Konsthall C är en speciell konstinstitution som sedan 2004 huserar i Hökarängens centraltvättstuga, ritad av arkitekten David Helldén 1949 som en mötesplats i området. Idag fungerar halva lokalen som tvättstuga och halva som konsthall, i ett försök att kombinera samtidskonst och social ingenjörskonst.
Nästa år, lagom till konsthallens 20-årsjubileum, tillträder den Kairo-baserade curatorn Mariam Elnozahy som ny konstnärlig ledare. Inom ramen för projektet Sacred Spaces, Plural Futures så kommer hon, med hjälp av verksamhetschefen Erik Annerborn, att omvandla Konsthall C till en «helig plats» – en ögonbrynshöjare med tanke på den profana miljön.
Men kan man blanda smutstvätt med samtidskonst, så varför inte med religiösa ritualer, diskussioner av blasfemi-lagar och ett program som Elnozahy lovar kommer att «kasta sig med huvudet före in i konflikten mellan konst och religion»? Och intresset för samhällsdebatt är knappast en anomali på Konsthall C, där tidigare konstnärliga ledare drivit projekt om hemarbete (Home Works, Jenny Richards och Jens Strandberg, 2015–2016), och avkolonisering (The Decolonial Turn, Corina Oprea, 2017–2018). Men det nya temat har kanske ändå en mer omedelbar politisk laddning.
Elnozahy har en bred yrkesbakgrund men kommer närmast från jobbet som curator på Townhouse Gallery i Kairo. Hon efterträder Ulrika Flink som varit konstnärlig ledare sedan 2020, en tid då konsthallens program ibland tycks ha haft svårt att tränga igenom mediebruset. Kanske blir det ändring på det nu? Jag hörde av mig till Elnozahy för att ställa några frågor om hennes planer för de kommande tre åren.
Du har studerat historia och arkitektur, och arbetade nyligen som managing editor för Ma3azef, en nättidskrift för musik från Mellanöstern. En rätt bred bakgrund, med andra ord. Hur kom du in på samtida konst?
Det stämmer att jag har en bred yrkes- och utbildningsbakgrund, men jag vill gärna tro att jag varit konsekvent i mitt engagemang i kreativt eller akademiskt arbete som tar sig an viktiga politiska och sociala frågor utan att hymla. Jag började arbeta med samtidskonst genom Townhouse Gallery i centrala Cairo, min familjs kvarter. Jag började arbeta som praktikant i arkivet, blev med tiden allt mer involverad i programmet och lärde mig om samtidskonst på jobbet.
Jag älskar att arbeta direkt med konstnärer, musiker och andra kreativa utövare med att spåna om idéer, utveckla och kontextualisera deras arbete. Jag har alltid försökt arbeta på ett sätt som gör det möjligt att utveckla samarbeten mellan olika kulturella plattformar.
Hur ser du på skillnaden att arbeta i Kairo och Hökarängen, en liten förort söder om Stockholm?
Jag vet faktiskt inte riktigt. Kanske kommer jag att ha ett bättre svar om några månader. Oavsett så närmar jag mig detta med ödmjukhet och ett öppet sinne. Jag är nyfiken på att lära mig mer om konstlivet i Stockholm och lära känna konstnärerna där – och kanske kan jag också ta med mig något av min bakgrund och mina erfarenheter till bordet.
Du har sagt att du vill förvandla Konsthall C till en helig plats, vilket låter uppseendeväckande med tanke på den profana tvättstugemiljön. Hur kom det sig att du fastnade för detta tema?
Jag älskar hur du beskriver Konsthall C som en profan kontext. Jag vill verkligen fundera över vad det profana och det heliga betyder för hur vi upplever konst och kultur. Hur påverkar den binära uppdelningen vår möjlighet att ha sublima upplevelser utanför kyrkan eller att se konst utanför museet? Är det möjligt att bryta upp den binären? Den senaste tidens intresse för ritualer i samtidskonsten – från urfolkens ritualer till wellness-, self care- och samhälssritualer – leder mig att vilja undersöka konstinstitutionens roll i att förmedla heliga upplevelser, dvs. den roll som kyrkan, moskéen, synagogan och andra religiösa platser en gång hade.
Jag menar att en av de viktigaste sociala och politiska frågorna som Sverige har att tampas med idag är förmågan att upprätthålla en religiös mångfald. Koranbränningarna ledde till demonstrationer där individer satte eld på andra religiösa skrifter, inklusive Torahn och Bibeln, och nyligen följde det fruktansvärda mordet på två svenska fotbollssupportrar i Bryssel, som sannolikt – även om det inte har bekräftats – dödades i en religiöst motiverad hämndaktion riktad mot islamofobi i Sverige.
Dessa incidenter har givit upphov till debatter om statens möjlighet att reglera hets mot folkgrupp, upprätthålla minoriteters religionsfrihet och möjligheten att återinföra blasfemilagar. Vad som står på spel är inte bara statens roll i att försvara religiös mångfald och Sveriges roll i Nato, utan också olika sårbara gruppers säkerhet – religiösa grupper, invandrargrupper och minoritetsgrupper – och deras möjlighet att medverka i svenskt samhällsliv. Detta är bara några av de socio-politiska frågor som utgör kontexten för temat «heliga platser» på Konsthall C.
Kommer du att visa religiös eller andlig konst? Eller snarare konst som reflekterar (kritiskt) kring religiösa praktiker? Eller båda?
Ramverket är brett och det finns många möjliga tolkningar av temat. En helig plats kan vara allt från en speciell plats i skogen till en kyrka, moské eller synagoga, eller till och med ett sovrum. Det kan också vara ett utställningsrum! Denna öppna förståelse av det heliga kommer att göra det möjligt för oss att arbeta med konstnärer och artister för att lyfta fram just deras tolkning av temat.
I en artikel i Kunstkritikk kritiserade konstnären Ferdinand Ahm Krag nyligen den danska förslaget om en ny blasfemilag, som han menar kastar den konstnärliga friheten under bussen. Är det sådana diskussioner du kommer att ta upp, eller handlar det om det heliga som en mindre konfliktorienterad koppling mellan konst och religion?
Diskussioner om blasfemi-lagar och Krags kritik är exakt vad det här temat handlar om. Krag skriver om lagen «Dette forbud rammer jo herved direkte ind i den kunstneriske og kritiske bearbejdelse af religiøse symboler, hvorfor enhver fremtidig religionskritisk position ikke alene bliver stærkt prekær, men slet og ret risikerer retsforfølgelse med en strafferamme på op til to års fængsel.» Eftersom jag själv varit inblandad i kritiska diskussioner om blasfemilagar ibland annat Egypten och Pakistan så är jag medveten om vikten av att skapa platser där man kan diskutera sådana juridiska insatser, och ta upp allt från hot om censur till faran om våld som växer ur fanatism och hat. Så temat kommer helt säklert att kasta sig med huvudet före rakt in i konflikterna mellan konst och religion.
