Etter at Trondheim Kunstmuseum forrige uke annonserte at Pontus Kyander tar over som direktør fra 1. oktober, har nå Sørlandets Kunstmuseum igjen utlyst stillingen som direktør for museet. Søknadsfristen er satt til 21. august.
I en pressemelding fra Trondheim Kunstmuseum uttrykte Kyander at han var fornøyd med det han hadde oppnådd i løpet av de nesten to årene i Kristiansand og at han nå gleder seg til å komme til Trondheim på grunn av byens «intellektuelle miljø gjennom universitetet og Kunstakademiet samt forsknings- og kulturinstitusjonene som er samlet her.» Kyander trakk og frem byens «enorme utviklingspotensial i forhold til internasjonalisering.» På spørsmål om hvordan han ser på å flytte fra Kristiansand etter så kort tid svarer Kyander at museet mens han har vært i Kristiansand har fått gjort mye og at han «ser en merkbar forbedring av SKMUs indre struktur, utstillinger, rom, osv.» som han er fornøyd med.
Det er selvfølgelig ikke problematisk at institusjonsledere skifter arbeidsplass, men det er å håpe at Sørlandets Kunstmuseum med sin neste direktør finner en mer permanent leder som kan bidra til ambisjonene om å bli blant landets og Nordens ledende institusjoner innen formidling av samtidskunst. Det har de siste par årene flere ganger blitt påpekt, blant annet av kunstsosiolog Dag Solhjell, at det er mangel på kvalifiserte ledere i norsk kunstliv. Uten at man skal bli for proteksjonistisk er det all grunn til å påpeke at ansvaret for å utvikle disse norske lederne faktisk ligger hos institusjonene, slik for eksempel Sørlandets Kunstmuseum tidligere har gjort med Erlend Høyersten. Det er heller ikke i seg selv et tegn på ambisjoner at man henter inn utenlandske ledere. Kanskje snarere tvert i mot.
Det snackas för mycket, menar jag, om att för många «utländska» museumsledere arbetar i Norge – som om ett par mil från endera sidan av Kölen egentligen skulle betyda så mycket kulturellt eller språkligt. Problemet är snarare att för få norska kuratorer och museumsledare in spe söker eller har arbetserfarenhet från det internationella fältet. Konsten är idag i hög grad internationell, vare sig vi talar om historisk eller samtida konst. Samarbetena är internationella, informationen utbyts internationellt, konstnärerna verkar mer än någonsin över landsgränserna. Inte minst arbetar curators och museumsledare tvärs över nationsgränserna. Med uteslutande «lokal» eller «nationell» arbetserfarenhet är det inte lätt att konkurrera med dem som kommer utifrån. Jag uppmanar unga norska curators att söka erfarenheter från det internationella fältet. Karriärmöjligheterna ökar då betydligt, oavsett om det är i Norge eller någon annanstans man söker en högre ställning.
«Utlänningarna» (mest svenskar och danskar som det verkar) har inte fått jobben för att de pratar lustigt, utan sannolikt för att de sökt med de bästa meriterna. Somliga stannar kort tid, andra längre. Gäller inte detta alla chefer på de flesta områden, även de norska?