Jag närmar mig Mandana Moghaddams konstnärskap genom Vimeo. Videoverket Silence (2017) presenterades som en dubbel projektion på Konstnärshuset i Stockholm 2017. Min blick sveper med i åkningen över en passiv folkmassa, placerad på typiskt svenskt armlängds avstånd från varandra. Platsen är en allmän badhall, vanligtvis en plats fylld av tjo och tjim, rörelse och gastande barn, men nu tyst. Inbäddat i tystnaden registrerar jag våld. Simhallen och människorna är representationer av en inre upplevelse. I tystnaden sveper kameraåkningar över ansikten och stannar till vid en ung kvinna. Plötsligt hoppar hon i swimmingpoolen, hamnar under ytan, i vattnet, i en febril ljudvärld.
I Moghaddams arbete kommer hennes eget liv och yttre politiska skeenden samman. Hon föddes i Teheran 1962, men tvingades lämna Iran efter den islamiska revolutionen 1979. Först kom hon som asylsökande till Turkiet, och några år senare till Göteborg. Hon har haft en lång karriär som konstnär i Sverige och Iran. Särskilt mycket uppmärksamhet fick hon under tidigt 2000-tal. Då hade hon en rad soloutställningar i Sverige och Iran, och ställde också ut i den iranska paviljongen i Venedig, 2005.
Moghaddam arbetar både med rörlig bild och skulpturer av material som hår, bagage, vatten och betong. Hennes verk bär titlar som Vinden bär oss med sig (2015), Exodus (2012), The Wailing Wall (2013), Hanging Cypresses (2012), Fathers Legacy (2010), och knyter an lika mycket till naturen som till erfarenheter av migration, exil och kvinnoförtryck; teman som fått ny aktualitet av den feministiska revolutionen på Iran och Kurdistans gator som just nu strömmar på digitala kanaler världen över.
Jag har bjudit hem konstnären till mig för att fördjupa mig i hennes bakgrundshistoria och konstnärliga bana. Som konstnär och dramatiker med kurdisk bakgrund så vill jag prata med henne om alienation och kommunikation. Går det att komma över främlingskänslan och utanförskapet? Är stumheten i hennes konst ofrivillig eller förmedlas den bäst av tystnaden?
Jag har många frågor…
De frågor du har går ihop, så vi börjar var du vill.
Hur började din konstnärsbana?
Jag har målat och skulpterat sedan jag var barn i Teheran. När jag var 8 år skissade jag kläder i en skissbok, och brukade titta på min kusin måla och lärde mig av att ta efter henne. En väg till konsten var teatern, jag började göra masker. Jag förstod att jag gillade att göra scenografi. Jag läste mycket litteratur och poesi som följd av det, och backades upp av lärarna på skolan. Jag gillade också att teckna och måla. Jag förstod att jag måste gå den här vägen. Samtidigt blev jag intresserad av politik och tog ställning mot Shahens regim – fast min pappa tillhörde hans armé.
Konsten var ett naturligt inslag i ditt hem?
Naturlig på min mammas sida, min pappa köpte böcker och uppmuntrade mig att läsa och studera.
Han uppmuntrade din självständighet, bejakade ditt intresse för politik, trots sin egen roll?
Det viktigaste för honom var att jag var självständig. När jag var 12 år började jag intresserade mig för religion. Ett år efter gick jag till min pappa och sa Gud finns inte, tyvärr. Jag ska sluta! Han sa, du gör som du vill. Jag är glad att du läser och försöker hitta dina egna vägar.
Vad var det för vägar du tog sen?
Jag var 15 år. Jag skrev poesi om samhället. Varje månad fäste jag planscher på skolans väggar, en typ av väggtidning fylld av motiv och citat hämtade från böcker jag läst. Det var populärt, alla på skolan inklusive lärarna kollade in det. I slutet av året tog studenterna hem det, som konst och hängde upp det. Det var vad jag gjorde.
Revolutionen kom när jag var 16 år. Det var 1979. Jag var konstant orolig för pappa, som vid det här laget hade blivit överste i armén. Han och andra i höga positioner inom Shahens armé häktades, och skickades till fängelse på revolutionens första dag. Jag gick inte till skolan under hela de 4,5 månaderna, när rektorn kallade mig till sitt kontor för att uppmana mig att göra det nationella provet. Klockan åtta på morgonen, utanför hennes dörr, hörde jag på radion att min pappa avrättats utan rättegång.
När bestämdes det att du skulle till Sverige?
