Manuport är ett i vardagstal relativt okänt begrepp: en sammansättning av de latinska orden för hand och bära som är sprungen ur arkeologins behov av en term för att beskriva naturliga objekt som tidiga hominider burit med sig. Av central betydelse är att en manuport inte är ett bruksföremål, utan en opraktisk tingest i stil med en speciell sten eller ett snäckskal. Det är förstås omöjligt att säga om människoapor för hundratusentals år sedan verkligen tillskrev dessa i utgrävningar upphittade ting sådana symbolvärden som vissa historiker vill uttolka. Som tankelek är det ändå lätt att föreställa sig manuporter som ett slags protokonst som skulle föregripa steatopygia statyetter eller grottmålningar. På ett kittlande sätt utgör konceptet en bro mellan den moderna människan och våra tidigaste föregångare – än i denna dag ligger det ju ingenting konstigt i att man plockar på sig en speciell sten från marken. Det är ett slags medfött sug som är svårt att förklara.
På konsthallen Kohta har ledaren och curatorn Anders Kreuger tagit begreppet manuport i besittning och använt det som konceptuell stomme för en utställning som går under det lekfullt grandiosa namnet First International Festival of Manuports. Konstnärerna Oscar Chan Yik Long och Pavel Mikusjev medverkar med mäktiga muraler, men de reduceras till fonder för de hundratals små artefakter som främst visas i vitriner eller på små hyllor och pelare. Det är dessa manuporter som titeln utpekar som själva kärnan, och de har anlänt till Kohta via post i respons till en lättillgänglig open call-kampanj som gick av stapeln i våras. I enlighet med manuportbegreppets etymologi efterlyste man föremål som ryms i en handflata, och lovade även att ställa ut samtliga mottagna ting. Löftet har infriats, och som betraktare får man ta del av något som är långt mer spretigt och mångfacetterat än vad en enda persons tolkning av begreppet manuport kunde vara. Det curatoriella arbetet har här alltså gått ut på att organisera och kategorisera snarare än på att välja ut.
Det är en klyftig idé att lyfta fram mail art – konstkorrespondens, postkonst – då den pågående pandemin för andra året i rad försvårar planering och sammanställning av internationella konstutställningar och -evenemang. Metoden har en inneboende positivitet som är svår att frånse: inom mail art tar upphovspersonen den konkreta mottagaren för given, eller väljer i alla fall att lita på att konsten förr eller senare kommer att nå fram till någon (på samma sätt som skickaren av flaskpost tror på en framtida läsare). Likväl är verkets färd igenom postsystemet av stor betydelse, det tillför en aspekt av performance och aktion, samtidigt som det även är något ritualistiskt över denna högst verkliga passage vars förutsättning är att konstnären bokstavligen släpper greppet.
First International Festival of Manuports tar det lekfulla på fullt allvar. Det är med yttersta noggrannhet och stor poetisk sensibilitet som Kreuger med hjälp av assisterande curatorn Sona Stepanyan byggt upp helheten. Manuporterna kommer från 36 olika länder och är organiserade på ett esoteriskt sätt som uppmuntrar till mångsidigt betraktande. Curatorerna har likt kompositörer improviserat fram melodiska samlingar och klungor av de föremål de haft till sitt förfogande. De medverkande personernas tolkningar av ordet manuport varierar från det opportunistiska till det sentimentala. Här finns små verk av professionella konstnärer, pyssliga tingester av alla de slag och diverse talismaner. Många har varit konservativa och skickat in naturföremål, men ur helheten är det ofta dessa som gör starkast intryck och som känns mest angelägna, speciellt då de ibland i verkförteckningen åtföljs av små personliga texter som redogör för hur de förvaltats i åratal före de skickats ut i världen. Kanske är det rörande just för att det är så lätt att förstå varför någon skulle ta vara på en ordinär sten, trots att det inte finns någon direkt mening eller reson i det. Det sammanfattar något högst mänskligt som är svårt att klä i ord.
Som ackompanjemang till denna polyfoni av simultant både värdelösa och värdefulla föremål är Pavel Mikusjevs väggmålningar fulländade. Kreuger har myntat uttrycket etnofuturism för att beskriva den stil som konstnären från Ryska federationens Komi-republik arbetar i, och det sammanfattar muralerna i manuportfestivalen väl. Referenserna är många och stundvis snåriga, men Mikusjevs stil förankrad i en tolkning av förhistorisk konst i största allmänhet vilket är skälet till att de gör sig så väl i kontexten. Chans svartvita väggmålningar som utgår från kinesisk mytologi känns mer som ett bihang. Men eftersom First International Festival of Manuports ytterst kan tolkas som en utställning som på olika sätt närmar sig konstruktionen av mänsklig kultur så har Chans inslag en poäng trots att det visuellt skär sig med resten. Helheten redogör på ett inspirerat sätt för utvecklingen från människans första stapplande försök att avbilda koppar och ansikten till fullfjädrade visualiseringar av skapelseberättelser i vilka de gudomliga väsena har distinkt mänskliga drag. Det enda som är konstant och oföränderligt är människans antropocentrism.
