Et bilde av Sverige

I morgen, lørdag andre oktober, åpner Modernautställningen 2010 på Moderna Museet i Stockholm. Hvert fjerde år skal Moderna Muséet vise frem den viktigste svenske kunsten og den andre utstillingen i rekken har ambisjoner om å vise «54 av de mest interessanta konstärerna just nu». Men ikke bare skal utstillingen vise disse, den skal danne en plattform for debatt om hva «svensk kunst i dag» i det hele tatt er for noe. Og om det går an å snakke om noe slikt i dagens globaliserte verden. I spissen for årets utstilling står en kuratortrio bestående av Fredrik Liew, Lisa Rosendahl og Gertrud Sandquist. Kunstkritikk stilte Fredrik Liew noen spørsmål dagen før den store åpningen.

– Hva er den største utfordringen, eller problemet, med en såpass stort anlagt survey-utstilling som denne?

– Det stora inneboende problemet med alla survey-utställningar är att det helt enkelt inte är möjligt att «spegla» eller «representera» vad det är som händer på en viss konstscen eller i en del av världen. Vi lever i en heterogen tid och det var länge sedan konsten lät sig enkelt definieras via en teknik eller stil. Om man ändå hade tagit på sig att försöka uppnå en kvoterad rättvishet eller objektivitet tror jag (alltså, förutom att det är filosofiskt omöjligt) att man hade gjort en väldigt dålig och oengagerad utställning. Lösningen är helt enkelt att vila i definitionen av uppdraget som att dela med sig av en personlig bild, eller syn på vad vi som gör utställningen tycker är det mest intressanta och angelägna att lyfta fram och urskilja. Det publiken får är vår bild. Modernautställningen är ju lyckligtvis ett återkommande format så dessa bilder kompletterar hela tiden varandra. En annan svårighet med en så stor utställning är att få den att hänga samman och ge mening, vi har valt att strukturera utställningen under flera olika sammanhang snarare än en enskild röd tråd för att skapa mer fokuserad struktur kring projektet.

– Finnes et krav på hvilken andel svenske kunstnere som skal være representerte i forhold til internasjonale/nordiske? I så fall: Hvordan har man motivert og begrunnet seleksjonen av de få som ikke er svenske eller har base i Sverige? Som for eksempel Matthew Buckingham, Apolonija Šušteršič, Olav Christopher Jenssen?

– Nej, en av de fantastiska sakerna med utställningsformatet är att det inte finns några konkreta krav av det slaget, det är helt enkelt upp till curatorn att definiera. I vår globala och nomadiserande värld är det nog svårare än någonsin att definiera vad som är nationellt, i vårt fall «svenskt». Istället är det en intressant fråga som man ställs inför när man gör en sådan här utställning. Vi har valt att bjuda in konstnärer som vi tycker har spelat en roll och gjort avtryck i det svenska konstlivet, i förlängningen i den svenska konsthistorien. Detta har vi gått efter oavsett var de kommer ifrån eller var de bor. Vi vill till och med särskilt påpeka att världen ser ut på ett sätt idag som gör att vi måste låta ett flertal konstnärer som inte har Sverige som sin huvudsakliga vistelseplats delta i utställningen. Detta innebör såväl svenskfödda konstnärer som är bosatta utomlands som icke svenskfödda konstnärer som på olika sätt har aktiv del i svensk samtidskonstliv.Ett exempel är Esther Shalev Gerz (född i Vilnius, uppvuxen i Israel, sedan 80-talet bosatt i Paris och numera lärare på Konsthögskolan Valand samt har gjort tre större verk som utgår från det svenska samhället). Att svensk konst är del av en internationell värld är naturligtvis inget nytt, men vid tidigare nationella surveys i utställningar eller bokform så existerar oftast dessa konstnärer som referenspunkter eller fotnoter, 2010 tycker vi inte att det räcker – man måste göra dem till aktiva deltagare i den berättelse man skapar.

– Medkurator Gertrud Sandquist har tidligere vært lærer, rektor, eller sjef for en stor del av de deltagende kunstnerne. Hvordan har teamet motivert valget av henne? Og har Sandquists nære relasjon til såpass mange av kunstnerne vært et problem?

