J.M.W. Turner (1775-1851), Claude Monet (1840-1926) och Cy Twombly (1928-2011) kommer från olika länder, tillhör olika generationer och står i olika traditioner. Det hindrar inte att det kan vara motiverat att ställa dem bredvid varandra. Tvärtom kan det vara givande att osäkra etablerade bestämningar och gå på kontrakurs med konst- och stilhistoriska begränsningar. Inte minst som det synliggör institutionella problem. Hade utställningen kombinerat Turner och Monet med Whistler, som var fallet på Tate och Grand Palais för dryga fem år sedan, hade den haft sin naturliga hemvist på Nationalmuseum. I Sverige börjar nämligen det «moderna» med kubismen och därför ses impressionismen som slutet på den äldre konsthistoria vilken det är Nationalmuseums uppgift att bevaka. Att frångå en strikt linjär konsthistorieskrivning kan således paradoxalt nog hjälpa till att skapa ett historiskt medvetande.
Turner, Monet och Twombly är förstås inte vilka konstnärer som helst och det är en fantastisk bedrift att lyckas låna samman så pass många centrala verk som nu finns att beskåda på Skeppsholmen. Flera av de enskilda verken borde vart och ett för sig kunna garantera en publiksuccé. Men för att sammanställningen skall ha något mer att ge än just detta, måste de olika beståndsdelarna ha något att säga varandra.
Generationshoppen skulle exempelvis kunna reflektera olika förhållanden till modernism och modernitet. Turner har ofta beskrivits som en protomodernist, en konstnär med ena benet i romantiken och andra i framtiden där ångbåtar och järnvägar motiviskt förebådar de förändringar som själva måleriet redan tycks rymma. Jag slås av hur Turner i målningar som The Lake, Petworth, Sunset; Sample Study från 1827 reflekterar ett intresse för seendet och optik redan innan fotografin etablerats. Monet å sin sida, kanske påverkad av Turner, drev sinnesintryckens måleri till sin spets när han 50 år senare började måla sina nu så välbekanta impressioner varav utställningen visar flera emblematiska verk. I jämförelse med Turner blir det tydligt hur pass mycket dessa konstverk reflekterar moderniteten. Stilen rymmer lite av traditionellt måleri – istället märker man spåren av samtida rön om seendet. Den värld som var på väg bort hos Turner blir till historiska spår hos Monet, se exempelvis de stillsamma betraktelserna av katedralen i Rouen.
I detta sammanhang blir Twombly en konstnär som blickar tillbaks på det moderna måleriet. Han började tidigt låta de abstrakta färgfälten samsas med kratsiga anteckningar direkt på duken och blev med detta «språkspel» en av postmodernismens kelgrisar; en konstnär som förstod att förhålla sig till måleriet som sådant, men också som tradition och som tecken. Den romantik som Turner var på väg att lämna återkommer hos Twombly – fast med den sorts dubbelhet som präglar så mycket annat av det postmoderna måleriet. Målningen Orpheus (1979) är typisk för hur texten skriver sig in i färgfälten och därigenom också blir till teckning lika mycket som ord.
Men kuratorn Jeremy Lewison har inte i första hand valt de tre konstnärskapen som företrädare för var sin tid. Hans ledstjärna har istället varit de hur tre konstnärerna berör dödlighet, nostalgi, förlust och sorg och han har valt att lägga fokus på konstnärernas senare levnad. Inte i bemärkelsen «sen stil» utan i bemärkelsen «sent i livet»; Lewis har funderat vilken betydelse mognad som inträffar sent i livet har för ett konstnärskap.
Det går inte riktigt ihop. Där det finns tydliga kopplingar mellan två av de tre konstnärerna (mest mellan Turner och Monet), faller den tredje ofta bort. Dessutom är den bärande idén om «sent i livet» svår att följa på själva utställningen. Den som vill ha ett sammanhang utöver allmänna tematiska rubriker som «Atmosfär», «Skönhet, kraft och rymd» och «Intet så ljuvt som melankolin» får leta i katalogen (vars färgåtergivning lämnar mycket övrigt att önska). Utställningsrummet struktureras av att de olika temanas väggytor har målats i olika sobra färger, vilket har blivit lite av en olycklig standardlösning på museet.
Att presentera tre så olika konstnärer jämte varandra är både att peka på likheter och att skapa dem. De tematiska hängningarna tillåter rätt fria och (ibland) fruktbara kopplingar, men när verken tycks hänga bredvid varandra för att vissa färger återkommer närmar man sig inredningstänkande. Å andra sidan uppstår något intressant även i rent visuella sammankopplingar. Twomblys fyradelade målning av årstiderna från 1990-talet balanserar vackert mot Monets åttio år äldre Irisar där sambandet ger något till bägge verken.
Lewisons tanke på det mogna konstnärskapet är svårgreppad men samtidigt tilltalande, inte minst som den samtida konsten i så hög grad präglas av åldersdiskriminering. Men även här dras konstnärerna isär. De sista åren förefaller Twombly ha rensat sitt måleri och sökt sig mot tryggare marker. Även om flera av de senare målningarna är magnifika saknar de den spretighet som gjort hans tidigare verk intressanta. Något annat händer med Monets och Turners sena måleri. Bägge har fått spela rollen av föregångare till högmodernismens abstrakta måleri. För Clement Greenberg kom den sene Monet att erbjuda en grundläggning för det han kom att kalla postpainterly abstraction. Konstnärer som Helen Frankenthaler och Clyfford Still fick företräda ett parallellt, måleriskt spår till den sorts abstrakt expressionism vilken vilade på kubistisk linjäritet och som enligt Greenberg hade nått vägs ände. På moderna museet representerar verk som Londres, Le Parlement, trouvée de soleil dans le brouillard (1904) liksom de uppbrutna rum som man möter i Monets målningar av den japanska bron i Giverny denna nyupptäckta historiska grund.
På sextiotalet presenterades också Turner som en «abstrakt» konstnär, något som Lewison med rätta problematiserar. Samtidigt står vi här inför ett historiografiskt problem. För även om man vill värja sig från en avantgardistisk syn på utveckling, kan man konstatera att Turner och Monet mot slutet av sina liv rörde sig mot uttryck som gör jämförelsen med Twombly möjlig. Dessa frågor hade varit värda att utveckla i relation till frågan om det «sena» som utställningen säger sig vilja diskutera.
Det hindrar inte att jämförelsen mellan de tre konstnärerna har något att erbjuda. Ställda mot varandra visar de tre konstnärskapen att den skillnad som görs mellan 1800 och 1900-talen har lite med konstnärlig utveckling att göra. Twombly spelar rollen av en katalysator. Genom honom kan vi på nytt se hur Turner och Monet utmanade seendet, med en radikalitet som har försvunnit i vårt vaneseende. Twombly gör det till och med möjligt att titta bakom Monets uttjatade näckrosor och upptäcka de olika rum som uppstår i det horisontlösa motivet. Min finaste personliga upptäckt är Turners små vita målningar på kartongpapp från 1840-talet, där bildrummet löses upp så till den grad att de nästan blir totalt abstrakta och istället börjar pekar mot sin egen materialitet. Här blir kopplingen till Twombly både självklar och samtida.
