För två år sedan klädde Paweł Althamer in den ena av Helsingfors konstmuseums enorma båghallar i vitt tyg. För att få tillträde till Althamers försök att återskapa insidan av ett moln var besökarna tvungna att klä på sig en vit skyddsoverall och lämna sin mobil utanför, som om salig stämning och meditativ ro skulle gå att krysta fram. När Katharina Grosse, vars namn är synonymt med färger, fyller samma rum med stora tyger är resultatet så annorlunda det bara kan vara. I utställningen Chill Seeping from the Walls Gets between Us används textil för att skapa dramatik, dimensioner och djup (eller illusionen därav). Besökarna inbjuds att trampa över konsten och de flesta rör sig med smarttelefonens kamera i högsta hugg. Det är ett spektakel, men inte oseriöst för den sakens skull.
Helheten bjuder på exakt vad man förväntar sig av Grosses första separatutställning i Finland: det är idel färg som har riktning och avsikt, allt i stor skala. I den första salen har hon draperat hundratals meter målat tyg över konstruktioner som hänger från det höga taket. Den andra fylls av fotografier tryckta i gigantisk storlek på textiler som även de hänger från taket, släta och platta som gobelänger. På dessa segelliknande sjok avbildas Grosses studio och arbetsprocess, som metakommentarer till den egna konsten och dess värde. Ett verk som föreställer processen bakom ett annat verk – det är ett roligt sätt att presentera Grosses konstnärskap på för en publik som inte är bekant med henne sedan tidigare. Utöver detta så är det främst skalan och illusionerna av textur som är innehållet.
Skala som innehåll gäller även i den första salen, vars installation skapats på plats. Ur det noggrant draperade tygets veck växer det fram ominösa former och dunkla skrymslen att utforska. Helheten är så omfattande att det känns som att befinna sig på en teater för jättar, där en orkan dragit fram genom ridåerna. Över de stora färgstråk som Grosse delvis har täckt tygerna med ligger en storms målmedvetna energi. Det finns inget trevande i utförandet, men rörelserna är inte heller hektiska som hos Jackson Pollock eller organiska och enträgna som i Lynda Benglis golvmålningar.
Den del av installationen som man ser först har Grosse till stor del lämnat omålad, och efter dess spöklikt hemlighetsfulla atmosfär känns den bakre sidan som något av en besvikelse. Konstnären har upphört att lyhört kommunicera med tyget, och istället breder en kakafoni av färg ut sig. Det visar sig vara förvånansvärt otillfredsställande att trampa över det grälla tyget som stelnat och nästan fossiliserats under besökarnas skor. Där den första delen av installationen var ridå, så är detta scenen som målats så att färgens riktning påminner om sneda strålar av ljus.
I en värld som genomsyras av selfie-kulturen är det uppenbart att många främst kommer att uppleva Grosses utställning som en fond för hafsigt tagna manieristiska självporträtt. Det är samma olycka som drabbat Yayoi Kusama, vars installationer har reducerats från något att betrakta till något som avbildas. I en värld utan konstant, slentrianmässig dokumentering av allt färggrant skulle Grosses konst te sig väldigt annorlunda. Althamer hade på sätt och vis en poäng när han förbjöd mobiler i sin tyginstallation. Grosses utställning är däremot ett konkret exempel på hur konstupplevelsen ser ut på 2020-talet: betraktarna med sina kameror utgör en del av verken som tornar sig över dem.