– Det var jag som fick uppdraget och som har valt mina co-curators. Både Lisa och Gertrud är valda på grund av att det var de två personer jag helst ville samarbeta med, på grund av deras respektive erfarenheter och olikheter – sinsemellan och i förhållande till mig. Mitt mål har varit att sätta samman en grupp som kompletterar varandra väl, inte en grupp som bara bekräftar varandra. (Den svenska) konstscenen är så pass liten och intern att vi alla har mängder med relationer och band till konstnärer och andra aktörer, jag tror inte att Gertrud skiljer sig från till exempel mig själv eller andra curators i Sverige i detta fallet och så länge man visar att utställningen och urvalet av konstnärer bottnar i bra och angelägna verk/konstnärskap så tror jag inte att det behöver vara ett problem att behålla sin integritet och sitt förtroende.

– Ser du noen tydelig tendens i svensk samtidskunst? Gjerne sett gjennom det prismet kunstnerne på Modernautställningen danner?

– Den tydligaste tendensen är att det inte finns en enskild tendens, jag tror inte att konsten utvecklar sig på ett sådant sätt längre (om den alls har gjort det). Det finns därför ingen enskild tematik eller en endaste röd tråd i utställningen. Huvudambitionen med Modernautställningen 2010 har varit tredelad. Att ur konceptet «utställning med svensk samtidskonst» ställa oss frågorna 1) Vad är svenskt? 2) Vad är samtida konst, dvs hur ser en samtida konstnärsroll ut och hur arbetar samtida konstnärer? 3) Att utifrån detta urskilja vad vi tycker är de intressantaste konstnärerna och identifiera särskilt angelägna sammanhang för vår tid – vilket har blivit fyra stycken: Bilden av Sverige, Diskussioner om upphovsmannaskap och narration, Återbesök i modernistiska formvärldar (eller konstnärliga «grundformer»), Det eteriska och andliga. Som helhet är konsten i utställningen relativt lågmäld och reflekterande, men samtidigt präglas utställningen till hög grad av ett visuellt tänkande. Frågor som: vad är det jag ser och hur ser jag är angelägna i utställningen.

– Etter en hurtig gjennomgang av det tilgjengelige materialet på museets nettside kan det virke som en lang rekke av de representerte kunstnerne orienterer seg mot litteraturen, og poesien – og på ulike måter lar dette møtet nedfelle seg i egen produksjon. Stemmer dette – og kan du si noe kort hvordan dette har seg?

– Ja, det stämmer. Det talade eller skrivna ordet återkommer hos flera konstnärer i utställningen. Överhuvudtaget så finns det många konstnärer som arbetar med hur man berättar om något, eller hur man relaterar till information – snarare än förenklade bilder så ser vi att konstnärerna betonar multipla sätt att sätta samman fragment. Även frågor om upphovsmannaskap, omformningar, citeranden, kopierande, appropriering av olika slag är ett viktigt inslag i utställningen.

– Samtidig kan man ikke unngå det politiske. Kanskje særlig ikke nå, i Sverige. Det ser ut til at mange av de deltagende kunstnerne aktiviserer dette – men på ulikt vis. Fra Ann-Sofi Sidén som omtrent bokstavelig talt tar for seg bildet av Sverige, til Karl Holmqvists mer intrikate/kodede motstand og ulydighet?

– Precis, det politiska finns på många olika plan och sätt i utställningen. Från de konstnärer du nämner, via många andra, till Föreningen JA, The New Beauty Council och Per Hasselberg som arbetar mer eller mindre aktivistiskt i samhället.

– Hva vil du vurdere som det mest vellykkede med hele utstillingen? Hva er det som gjør den til den utstillingen vi i Norge bare MÅ reise til Stockholm for å se kunst?

– Jag tycker naturligtvis att det är ett enastående tillfälle att få bekanta sig med 54 högst angelägna konstnärer och jag skulle gissa att det är ganska få norrmän (ens i konstvärlden) som känner till dem alla eller ens kan räkna upp 54 svenska konstnärer. Detsamma gäller för mig och den norska scenen, jag hade väldigt gärna sett en norsk utställning av samma slag. En annan sak som jag är väldigt stolt över och glad för är att en bra bit över hälften av verken i utställningen är nyproducerade och visas för första gången – att kunna åstadkomma det och att konstnärerna gjort ett sådant fantastiskt jobb inför utställningen tycker jag är väldigt roligt.