Hold-kjeft-streken
Jan Groth kunne vært en brand, men er det ikke. Ved siden av kunstnerens skyhet, skyldes det at i møte med disse verkene føles det oftest best å ikke si så mye.
Kritikk
Tal og tegnene
Der er en alvor i legen på Louisiana, hvor den før så naivt eksperimenterende Tal R præsenteres som klassisk maler.
Söndersmulad, vikt och eländig
Hundratals handskrivna lappar belamrar Caspar Forsbergs utställning på Johan Berggren Gallery. Livet och konsten förenas i en pervers blandning av optimism och utmattning.
Mot den osäkra framtiden
Avgångsutställningen vid Bildkonstakademin i Helsingfors speglar både den dystopiska samtiden, och en mer outtalad vilja att finna nya vägar.
Den perverse paleontolog
I utstillingen Dinosaur på 1857 har Karl Larsson skapt et miljø som dufter av sur melk og overskridelseslyst, der kunsten vokser frem uten hensyn til hygieniske normer.
Ned sklien i fosterstilling
Man føler seg mer infantilisert enn fylt av berusende, barnlig fryd i Carsten Höllers krysning mellom fornøyelsespark og spa på Høvikodden.
Privilegerte og mindre privilegerte paviljonger
Under årets Veneziabiennale klarer særlig de tyske, nordiske og irakiske paviljongene å frigjøre seg fra de politiske forutsetningene og skape interessante snitt i samtiden.
Inga ludditer
Skypesamtal och sad girl memes blandas på ett självklart sätt med bronsavgjutning och skiktmåleri i årets Masterutställning på Bildmuseet i Umeå.
Istid i horisonten
Kyndigt snedkerhåndværk og laissez-faire materialepoesi på årets afgangsudstilling på Det Fynske Kunstakademi, som også rummer videoværker med udsyn til verden.
Venedigbiennal med annan rytm
Årets Venedigbiennal är ett viktigt argument för konstnärernas rätt att sova på jobbet och hela planeten genom dans. Men en helt övertygande vision om samtidskonsten är den inte.
Nattens renæssance
Der findes skønhed og potentiel dybde i Kirstine Roepstorffs pavillon på Venedigbiennalen. Det er bare svært at sanse, når man også skal udholde et belærende lydspor, der undertekster det hele.
Dødens muligheter
Spredd utover glassvitriner, sender Camille Norments skjøre babyskjeletter på Oslo Kunstforening tankene til laboratoriets sanitære miljø, likevel syder det av tilblivelse.
