Galiblog (min kunstblog på http://andregali.blogspot.com/).
Vi beklager at vi ikke trykker teksten i katalogen og takker igjen for ditt bidrag,
vennlig hilsen
André
André Gali Redaktør for Oslo Open-katalogen 2007
……………