En och annan höjde kanske på ögonbrynen när de läste att Ken Friedman imorgon, onsdag, öppnar en utställning i sin hemstad Kalmar. Den amerikanske konstnären är en legend inom Fluxus, men har under de senaste decennierna inte varit så aktiv i konstlivet. Istället har han varit professor i strategisk design vid the Norwegian School of Management i Oslo, och senare dekan vid designfakulteten på Swinburne University of Technology i Melbourne, Australien. Idag är han professor vid Tongji University i Shanghai, och bor alltså, sedan 2014, i Kalmar, en sydsvensk stad med runt 40 000 invånare.
Utställningen 92 Events spänner över sex decennier av konstnärlig aktivitet. Friedmans event-instruktioner kommer att placeras på väggarna, men också aktiveras både genom att uppföras och genom en unik scenografi, enligt ett koncept utvecklat i samarbete med museichefen Bettina Pehrsson och scenografen Camilla Ed.
«The distance from this sentence to your eye is my sculpture», lyder Friedmans event-instruktion Distant från 1971, ett tydligt uttryck för språkets performativa funktion i hans arbete. Friedman gick med i Fluxus 1966, och samarbetade med bland andra George Maciunas, Nam June Paik och John Cage. Under tidigt 70-tal arbetade han som ansvarig för Dick Higgins’s Something Else Press, ett framstående förlag för Fluxus-relaterade böcker, trycksaker och konkret poesi. Han har också fungerat som historiker och arkivarie inom Fluxus, och varit redaktör för boken The Fluxus Reader (1998).
Jag hörde av mig till Ken Friedman för att ställa några frågor inför morgondagens vernissage.
Ken, din utställning 92 Events öppnar på Kalmar Konstmuseum imorgon. Kan du säga något om förberedelserna? Vad kommer besökarna att se, läsa, upptäcka, delta i?
De flesta utställningar visar event-instruktionerna som ord tryckta på papper. Det var så jag utformade den första versionen av utställningen 1973, och det är så olika museer har presenterat den sedan dess. Nu vill Kalmar konstmuseum aktivera utställningen genom att bjuda in folk att göra egna versioner av verken. Detta är i linje med Fluxus anda. Vad som skiljer sig här är att betraktaren inte bara kommer att läsa event-instruktionerna på väggen eller på ett kort. Olika artister kommer att tolka eventen på sina egna sätt, och museet kommer att presentera deras tolkningar tillsammans med mina instruktioner.
Detta sätt att realisera utställningen har utvecklats av museumdirektör Bettina Pehrsson. Det är första gången ett museum realiserar en serie intermediala Fluxkonserter där olika konstnärer presenterar samma verk i flera konserter.
Installationen i Kalmar är också unik. Utöver att instruktionerna placeras på väggarna, så som de alltid har presenterats, så har utställningsscenografen Camilla Ed skapat ett kreativt och energifullt rum. Det kommer att finnas platser där man kan sitta ner under konserterna. Du kommer kunna läsa, lyssna, titta, och ibland också leka med artefakter. Det kommer att finnas väggar och nischer som rör sig under konserterna. Camilla har också realiserat flera instruktioner i arkitektonisk form. Detta skapar ett rumsligt djup, flera erfarenhetslager.
Detta kommer att göra det möjligt för publiken att ta sig an utställningen, inte bara intellektuellt, utan också fysiskt. För mig fångar detta den hermeneutiska dimensionen i mitt arbete, och den hermenuetiska traditionen inom Fluxus. Beroende på vad varje betraktare tar med sig till utställningen kommer den hermeneutiska horisonten att vecklas ut och få liv på ett personligt sätt. I viss utsträckning stämmer detta för all konst, men Camilla kommer att föra samman besökarens kropp med utställningens kropp. Hon har skapat någonting unikt.
Du har bott i Kalmar sedan 2014. Hur kommer det sig att du hamnade där? Kommer detta på något sätt att färga av sig i utställningen?
Min fru Ditte bodde här som ung. Vi besökte ofta hennes familj och jag kom att älska staden. Efter att ha bott i Melbourne, Australien, i många år beslutade vi att det var dags att flytta tillbaka till Sverige. Kalmar är en liten stad, ungefär samma storlek som New London, Connecticut, staden där jag föddes och där jag hade mina första utställningar. Vi har samma typ av parker och trädgårdar, vi har historiska kyrkogårdar och äldre kulturbyggnader. I New London hade jag Atlanten, i Kalmar har jag Östersjön.