Min familj gick sönder. Mamma var 34 år gammal med tre barn, utan lön, utan pengar. Vi försökte, min morbror drog mig med tvång till provet. Det här var en månad senare. Men det fanns inget att kämpa för, jag var inte motiverad. Under två terminer delade jag min tid mellan en lärarhögskola, känd för politisk aktivitet och skolan för teater, film, manus. Men skolorna stängdes ner. Jag jobbade på olika firmor och deltog i demonstrationer.
Fyra år från det att skolorna stängdes kallades en del studenter till universitet, vissa till förhör. Jag blev avstängd och skulle skickas vidare till domstolen för ytterligare förhör på grund av politisk aktivitet. Jag visste att jag behövde dra innan jag blev kallad igen. Jag tog min syster och bror till Turkiet. Efter 3 år där som asylsökande kom vi till Sverige. Vi hamnade på en flyktingförläggning i ett land vi inte hade någon relation till och fick börja om, från noll.
Hur gick det till när du kom in i konstlivet i Sverige?
Jag läste kemi, fysik och samhällskunskap. Jag hade bra betyg och kunde söka olika universitetsprogram, men köpte istället konstmaterial och sökte till Domens konstskola i Göteborg. Där studerade jag måleri, skulptur och grafik i fem år. Rektorn Tullan Fink var väldigt viktigt för mig och stöttade mitt konstnärliga arbete. Efter studierna gick jag till olika gallerister, men de sa alla att de själva väljer sina konstnärer, och att ingen skulle köpa mina verk eftersom jag har ett utländskt namn.
Jag gick till Mors mössa. Galleristen sa, dina arbeten är väldigt bra, du ska visa på större gallerier, men jag kan inte visa dig. Så jag kontaktade Folke Edwards på Göteborgs konstmuseum, och bad honom komma till min ateljé. Han kom, tyckte det var bra, och skickade mig till intendenten, Lena Boëthius. Hon introducerade mig för Galleri Maneten, där jag 1998 fick en separatutställning. Två år senare hade jag en soloutställning på Röda Sten i Göteborg. Därefter deltog jag i tre utställningar på samtida museet i Teheran.
Du representerade Iran på Venedigbiennalen 2005. Kan du berätta?
Vid samma tid bestämde jag mig för att flytta hem med mina barn till Iran. Efter 3 månader i Teheran fick jag ett samtal från en gallerist. Hon gav mig en vecka att komma med förslag till iranska paviljongen i Venedig. Jag satt hemma, funderade och skissade på hårflätor som hänger från taket. Verket utgick från mig som kvinna, vad det innebär och hur det känns att vara kvinna i vår tid. Jag vill visa trycket kvinnor bär på. Vissa kvinnor har blivit en del av förtrycket, själva blivit förtryckare. Men de är förtryckta också, män är också förtryckta. Speciellt i våra länder.
Verket som jag ställde ut i Venedig, Chelgis II (2005), består av fyra stycken hårflätor. De är sex meter långa och hänger från taket och penetrerar ett cementblock. Blocket hänger med håret, och svävar mitt i rummet. Chelgis I (2002) är en hår-skulptur, där den figurativa formen representerar en kvinna. Hennes hår går runt och över hela henne, det faller ner på golvet och kryper ner under en glaskupa.
Hur togs Chelgis emot Venedigbiennalen?
Verket blev väldigt uppskattat. På Venedigbiennalens öppning kom kommittén och sa varför skickade ni inte in katalogen, den kunde ha vunnit. Om vi kände till ert verk skulle det fått hänga i huvudpaviljongen. Det räckte för mig att de sa det. Iran saknade erfarenhet kring liknande procedurer, och katalogen borde ha kommit till juryn sex månader före de avgjorde prisvinnaren.
Jag gör ett gigantiskt tidshopp till nutiden och revolterna i Iran och Kurdistan. Dina verk är hyperaktuella mot bakgrund av dessa nya krafter för förändring, framförallt Chelgis blir effektiv illustration av den kampen.
I 44 år har vi väntat på det här. Dagens protester är en fortsättning på kampen mot den totalitära regimen. Det är min kamp också, det är också mina upplevelser, att vara flicka och kvinna i Iran, att vara förtryckt. Vi känner samma förtryck. Konsten var mitt rop, mitt försök att göra motstånd. När jag var ung fanns ingen telefonkontakt, ingen hörde vad som hände där, förbindelserna mellan folk var svaga, det saknades mediaexponering och de kopplingar vi har idag. Konsten var min väg, jag trodde att något kunde förändras om vi började kommunicera över landsgränserna.