Det faktum att jag bor här kommer inte direkt att påverka utställningen. Men kontexten är alltid viktig. Och kontexten här är att jag bor på fem minuters gångavstånd från museet. Museet har blivit ett nav för utställningen. För de flesta museer handlar det om konsten. Här är det personligt.
Jag har en direkt relation till personalen på museet. Jag kan se hur de arbetar. De bjuder in mig för att se hur installationen tar form och vi har en pågående konversation medan utställningen skapas. Folk från Kalmar utvecklar konserter och performances. Vi är alla inbegripna i ett pågående samtal.
När jag tänker efter så är detta personliga engagemang lika unikt som själva utställningen.
Ditt arbete är huvudsakligen språkbaserat och utställningstiteln 92 Events signalerar relationen mellan text och det performativa. Vilken status har det skrivna ordet i ditt arbete?
Dessa events fungerar på fyra sätt. Först, så finns det en idé. För det andra, så finns det en instruktion. För det tredje, så finns det en fysisk realisering eller ett framförande av en instruktion. För det fjärde, så lämnar många events artefakter eller reliker efter sig.
Jag har framfört dessa events i många olika medier, och språket är alltid en viktig komponent. Språket ger form åt vår inre värld och är ett redskap som vi använder oss av för att förstå världen runtomkring oss. Det är grunden för idéer. Den skrivna texten kommunicerar ideér, men någon med gott minne behöver inte en skriven text. Vem som helst som läser och kommer ihåg dessa instruktioner kan äga hela utställningen. Det är upp till var och en att realisera eller använda instruktionerna, som de själva vill.
Konst som börjar med språket formas även i tiden som narrativ och minne. Den har en början, en mitt och ett slut. När du läser början av ett event-instruktion kan du se fram mot slutet. Från slutet tittar du tillbaka på början. Varje händelse är en liten berättelse som utspelar sig i livet. För mig utgör dessa events fragment av verkligheten. Jag bygger dessa fragment med hjälp av ord. På sätt och vis blir det en livsarkeologi.
Ditt engagemang inom Fluxus började tidigt. Du gick med 1966 som den yngsta medlemmen. Du har haft nära samarbeten med bland andra George Maciunas och Nam June Paik. Var ser du ditt pågående arbete i relation till detta arv, till dess många berättelser och narrativ?
Den stora Fluxussamlaren Jean Brown var vän med Marcel Duchamp. När folk frågade Duchamp om historia, brukade hon säga att hans vanliga svar var “eftervärlden kommer vara domaren”. Det är ett lika bra svar som något annat.
Hur har din relation till Fluxus förändrats genom åren?
Jag är 73 år nu. Jag har varit aktiv inom Fluxus och med mina Fluxus-kollegors arbeten i närmare sex decennier. Jag hoppas att jag har förändrats. Förändring är en förutsättning för utveckling.
Även om jag hade andra planer under 60- och 70-talen, så kom jag att leva stora delar av mitt liv inom konstvärlden. Under 1980-talet bodde jag i New York. Jag kunde gå runt hörnet och träffa Christo och Jeanne-Claude. De flesta mornar åt jag frukost med [galleristen] Emily Harvey. Dick Higgins och jag åt dim sum i Chinatown. Jag sprang på Nam June Paik på gatan. Det var inte hela konstvärlden, men det var den del av konstvärlden där jag kände mig hemma, och jag träffade regelbundet människor som jag älskade.
Mitt liv förändrades när jag flyttade till Norge på 90-talet. Jag blev professor och började ägna mitt liv åt forskning. Jag var professor vid en Managmentskola i Oslo. Forskning och undervisning upptog den mesta av min tid och energi. Jag var inte en del av konstvärlden i Norge, och inte heller, senare, i Australien.
Min konst hade ett eget liv under de åren. Samtidigt som jag levde ett annat liv började curatorer och konsthistoriker att skriva om mig: det var som om jag tittade tillbaka på någon annans liv och någon som gjorde de verken och sakerna. När jag kom till platser där folk hade kännedom om konst frågade de ibland: Är du släkt med Fluxuskonstnären Ken Friedman? Istället för att efter all denna tid förklara att det var jag, började jag svara: “Nej, men jag har träffat honom en gång!”
Under de senaste åren har jag börjat jobba med konst igen. Det är inte så mycket en ny relation med Fluxus som en ny relation med mig själv.
Avslutningsvis, vad ser du själv mest fram emot med utställningen?
Jag är nyfiken på vad olika artister, musiker och dansare kommer göra med instruktionerna.