Vad uppstår det för tankar i dig av detta?
Jag tänker att den iranska revolutionen var ingen revolution, den var inte från folkets sida. Den hade beställts utomlands. Idag är det folket som driver den här rörelsen. Dom unga, post-revolutionens barn, går inte att koppla till yttre påverkande krafter, på det sätt som min generation anklagades för. Dagens unga har inga politiska band till utlandet, det här motståndet kommer inifrån dem själva.
Att koppla samman människor är något du har arbetat med på ett konkret sätt i din konst. Kan du berätta?
Under studentrevolutionen 2001 nåddes inte omvärlden av regimens slakt på den egen befolkningen. Jag ringde till Iran, det fanns inte tid att förbereda något, så jag gav min telefon till människor på gatan i Göteborg, så att personen på andra sidan luren kunde berätta om vad som hände där i Iran. Men det var inte tillräckligt, så vad kunde jag göra? Så jag började skissa på Brunnen (2008. Jag kontaktade Telia och frågade om det gick att ha en öppen direktlänk till ett nummer i Iran. Jag gick till olika kulturinstanser i Göteborg och Stockholm, men ingen nappade. Till sist blev jag inbjuden att ingå i konstfestivalen SpotCity, och på så vis kunde jag genomföra min idé om en brunn i Göteborg och en Teheran som skulle göra det möjligt för människor i Sverige och Iran att tala med varandra.
Först gick allt bra och projektet godkändes av Konstnärhuset i Teheran. Men sedan stängdes det ner av kulturministeriet. De var rädda att iranier bosatta i Sverige skulle kunna framföra regimkritisk propaganda. Dessutom sa de att verket förlöjligade berättelsen om den sista imanen som försvinner i en brunn. Senare ställdes Brunnen ut på andra platser runt om i världen, som Seoul, New Dehli och Bangalore.
Brunnens ursprungliga idé går tillbaka till en annan installation?
Ja, 1998 ställde jag ut installationen Exil (1998) på Galleri Maneten, som jag nämnde tidigare. Besökaren möttes av telefonsignaler som kom inifrån gallerirummet. Samtidigt som signalerna hördes, så gick en video igång i ett annat rum. I videon leder kameran betraktaren i en lägenhet tom på människor. Allt ser till synes normalt ut, men sovrummet befinner sig i en röra och kläder ligger utspridda överallt. Kameran för oss vidare in till ett stängt rum med ett fönster med utsikt.
Utanför åsyn satt hela tiden min vän, slog slumpmässigt in olika nummer och kopplade samtalet till telefonen på galleriet. Telefonen ringde tills någon besökare plockade upp luren och svarade. Sedan kunde de börja prata med varandra på det språk eller sätt det var möjligt.
Verket utgick från min tid på en flyktingförläggning när jag just kommit till Sverige. Min enda kontakt med min mamma gick via en telefon ute i 38 grader kyla. Det var krig, och ingen svarade i Iran.
Du framhåller genom dina verk betydelsen av dialog, vilka konstnärer är du i dialog med och känner släktskap till?
Mona Hatoum och Eva Hesse har intresserat mig särskilt, men också poesin och poeter i Iran har lär mig mycket.
Den här återkommande alienationen går att tolka på olika sätt, hur har det konstnärliga utbytet varit Sverige och på den svenska konstscenen?
Det är öppnare nu, konstnärer som inte har erfarenhet kommer in nu. Men då var det stopp.
Din livshistoria är sammanflätad med ditt konstnärskap, tillåts din konst vara obunden och stå självständig från det personliga narrativet?
Exil är universell, människor flyr hela tiden. I videoverket Exodus I (2012) flyter det resväskor i havet, de skvalpar ömsom hit och dit nära kusten och man vet inte var väskorna rör sig mot. Verket lånar sitt namn från israelernas uttåg från Egypten någon gång mellan 1450 f.Kr. och 1290 f.Kr. Historien upprepar sig, flykt är en uråldrig rörelse, folk lämnar allt, sina hem, sin familj, vissa dör längst vägen.
Även om din avsikt är att tala om en global migrationserfarenhet undrar jag om det funnits en tendens att du i Sverige tolkats enbart utifrån dig och om det hållit dig tillbaka? Hållit tillbaka konsten.
Ja, många är inte intresserade av att läsa min konst separerat från min person eller kulturella bakgrund. Men mitt syfte är inte mig.
